Vilket är det största bottennappet?

Svar: Ja, den portugisiske läkaren Egas Moniz tilldelades 1949 års Nobelpris i fysiologi eller medicin ”för hans upptäckt av den prefrontala leukotomiens terapeutiska betydelse vid vissa psykoser”. Moniz utförde de första lobotomierna i mitten av 1930-talet och metoden blev utbredd under 1940- och 1950-talen. Lobotomi innebär att ett kirurgiskt ingrepp görs, där man skär av förbindelsen mellan pannloberna för att avhjälpa svåra symtom vid allvarliga psykiska sjukdomar. Det visade sig dock att metoden kunde leda till personlighetsförändringar. Detta nämndes vid Nobelprisutdelningen 1949, men ingreppet ansågs ändå som ett framsteg. Antalet utförda lobotomier minskade drastiskt när mediciner mot psykiska sjukdomar som schizofreni utvecklades under 1950-talet.

Ett annat Nobelpris som blivit omdiskuterat i efterhand är 1948 års Nobelpris i fysiologi eller medicin – alltså året innan Moniz fick priset. Paul Müller fick då priset för utvecklingen av insektsbekämpningsmedlet DDT. Medlet började under 1940-talet användas mot insekter som spred fläcktyfus och malaria. När Müller fick Nobelpriset hade man inte klart för sig att DDT har allvarliga oönskade effekter på andra organismer än de insekter man ville bekämpa. DDT är i dag förbjudet i många länder.

Det finns i Nobelprishistorien också ett par exempel på att den prisbelönade upptäckten inte visat sig stämma helt. Johannes Fibiger fick 1926 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för att ha funnit att en viss sorts mask med kackerlackor som mellanvärd orsakade cancer hos råttor. Det visade sig dock senare att masken inte var den avgörande orsaken till cancern.

Severo Ochoa, en av 1959 års Nobelpristagare i fysiologi eller medicin, fick priset för sina arbeten om syntes av RNA. Det enzym som Ochoa trodde syntetiserade RNA har dock senare visat sig spela en mindre betydelsefull roll. Som helhet har dock Ochoas arbete varit mycket betydelsefullt. Dessa två Nobelpris har i efterhand inte blivit lika ifrågasatta som prisen för lobotomi och DDT. De har ju heller inte haft direkt skadliga effekter på människor och miljö.

På det hela taget är det dock oftast inte själva upptäckten eller dess följder som ifrågasatts när de vetenskapliga Nobelprisen orsakat diskussion. Betydligt vanligare är en diskussion om det är rätt personer som har belönats för en viss upptäckt.

Utrymmet här räcker inte till för en diskussion om Nobelpriset i litteratur och Nobels fredspris. Här är meningsbrytningar betydligare vanligare och diskussionerna ser förstås annorlunda ut.

/Ulf Larsson, förste intendent vid Nobelmuseet