Barnfattigdomen i Sverige värst på 90-talet

I vintras gav sig Uppdrag gransknings tyngsta skjutjärn, Janne Josefsson, ut i Sverige på jakt efter barnfattigdomen – och kom hem rätt tomhänt. Men problemet, enligt kritikerna, var den anekdotiska bevisföringen. Han gick runt i diverse utanförskapsområden och konstaterade att barnen hade hela kläder och inte verkade svälta.

Nu har ett par forskare tagit ett större grepp på frågan. I en studie, Ekonomisk utsatthet och välfärd bland barn och deras familjer 1968–2010, har forskarna Carina Mood vid Institutet för framtidsstudier och Jan O. Jonsson vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet, systematiskt försökt mäta barnfattigdom på så många sätt som möjligt och under en längre tidsperiod. Resultatet är entydigt.

– Barn i Sverige har det väldigt bra. Historiskt sett och globalt sett, säger Jan O. Jonsson, som är professor i sociologi. Vi har sett en lång period av minskad fattigdom.

Han och hans kollega konstaterar att hur man än mäter så är barnfattigdomen i Sverige mycket låg. Och de ser inga tecken på ökning, trots en svår ekonomisk kris under senare år.

Men vem är fattig? Ett vanligt svar är att den som på grund av bristande resurser inte kan leva som de flesta andra i sitt samhälle är fattig. Det handlar alltså om de som hamnar utanför den sociala gemenskapen. Detta är ett så kallat relativt fattigdomsbegrepp. Det betyder att barn med samma resurser kan uppleva sin situation olika, beroende på var de växer upp, till exempel i Djursholm eller Tensta. Och barn i olika åldrar påverkas på olika sätt. För småbarn är effekten troligen försumbar, men den blir desto större i skolåldern.

Det relativa fattigdomsbegreppet är ett mått på inkomstklyftor – och det gränsvärde som brukar användas går vid att tjäna mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet. På det här viset blir exempelvis fattigdomen större i Storbritannien än i Ungern, trots att köpkraften bland fattiga är större i Storbritannien. Det kan också innebära att fattigdomen i ett land minskar om inkomsterna sjunker – vilket var precis vad som hände i Sverige under krisen i början av 1990-talet. Därför tycker Jan O. Jonsson att begreppet relativ fattigdom är diskutabelt.

– Det är ett problem att begreppet har kommit att dominera inom EU, säger han. Enligt det här sättet att se minskar ofta fattigdomen under lågkonjunkturer och ökar under högkonjunkturer. Jag tycker att det är rimligare att tala om inkomstojämlikhet i stället – och den kan öka under högkonjunkturer.

Genom att använda flera definitioner försöker forskarna ge en så komplett bild som möjligt. Därför har de även studerat absoluta fattigdomsnivåer, till exempel den gräns som brukar kallas ”skälig levnadsnivå”, vilket är den nivå som ska garanteras vid ekonomiskt bidrag.

Det finns flera källor som kan användas för att belysa eventuell barnfattigdom. Forskarna har använt sig av SCB:s Undersökningar om levnadsförhållanden, som har data från 1980, och Levnadsnivåundersökningarna, som har gjorts vid Institutet för social forskning, med data från 1968. Materialet innehåller uppgifter om barnfamiljer som lever i så kallad ”ekonomisk deprivation”. Det innebär ett absolut fattigdomsmått baserat på en uppsättning kriterier, till exempel snäva kontantmarginaler, svårigheter att finansiera grundläggande varor samt upprepade problem med att betala för hyra, mat och liknande utgifter.

I ett längre tidsperspektiv hittar forskarna ”en klar minskning” av andelen barn i familjer i ekonomisk deprivation. Sedan år 2000 sjunker kurvorna brant, och båda undersökningarna visar att andelen barn i fattiga familjer har minskat sedan dess.

En annan typ av källa är SCB:s undersökningar om hushållens ekonomi, som genomfördes 1991–2010. Även här ser man att den absoluta fattigdomen har minskat, liksom andelen familjer som lever av ekonomiskt bistånd.

Däremot har den relativa fattigdomen ökat, vilket är en konsekvens av en ökad inkomstspridning eller större ekonomiska klyftor – orden är laddade. Men det handlar om att allt fler har kommit längre bort från medianinkomsterna. Från och med år 2006 står den absoluta fattigdomen nästan stilla, medan den relativa ökar.

– Vår nuvarande regering har prioriterat arbete framför bidrag, det har varit en uttalad politik. Då hamnar de som lever på bidrag på efterkälken när medianinkomsten stiger. Det är mycket tydligt i vårt material, säger Jan O. Jonsson.

Ett annat sätt att undersöka fenomenet är att se till fattigdomens varaktighet. Att leva flera år i fattigdom är ju troligen ett starkare uttryck för utanförskap, och har långt större konsekvenser för livsstilen, än att vara fattig under bara en kort tid. Men det visar sig att gruppen barnfamiljer som varit fattig i mer än fem år i rad har minskat: ”Den långvariga fattigdomen bland barnfamiljer har minskat kraftigt från år 2000 till 2010”, skriver forskarna.

Förutom att undersöka barnfamiljerna så kan man även gå direkt till barnen. Och det har gjorts studier där man frågat barn om deras resurser, som tillgång till mobil, om de har råd att gå på bio och så vidare. I en studie från 2009 uppgav 0,3 procent att de inte hade råd att följa med på skolutflykter. Om man betraktar utvecklingen över tid ser man under 2000-talet inga tydliga tendenser – men heller inga tecken på försämring, trots den ekonomiska krisen sedan 2008. Omkring 90 procent av 10–18-åringarna har eget rum, och drygt hälften har egen tv. Andelen med egen mobiltelefon har ökat från 43 till 96 procent under perioden 2000–11. Och andelen med egen dator har ökat från 26 till 73 procent, men dessa siffror säger kanske mer om teknikutvecklingen än om fattigdomen i Sverige.

När forskarna gick direkt till barnen framkom även andra samband, som visar att problemen i de mest utsatta familjerna inte enbart handlar om pengar. Till exempel: barn till fattiga föräldrar deltar mer sällan i fritidsaktiviteter, men inte för att de inte har råd. De umgås även mer sällan med kamrater och har mer sällan någon nära vän i sin klass. De tränar inte lika ofta som andra barn och hoppar oftare över frukost eller lunch – men röker i större omfattning. Forskarna menar att detta visar att fattiga familjer har problem som inte fångas upp i ekonomiska analyser.

Vilka barn är det då som drabbas? Mest utsatta är barn till ensamstående föräldrar, liksom barn till invandrare. Men även om den absoluta fattigdomen bland barn till två utlandsfödda har mer än halverats sedan mitten av 1990-talet, så var den år 2010 ändå tio gånger högre än bland barn till två svenskfödda föräldrar. En trolig orsak till den omfattande barnfattigdomen bland invandrare är den stora invandringen, där det hela tiden fylls på med nyanlända, menar forskarna.

– Vi kan konstatera att invandrare är en allt större grupp av de fattiga. Det handlar framför allt om nyanlända invandrare. Men också när det gäller långvarig fattigdom så dominerar invandrarna, säger Jan O. Jonsson.

Framför allt trångboddhet – som kan vara ett av många sätt att mäta fattigdomen – har en tydlig koppling till invandring: av barn till utlandsfödda i åldern 10–18 år har över 30 procent inte eget rum, jämfört med mindre än fyra procent av barn till svenskfödda föräldrar.

Ett tydligt resultat av undersökningen, som kanske förvånar många, är hur hårt krisen under 1990-talet slog. I SCB:s siffror ser man en klar ökning av den absoluta fattigdomen under denna period. År 1997, det värsta året i mätningarna, hade 25 procent av barnfamiljerna inga kontantmarginaler.

– Då var krisen visserligen på väg att vända, men troligen har denna notering att göra med att många hade blivit utförsäkrade från a-kassan efter flera års arbetslöshet. För så länge man har a-kassa ligger man oftast över fattigdomsgränsen, säger Jan O. Jonsson.

På grund av lågkonjunkturen var dock den relativa fattigdomen liten.

Siffrorna visar hur svårfångat fenomenet barnfattigdom är – olika sätt att mäta ger helt olika resultat, och den relativa fattigdomen har ökat sedan 2006. Den trenden inleddes i slutet av 1990-talet, när ekonomin i samhället blev bättre.

Trots att vi har haft en positiv utveckling, så har många uppfattat saken på ett annat sätt. I databasen Presstext bevakas vad många stora tidningar i Sverige skriver om. En sökning på ordet ”barnfattigdom” ger en antydan om i vilken omfattning som svenska tidningar skrivit om frågan. En sökning ger endast en träff före år 2000 – när barnfattigdomen i Sverige var som värst. Under stora delar av 2000-talets första decennium får man ett dussintal träffar per år, och många av dem syftar på artiklar som handlar om utlandet. Först kring 2010 börjar det skrivas lite mer om svenska förhållanden, och år 2011 skrivs helt plötsligt över 500 artiklar. Troligen handlar det om att socialdemokraternas dåvarande ordförande, Håkan Juholt, lyfte frågan om barnfattigdom.

Ska man beskriva den nuvarande situationen i rena siffror handlar det om mellan 5 och 10 procent eller 100 000–200 000 barn vars ekonomiska situation än klart sämre än andras. Och en del av denna grupp, 2–3 procent eller 40 000–60 000 barn, verkar vara fast i långvarig utsatthet. Mellan 1 och 1,5 procent, drygt 20 000 barn, saknar basala nödvändligheter.

Samtidigt anger Rädda barnen att 242 000 barn – omkring 13 procent– har föräldrar vars inkomster inte täcker de nödvändiga utgifterna. Definitionen som används bygger på ett index för låginkomststandard och bidragsberoende, det vill säga ett absolut fattigdomsmått. Även Rädda barnen pekar ut året 1997 som det värsta, med 22 procent av Sveriges barn i fattigdom.

– Rädda barnen har varit framgångsrika i sina kampanjer för denna sak, säger Jan O. Jonsson. Men vi menar att deras vida fattigdomsbegrepp har varit missvisande. De har använt exempel som varit för extrema för att spegla fattiga barns situation i Sverige. Det finns barn som inte har råd att följa med på skolutflykter, ja. Men de är mycket ovanliga.

Han pekar på en undersökning från 2009 som visar att 0,3 procent av barnen i Sverige saknar böcker som passar deras ålder, att 0,2 procent saknar lämpliga leksaker och att 0,1 procent inte har tillgång till frukt varje dag. Det är alltså långt färre än 10 000 barn som far så illa.

Vad har hänt sedan 2010?

– Tendensen följer de mönster vi har sett. Den relativa fattigdomen fortsatte att öka under 2011, säger Jan O. Jonsson. Vi ser tre tydliga faktorer som påverkar barnfattigdomen. Det är invandringens omfattning, de ekonomiska konjunkturerna och arbetslösheten.

Hur kan samhället hjälpa fattiga barn?

– Ett sätt är att ha lägre avgifter för exempelvis fritidsaktiviteter och simhallar. Fritidsgårdar kan låna ut dyr idrottsutrustning, säger Jan O. Jonsson.

Men vägen ut ur fattigdom är arbete, enligt forskarna, som ser ett tydligt och föga förvånande samband mellan barnfattigdom och bidragsberoende.

– Sambandet är glasklart, säger Jan O. Jonsson. Barn till föräldrar som arbetar är sällan fattiga.