Annons

Sommarläsning 2020

Tio forskare tipsar om populärvetenskapliga böcker för lediga stunder.

Annons

Publicerad:

2020-06-23

Vi frågade forskarna:

Vilken populärvetenskaplig bok skulle du rekommendera våra läsare att läsa i sommar?
Varför just denna bok?
Vad har den lärt dig?
Vilken aha-upplevelse fick du med dig?

De talar till både hjärna och hjärta

Ebba Laurin, ekonomie doktor från Handelshögskolan i Stockholm och lärare i entreprenörskap på KTH.

Bild: 
Ola Gustafsson

”Läsa är livet. Eller i alla fall djupt berikande. Om texten är välskriven är det också förströelse. Ibland blir vi lotsade till ny kunskap. I andra fall får vi nya perspektiv på områden vi känner väl. Många tänker att lärande och läsandet är en linjär process – det är så vi är skolade. Men det är det inte. Det är expansivt, fullt av friktion, glädje och fördjupning. Nya fakta väcker sovande kunskap och rör upp damm i våra hjärnor. Det nya ställer förhoppningsvis den tidigare förståelsen på ända, för att vi sedan ska landa i en berikande helhetsupplevelse. Det är kombinationerna av tidigare kunskap som blivit väckt på nytt av nya fakta eller nya infallsvinklar som ger ökat värde över tid. Den tar vi med oss genom livet. Därför kommer mina boktips i par. Tillsammans har dessa fyra berikat mig på otaliga sätt under lång tid.

Det första bokparet talar till våra hjärnor. Blink: Den intuitiva intelligensen av Malcom Gladwell och Factfulness – Tio knep som hjälper dig förstå världen av Hans Rosling, Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund.

Blink handlar om vår förmåga att ”skära ut en bit fakta” och förvånansvärt ofta tolka den korrekt i stunden, och om de val vi gör baserat på vår tolkning. Factfulness talar till det motsatta – hur våra fördomar lägger ett felaktigt tolkningsraster på rikt underbyggda fakta.

Det andra bokparet talar till våra hjärtan. De är möjligtvis på gränsen till populärvetenskap men det kompenseras av den höga relevansen. Medmänniskor av Stefan Einhorn och Lasermannen: En berättelse om Sverige av Gellert Tamas. I boken Medmänniskor lotsas vi till empati, sympati för våra familjer, vänner, grannar och okända. Lasermannen handlar både om en förövare och vårt Sverige i kris under 1990-talet, och den ska vi läsa igen för att historien inte ska upprepa sig i eftermälet av covid-19.”

Förklarar de stora klimatfrågorna

Tommy Borglund, universitetslektor vid Handelshögskolan vid Örebro universitet.

Bild: 
Linda Harradine

”För den som vill förstå FN:s nya hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals) ger boken The age of sustainable development en bra bild. Jeffrey D. Sachs, professor på Columbia university i New York, förklarar de stora frågorna som målen adresserar. Sachs har själv varit med och arbetat fram underlaget till FN, så källan är mycket centralt placerad. Boken ger både en bred bild av de stora frågorna i vår tid och kunskap om FN:s nya mål.”

Solvindar fick mig att vilja bli forskare

Rikard Enberg, universitetslektor i partikelfysik vid Uppsala universitet.

Bild: 
Pia Lindberg

”Peter Nilson var astronom i Uppsala men lämnade akademin för att bli författare av både skönlitteratur och populärvetenskap. Hans bok Solvindar från 1993 gjorde ett stort intryck på mig när jag var student, och jag brukar tänka att den åtminstone delvis fick mig att söka mig till forskningen. Boken är den tredje i en trilogi av essäböcker om naturvetenskap, litteratur och historia. Vi möter personer som Jorge Luis Borges, Percival Lowell, Giordano Bruno, Kip Thorne och framför allt Herman Hesse och Glaspärlespelet. Nilson skriver om livets uppkomst, SETI (vetenskapligt sökande efter intelligent utomjordiskt liv, reds. anm.), kvantdatorer, Schrödingers katt, artificiell intelligens, medvetandeforskning, big bang, maskhål i rumtiden och svarta hål. Det låter kanske spretigt, men allting hålls ihop av litteratur och vetenskapshistoria och av Nilsons vackra språk. Och en sak som gjorde intryck på mig – han refererar till riktig forskningslitteratur. Boken är 27 år gammal och en del av det som diskuteras är föråldrat, men den finns fortfarande i tryck.”

En modern resa till Aristoteles värld

Lars Werdelin är professor vid enheten för paleobiologi på Naturhistoriska riksmuseet.

Bild: 
Ulla Montan

The Lagoon: How Aristotle Invented Science är en personlig resa till Aristoteles värld. Författaren Armand Marie Leroi, professor i evolutionär utvecklingsbiologi vid Imperial college i London, tar avstamp i sina egna observationer av djurlivet i den lagun (därav titeln) där Aristoteles för 2 500 år sedan gjorde det som kan betraktas som de första vetenskapliga observationerna inom biologin. Sedan blir boken en resa genom Aristoteles filosofi och biologi, deras betydelse i vetenskapshistorien och deras fortsatta relevans än i dag.

Jag snubblade över boken i en bokhandel och köpte den på vinst och förlust, utan att veta mer om den än vad som stod i baksidestexten (sällan en bra köpguide). Bokens främsta styrka, som gör den läs- och minnesvärd, är att den lyckas minska tidsavståndet till Aristoteles och hans värld på ett påtagligt sätt, genom att inte vara en skrivbordsprodukt, utan ett resultat av författarens egna upptäckter på samma platser där Aristoteles gjorde sina. Det är ju svårt att utan vidare föreställa sig att de platser där Aristoteles uppfann vetenskapen fortfarande finns kvar, och att man där kan ’vara’ sin egen Aristoteles än i dag. På så sätt vävs nutid och dåtid, vetenskap och historia, kontinuitet och framsteg, samman på ett unikt sätt.”

Möjligheter och begränsningar med AI

Fredrik Heintz, AI-forskare vid Linköpings universitet och medlem i EU-kommissionens expertgrupp inom AI.

”Jag rekommenderar Rebooting AI – Building Artificial Intelligence We Can Trust av Gary Marcus och Ernest Davis. Alla pratar om AI, men ofta med överdrifter om antingen för stora förhoppningar eller för stora farhågor. Den här boken ger en översikt över de imponerande framsteg som har gjorts, samtidigt som den pekar ut de begränsningar som finns och allt som finns kvar att göra.

Boken beskriver på ett bra sätt den långa och fascinerande historien bakom djupinlärning samt kopplingar mellan kognitionsvetenskap och AI.

Som forskare på området är jag ganska väl insatt i den pågående debatten, men den här boken sammanfattar några av de stora frågorna på ett bra sätt och ger oss en grund för att ta nästa steg.”

Tankeväckande om livets utveckling

Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

”Jag rekommenderar The Ancestor’s Tale: A Pilgrimage to the Dawn of Life av Richard Dawkins och Yan Wong, som kom i nyutgåva för ett par år sedan.

Den här boken handlar om livets utveckling. I princip om alla livsformers utveckling. Men det speciella med just den här boken är att den berättar historien bakåt. Den börjar med dagens människor, en liten kvist i livets släktträd, och tar sig sedan via grenar och stammar ner till basen av släktträdet. Det är ett häftigt och tankeväckande sätt att skriva om evolution.

Många skolböcker och biologiböcker börjar ”från början” och beskriver livets utveckling nästan som en rak linje fram till människan. Men den här bokens upplägg är annorlunda. Jag gillar det skarpt. Det blir väldigt tydligt att vi inte var schimpanser för sex miljoner år sedan, utan att vi och schimpanserna hade en gemensam förfader för sex miljoner år sedan. Vi var inte lansettfiskar för 540 miljoner år sedan, vi hade en gemensam förfader då. Dawkins kallar dessa gemensamma förfäder för concestors i boken. Dessutom blir det också tydligt att människan bara är en av många kvistar på släktträdet och att alla nu levande organismer har utvecklats under lika lång tid och därmed ofta har lika mycket att berätta!

Även den här boken är förvisso skriven ur ett människocentrerat perspektiv där vi möter djur och andra organismer i den ordning de är släkt med oss. Men det är inte särskilt svårt att tänka sig att en sådan här bok lika gärna skulle kunna vara skriven från en babians eller en björktrasts eller en blåsippas perspektiv. Hade jag varit lärare på universitetet hade det varit en rätt kul hemtentauppgift.

Det är en rätt tjock bok på 800 sidor, så den räcker länge. Men den är bra skriven och man lär sig fantastiskt mycket om alla möjliga organismer, om hur de lever och om hur de har utvecklats. Om hur livet har utvecklats.”

Ger trädgården liv och mening

Malin Parmar, professor, utvecklings- och regenerativ neurobiologi, Lunds universitet.

Bild: 
Kennet Ruona

Malin Parmar är hjärnforskare och egentligen inte särskilt trädgårdsintresserad. Tidigare har hon sällan tänkt på hur olika småkryp samspelar med växter i trädgården där hon bor i ett radhus i Lund.

– Nu har jag plötsligt blivit väldigt engagerad av det, säger Malin Parmar.

Orsaken är den nyutkomna boken Trädgårdsdjur skriven av Marie Dacke, zoologiprofessor vid Lunds universitet, och Låtta Skogh, neurobiolog och ämnesredaktör på Nationalencyklopedin.

Sammanlagt upptar Sveriges trädgårdar en yta lika stor som Blekinge. Författarna slår fast att de odlade täpporna kring våra hus är en viktig bas för den biologiska mångfalden. De ger praktiska råd om hur man till exempel bygger ett väldränerat bo för marklevande humlor.

– Det är konkret och vetenskapligt. Och så är bilderna fina, säger Malin Parmar.

Inom sitt eget forskningsområde läser hon mest vetenskaplig litteratur. Bland böcker om hjärnan som riktar sig till en bredare läsekrets har hon en favorit:

– Oliver Sacks. Han är alltid läsvärd.

Skvaller är vårt sätt att plocka kryp

Brita Planck är historiker vid Västergötlands museum.

Bild: 
Berit Abrahamsson

Sociala apor ägnar mycket tid åt att putsa varandra. Det är ett sätt att bilda allianser och skaffa sig vänner. Storleken på gruppen och tiden som används till putsning hänger ihop med tjockleken på neocortex, den yttre delen av hjärnbarken.

Vi människor är primater som lever i ännu större grupper och bygger mycket komplexa samhällen. Den brittiske antropologen och evolutionspsykologen Robin Dunbar började studera hur det mänskliga språket fungerar som en form av putsning. I stället för att plocka småkryp ur pälsen på varandra har vi småpratet på kafferasten. Och nästan allt prat är skvaller – vi pratar om vad andra människor har för sig.

Brita Planck är kulturhistoriker och är därmed mycket intresserad av det allmänmänskliga i hur människor fungerar och varför vi agerar som vi gör. Hon läste Robin Dunbars populärvetenskapliga bok Samvaro, skvaller och språkets uppkomst när den var ny, och såg bland annat en koppling till sin kollega Helena Hagelins avhandling om barnamord på 1700-talet.

– Skvallrande kvinnor blev lagens förlängda arm. Det fanns ju inte så mycket till polis på den tiden, säger hon.

Boken är 25 år gammal, men går att få tag i antikvariskt via exempelvis Bokbörsen online.

– Det är en klassiker som många ofta återkopplar till.

Aldrig lärt mig så mycket av en enda bok

Peter Savolainen, professor i genteknologi på KTH i Stockholm.

Bild: 
Fredrik Persson

Under en promenad på en strand ställer Yali en fråga. Han undrar hur det kommer sig att de vita har tagit med sig så mycket ”cargo” till Nya Guinea medan de svarta har så lite eget –alltså åtråvärda saker som kläder, mediciner, läsk och tändstickor.

Ja varför?

Jared Diamond, professor i medicin och geografi, utvecklar sitt svar på över 400 sidor i boken Vete, vapen och virus. Det är en hisnande historieskrivning som innefattar geografi, gener och mycket annat.

 De vita människorna hade turen att hamna inom ett område där det är lätt att odla och domesticera djur och växter. Jordbruket gav ett försprång som än i dag präglar kulturer och maktförhållanden i hela världen.

– Jag har aldrig lärt mig så mycket av en enda bok, säger Peter Savolainen.

Han läste boken som doktorand och blev övertygad av det grundläggande argumentet: Kulturella skillnader som vuxit fram sedan människan började bruka jorden beror på kontinenternas geografi och skilda växt- och djurliv – snarare än på biologiska skillnader mellan folkslag.

Efter att boken kom ut år 1997 skrev Jared Diamond en sjusidig sammanfattning av sina idéer i tidskriften Nature. Den använder Peter Savolainen än i dag i sin undervisning.

– Men jag rekommenderar att man läser hela boken. Den är fantastiskt bra, även stilistiskt, säger han.

Boken har just kommit i en nyutgåva på Volante.

Fascinerande om maktens världshistoria

Christian Azar, professor i fysisk resursteori, Chalmers tekniska högskola.

”Francis Fukuyama är professor i statsvetenskap vid Stanford university och blev närmast världsberömd då han kort efter Sovjetunionens fall skrev en bok om liberalismens seger med den milt sagt kaxiga titeln The End of History. I The Origins of Political Order (2011) ges ett försök att beskriva hur centrala politiska institutioner har vuxit fram i bland annat Kina, Indien, Europa, det ottomanska riket och Ryssland. Det är en mer ödmjuk text än The End of History men det är ändå big history i ordets verkliga bemärkelse.

De tre centrala institutioner han undersöker framväxten av är den moderna Staten (och dess byråkrati), av Rule of law och av Accountability (möjlighet till utkrävande av ansvar, inklusive parlamentarismens framväxt).

Jag blev fascinerad en massa olika aspekter, till exempel själva frågan om vad det är som gör att makten, regeringen eller kungen, lyder lagen. (Det är den aspekten av ”rule of law” som Fukuyama fokuserar på). Vad är det till exempel som gör att USA:s nuvarande regering (måhända motvilligt) accepterar lokala domstolars beslut när det gäller migrationslagar, och som därmed begränsar Donald Trumps vilja att kraftigt begränsa invandringen. Hur gick det till när denna princip växte fram historiskt? Och varför har den etablerats i vissa länder, men inte andra, till exempel Kina och Ryssland? Oavsett om det har varit kejsare eller kommunistparti så har ju makten gjort mer eller mindre som den velat, emedan rule of law varit mer rotat i många västeuropeiska samhällen. (Fast framväxten av nazism i efterkrigstidens Tyskland illustrerar så klart att inget kan tas för givet).

Han beskriver också kyrkans roll under medeltiden, en institution som länge var en av de starkaste i Västeuropa och som kom att spela en avgörande roll för uppkomsten av rule of law. Inte som ett resultat av en planerad handling, utan som ett resultat av samarbete och kamp med den världsliga makten samt sättet kyrkan kom att organisera sig själv. Det faktum att kyrkan inte varit underordnad staten i väst (så som varit fallet i den ortodoxa kyrkan i Ryssland med mera, samt inom islam) var här central. I och med reformationen kom kyrkan att bli nationell samt upptagen under statens vingar i nordvästra Europa men det är en annan och senare historia.

Frågan om staters (och deras byråkratier) uppkomst är också, tycker jag, intressant. Vad var det som gjorde att grupper underkastade sig statsmakten, och hur uppstod sedan institutioner som gjorde det möjligt att hålla makthavaren ansvariga (också i bemärkelsen att avsätta dem)? 

The miracle of liberal democracy, skriver Fukuyama, in which strong states capable of enforcing law are nonetheless checked by law and legislatures, could arise only as a result of the fact that there was a rough balance of power among the different political actors within the society. If none of them was dominant, they would need to compromise. What we understand as modern constitutional government arose as a result of this unwanted and unplanned compromise (s 325).

När jag läste fann jag godbitar nästan på varje sida. Det är inte ofta man gör det när man läser en bok på 600 sidor. Jag tänker på en sak som fastnat hos mig nu åtta år efter att jag läste boken, och det gäller frågan om hur klansamhällen fungerar i kontrast till nationalstater (eller territorialstater som kanske är ett bättre begrepp). Det är en fråga som också kommit upp på senare tid i integrationsdebatten, men som även är viktig när det gäller att förstå svårigheter med att etablera nationalstater i Afrika och Mellanöstern efter självständigheten från de forna kolonialmakterna. Det kan i detta sammanhang vara värt att påminna sig om att i princip alla statsbildningsprocesser, också i Kina och Europa, varit mycket våldsamma. Det är lätt att komma att tänka på Charles Tillys War made the state, and the state made war, men betonar Fukuyama, stater i Västeuropa, till exempel England, vann också en betydande del av dess legitimitet genom dess förmåga att skipa rättvisa.

En annan fråga som jag fortfarande bär med mig handlar om försöken att hantera klimatfrågan. En av de stora svårigheterna när det gäller att försöka lösa den handlar om att vår värld i grunden är anarkistisk: varje nationalstat är suverän och det är inte möjligt för andra länder att tvinga något annat land att minska utsläppen. Klimatförhandlingarna i FNs regi utgör en arena där varje land snarare i förhandlingar erbjuder sig att minska sina utsläpp med si eller så mycket. Det är sålunda frivilliga åtgärder det handlar om.

Det här utgör ett stort hinder för att komma framåt eftersom klimatfrågan är ett kollektivt problem för hela planeten och för många enskilda länder kan det finnas skäl att inte göra så mycket själva. Varje enskilt lands utsläpp spelar ju inte så stor roll, och gör vi i till exempel Sverige mycket mer än andra länder kanske våra industrier flyttar utomlands. Den risken hämmar inte bara våra ambitioner, utan också alla andras. Det var till exempel ett av huvudskälet till motståendet i USA mot Kyotoprotokollet. ”Varför ska vi minska utsläppen om det bara leder till att tillverkningsindustrin flyttar till Kina och Indien och att man får stora utsläpp där istället?” frågade man sig retoriskt.

En hel del forskning pågår nu kring hur man kan bygga upp internationella institutioner som har mer makt att tvinga länder att vidta åtgärder för att minska sina utsläpp. Sådana ambitioner går att motivera med att nuvarande världsordning är djupt problematisk. Varför ska enskilda länder få släppa ut stora mängder koldioxid och därmed skada andra länders natur, ekonomier och människor, utan några begränsningar? Är det en rimlig ordning kan man verkligen undra?

Men samtidigt är sådana här globala maktorgan problematiska ur andra skäl. Om de skulle få makt över enskilda länders klimatpolitik så skulle de ju också få makt över deras energi och matförsörjning, samt transportsystem med mera. En del menar till och med att klimatfrågan kommer att tvinga oss att ändra vårt sätt att leva helt och hållet. Därför blir det centralt att sådana organ får demokratisk legitimitet. Men kan det vara möjligt på global nivå?

Tänk bara om medlemmar av kinesiska kommunistpartiet eller om Putin och hans medarbetare skulle få makt att besluta i centrala frågor som rör USAs eller Europas samhällen. Hur skulle det gå att få demokratisk legitimitet för det? Högerpopulistiska och auktoritära partier skulle onekligen kunna kapitalisera på en sådan situation och vinna nationalistiska väljare i en betydligt större skala än nu!

Betänk vidare att England drog sig ur EU, och att till och med en stor del av Kataloniens medborgare vill lämna Spanien – för att man tyckte/tycker att dessa maktorgan medför en alltför stor inskränkning av dessa länder/regioners självbestämmande. Därför tror jag att nackdelarna med sådana här globala organ är större än fördelarna, och att varje försök att inrätta sådana organ kommer att leda till motreaktioner som möjligen är värre än det vi ville bekämpa från början. Möjligheten till fungerande demokrati hänger onekligen också på skalan över vilken institutionen som får makt.

Fukuyama skriver inte alls om just klimatfrågan, men läsningen ger intressanta inblickar i hur andra politiska institutioner vuxit fram. Boken ger således inspiration till frågan om hur man kan tänka när det gäller möjligheterna (eller kanske omöjligheten) att etablera globala institutioner med makt att besluta om, ja inte bara klimatfrågan, utan också andra globala frågor vi står inför som nya pandemier och fred och säkerhet. Det är komplexa och viktiga frågor det här."

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.