Annons

Parasit, parasit – åk inte dit!

Författare: 

Publicerad

2011-02-09

Vad gör en riskforskare när krisen slår till på hemmaplan? Ingen har nog missat att Östersund med omnejd drabbats av parasiten Cryptosporidium Humanis, en encellig organism som finns i ytvattentäkter och som använder människan som värddjur för att föröka sig. Man känner av inkräktaren genom bland annat magkramper och vattnig diarré, men symtomen varierar och vissa märker inte alls av parasiten. Det var den 26 november som Östersunds kommun gick ut med ett Viktigt Meddelande till Allmänheten genom TV och radio för att meddela att dricksvattnet var förorenat och måste kokas. Idag har minst en fjärdedel av stadens cirka 60 000 invånare drabbats.

Tyvärr kan jag inte skryta om egna utryckningar med mikrofon i handen, men fem forskare vid RCR-centret släppte allt de hade för händerna och gav sig ut för att studera krisens konsekvenser. Men det var inte det som jag tänkte skriva om här, utan jag tänkte ge några personliga reflektioner kring risker på hemmaplan.

Den första informationen som kom från kommunen var att vattnet måste kokas minst ett par minuter innan man dricker eller på annat sätt inmundigar det. Detaljerade råd gavs om att man måste använda kokat vatten för att diska och att man inte skulle dricka vattnet i duschen (vem gör det?). Senare ändrades råden så att det blev lite lättare att leva med parasitvattnet, men fortfarande idag använder jag kokat vatten när det är dags för tandborstning. Det känns helt enkelt självklart att följa råden.

Men när jag och min man i januari åkte på semester till Indien, där man som turist inte sällan råkar ut för att magen kommer i ”obalans”, kom på mig själv att glatt borsta tänderna i kranvatten och beställa sallad på restaurangen – i motsats till alla råd från exempelvis Smittskyddsinstituet. Resultatet lät inte vänta på sig och även om vi inte blev helt utslagna så blev vi betydligt sjukare än vi vad vi blivit av dricksvattnet hemma i Östersund.

Vi tycks alltså vara känsligare för risker i en miljö som vi i vanliga fall betraktar som trygg. Det är sedan länge känt att vi människor hellre accepterar risker som vi frivilligt utsätter oss för, som bergsklättring, än sådana som vi blir utsatta för, till exempel arbetsmiljörisker. På samma sätt har vi lättare att acceptera risker vi känner till, som trafikrisker, än diffusa och komplexa risker som strålning eller tillsatser i maten. Men i det här fallet har jag samma information om risken för att bli magsjuk i Östersund som i Indien, risken är med andra ord jämförbar men jag agerar på olika sätt. Och jag är inte ensam om det.

Turisterna flyr Östersund och inledningsvis var även kollegerna från Mittuniversitetets campus i Sundsvall och Härnösand tveksamma till att resa till Östersund. Detta trots att restauranger, universitetet och andra organisationer snabbt införde rutiner för att koka allt dricksvatten. Vi slutade däremot inte att åka till Indien, Thailand, Turkiet och Egypten som är de vanligaste länderna att bli smittade av magsjukeframkallande bakterier och parasiter i.

Än en gång har det visat sig att riskbedömning inte är något objektivt, utan högst subjektivt och kontextberoende – där vi är trygga ska inga kriser uppstå.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar