Annons

Jag hade fel om isbjörnar

Författare: 

Publicerad

2012-04-23

För två år sedan skrev jag ett inlägg om isbjörnar. Nya rön har nu visat att den slutsats som inte bara jag utan även forskare bakom tidigare studier har gjort är felaktig. Det intressanta är varför det blev fel, för det visar på inbyggda svagheter i en vanlig metod. Den slutsats som författarna till den nya studien gör är att det är viktigt att använda information från flera olika platser i arvsmassan när en arts släktskapshistoria ska undersökas.

Jag skrev att ”de björnar som letade sig ut på isen för en 150 000 år sedan måste snabbt ha anpassat sig till isviddernas bistra förutsättningar, och bara på några tiotusentals år ha anammat den strikta köttdiet som dagens isbjörnar fortfarande har”. Det har visat sig att det är fel, att det tog längre tid, vilket nyligen rapporterades om i tidskriften Science.

Varför blev det fel? Den frågan har två svar – mitokondrier och artgränser. Om man vill uttrycka sig mer vetenskapsfilosofiskt skulle kan man säga att felen var att det dels fanns för få oberoende datapunkter, och dels en allt för stark tro på arter som ogenomsläppliga kategorier.

Vi kan börja med mitokondrierna. De brukar kallas cellens energifabriker och har egen arvsmassa, en genetisk rest från den tid för tusentals miljoner år sedan då mitokondrierna var frilevande bakterier. När forskare försöker utvinna dna från gamla ben så är mitokondrierna lättast att hitta helt enkelt därför att det kan finnas hundratals i samma cell. Många mitokondrier ger mycket dna.

Problemet med mitokondrier är dels att de bara är en markör som berättar en av de många släktskapshistorier som finns i den mosaikartade arvsmassa som alla levande varelser bär omkring på. Dels är problemet med mitokondrier att de i stort sätt bara ärvs via mödernet. Om en isbjörnshona får två ungar, en son och en dotter, så får ungarna alla mitokondrier från henne. När ungarna sedan vuxit upp och kan få egna ungar så är det bara dottern som kan sprida mitokondrier. Sonen är så att säga en återvändsgränd när det gäller att sprida mitokondrier. Sättet som mitokondirer sprids gör att enstaka ovanliga händelser kan få stort genomslag när forskare försöker rekonstruera en släktskapshistoria.Det är just vad som verkar ha hänt med isbjörnarna.

Det brukar ta tid för nya arter att utvecklas. Våra nära släktingar syskonarterna schimpans och bonobo hade en gemensam förmoder för 2,1 – 1,5 miljoner år sedan. Det ligger inom den tid på en till två miljoner år som i snitt verkar behövas för att en art ska hinna dela upp sig i två.

Så hur var det med isbjörnarna då? Nu har nya undersökningar gjorts på isbjörnar där man inte bara använt mitokondrier utan också 14 oberoende markörer från kärn-dna. Våra liksom isbjörnars celler består av två lager där det inre lagret är cellkärnan, som en plastpåse i en plastpåse. Mitokondrierna finns i det yttre lagret, kärn-dna i det inre. Det dna som finns inne i kärnan ärvs på det vanliga sättet, med hälften av arvsanlagen från fadern via spermien och hälften från modern genom ägget. Det är viktigt när man ska spåra isbjörnars evolutionära släktskapshistoria.

De nya undersökningarna gav ett helt nytt resultat. Medan mitokondrierna hade visat att isbjörnar skiljde sig från brunbjörnar bara ca 150 000 år sedan så visade kärn-dna att isbjörnar var betydligt äldre som art. De nya resultaten visade att det var mellan 338 000 till 934 000 år sedan isbjörnar och brunbjörnar gick skilda vägar. Samtidigt fick forskarna samma resultat som tidigare när de undersökte mitokondrierna.

Hur kan det komma sig? Isbjörnar kan då och då para sig med brunbjörnar. Om en isbjörnshanne parar sig med en brunbjörn och de får ungar, så har björnungarna från den parningen, hybriderna, mitokondrier från brunbjörn. Om sedan dessa ungar ger sig ut bland isbjörnar och parar sig med dessa så sprids mitokondrierna. Det har hänt förr. Andra undersökningar har visat att isbjörnar har mitokondrier som bär spår av utdöda irländska brunbjörnar. Det verkar helt enkelt som att isbjörnar inte riktigt håller sig till artgränserna. Det kanske inte är så konstigt, för trots att deras ålder som art nu tredubblats så är de fortfarande en ung art ur ett evolutionshistoriskt perspektiv.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar