Annons

De jämna årens många frågor

Författare: 

Publicerad

2014-01-04

Vi är på väg in i ett nytt stort historiskt jubileumsår 2014, efter att ha klarat av det så kallade märkesåret 2009, då vi noterade att Finland varit en integrerad del av Sverige fram till för två hundra år sedan, och 2012, då vi insåg att många judars räddare i Budapest, diplomaten Raoul Wallenberg, föddes hundra år tidigare. I år skall vi framför allt ägna oss åt hundraårsminnet av första världskrigets utbrott, även om det också är 75 år sedan andra världskriget bröt ut. Men vilket verb skall vi egentligen använda för att förhålla oss till dessa historiska jämna årtal och deras eventuella magi? Skall vi i feststämning fira, jubilera och celebrera? Eller skall vi lite mer modest nöja oss med att minnas, komma ihåg och reflektera? Eller skall vi förhålla oss mer aktivt till historien och rentav lära oss något av de jämna årtalen? Ta ansvar för dem eller känna skuld inför dem? Eller är det till sist bara de som har kommersiella intressen som har något att vinna på att historien fyller jämnt?

Lika många frågor har med ordet ”vi” att göra. Gjorde vi alla samma sak när vi genomlevde märkesåret 2009, oavsett om vi satt på den finländska, svenska eller ryska bänken? I Finland tycks det för övrigt finnas två olika bänkar, en finlandssvensk och en finsk. Om ”vi” var politiker, historiker eller de så kallade kulturpersonligheter som i sådana här sammanhang obligatoriskt tycks ingå i detta kollektiva pronomen? Varför skall ”vi”, svenskar, i år minnas ett världskrig som vi lyckligen stod utanför? Eller är ”vi” inte längre lyckliga för det? Annat är det med norrmännen, som i år långt mera entydigt, glatt och stolt kommer att fira att det är 200 år sedan det självständiga Norge föddes, även om norrmännen nästan hundra år till tvingades leva i union med svenskarna. Har vi svenskar egentligen något historiskt att fira?

Sådana här frågor känns alltmer relevanta i takt med att vi ägnar allt större intresse åt dessa stora år. Men vad är intresset egentligen ett uttryck för? Vet inte. Men en sak vet jag. Det svarar väl mot vår tids dubbla förhållningssätt till det förflutna: att vi är historia, samtidigt som vi gör historia. De jämna årtalen påminner oss om att allt i de liv som vi lever går igen men ändå hela tiden förändras. Men de ger oss också en osökt möjlighet att lägga det förflutna till rätta för vår tid, våra behov och våra intressen. Det skall bli intressant att se hur vi 2014 kommer att hantera urkatastrofen 1914. Själv tänker jag ge ut en bok om den.    

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

De jämna dekadbaserade årtalens magi har sitt ursprung av att vi har tio fingrar. Vi lärde oss att räkna med fingrarna och tårna. Det är en förklaring av tio-basen i talsystemet.

Förhäxningen av jämna årtal i dekadsystemet kommer av detta. Det är som en siffrornas magi, men som är subjektiv för människorna.

Hade vi fyra fingrar på var hand, skulle vi måhända använda oktalsystemet, som förvisso används inom datortekniken, kanske avtagande nu dock, eftersom det allt mindre behövs för att beskriva binära tal på ett enklare sätt.

Lägg till kommentar