Annons

Rädsla för de egna tånaglarna kan dölja något annat.

Bild: 
istock

Varför finns nagelskräck?

Fobier är en sådan konstig blandning av rationella och irrationella rädslor. Det är lätt att förstå en skräck för till exempel giftiga djur eller höjder, men svårare att förstå varför någon exempelvis är rädd för sina tånaglar. Finns det både evolutionärt grundade och mer slumpartade fobier?

/Mirjam

Publicerad:

2017-11-23

Om en person skulle söka behandling för rädsla för sina egna tånaglar skulle jag förmodligen komma fram till att det nog inte handlar om en traditionell så kallad ”specifik fobi”, utan snarare om att tånaglarna är associerade med något som individen uppfattar som potentiellt farligt. Exempelvis skulle personen kanske ha en överdriven rädsla för den smuts som alltid finns under tånaglarna och att smutsen skulle kunna smitta individen med en sjukdom. Det skulle i så fall inte vara naglarna i sig som är det farliga, utan det som finns under naglarna (bakterier, virus, sporer). Det skulle också kunna handla om dysmorfofobi, det vill säga en upptagenhet av en verklig eller föreställd kroppslig defekt. Ofta är defekten, i detta fall naglarna, inte synlig för omgivningen men upplevs som i det närmaste outhärdlig för den drabbade (till exempel ”äcklig nagelfärg” eller att de är ”för grova”). En annan alternativ förklaring till tånagelskräck är att personen varit med om, eller bevittnat, tortyr där smärta åsamkats med tång på nämnda kroppsdel. Det är emellertid långt ifrån alltid man intellektuellt kan härleda sin fobi till något konkret. Ofta skapas en fobi av att man varit med om en potentiellt farlig situation, så som i 1900-talsexperimentet med lille Albert. Forskaren John B. Watson lät det elva månader gamla barnet leka med försöksråttor och efter ett tag skapade försöksledaren ett kraftigt oväsen genom att banka på ett järnrör med en hammare samtidigt som en vit råtta visade sig för barnet. Detta resulterade i att lille Albert inte bara utvecklade en fobi för vita råttor, utan denna skräckreaktion generaliserades sedan också till exempelvis kaniner. Denna förmåga, att automatiskt dra långtgående slutsatser kan vara både en välsignelse och en förbannelse för oss.

Glädjande är att psykologisk behandling av fobier är mycket effektiv – även om nästan alla som söker sådan behandling tror att just deras fobi är så stark att det nog inte går att göra några framsteg.

/Per Carlbring, professor i klinisk psykologi, Stockholms universitet

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln: