Annons

Fascismen, Sverigedemokraterna och socialdemokratin

Författare: 

Publicerad

2014-12-08

För snart tjugo år sedan disputerade Marcos Cantera Carlomagno på Historiska institutionen i Lund på en avhandling betitlad Ett folk av mänsklig granit. Sverige i den italienska utrikespolitiken 1932­–1936. Temat väckte den intressanta frågan huruvida italiensk fascism och svensk socialdemokrati hade gemensamma drag. Fakultetens opponent gick hårt åt Canteras bok, framför allt för att denne hade valt att låta italienska diplomater i Stockholm analysera dessa likheter i stället för att vidga och fördjupa dokumentationen så att han själv skulle kunna göra denna jämförande analys. I dagens kulturhistoriska klimat, där föreställningar och representationer väger väl så tungt som den historiska verkligheten ”som den var”, kan kritiken tyckas väl hård. Opponenten höll dessutom med om att det faktiskt existerade likheter, som en tilltro till att det fanns en tredje väg mellan kapitalism och socialism/kommunism, till en stark statsmakt med mäktiga korporativa intresseorganisationer och till klassambete. Däremot överlevde ju den parlamentariska demokratin i Sverige i stället för att, som i Italien, offras på våldets altare.

Avhandlingen dyker upp i minnet när den svenska politiska debatten i ett kritiskt läge har fått fascism som tema. Är Sverigedemokraterna ett nyfascistiskt parti? De kan förvisso sägas torgföra nationalistiska, främlingsfientliga idéer med någon fascistisk färgning om att den svenska nationen befinner sig i en kris som är orsakad av både yttre invandringstryck och inre politisk eftergivenhet, och att nationen blir det stora offret om inte aktiva alternativa åtgärder vidtas. Men den kamp för återfödelse som SD kallar till är knappast våldsbejakande och hotfull för demokratin. En karismatisk ledare av fascistiskt snitt blir inte sjukskriven. Och den sverigedemokratiska staten ligger mycket närmare folkhemmet än Mussolinis Italien.

Man bör vara försiktig med politiskt bruk av historia. Det må vara hänt att Marcos Canteras avhandling inte når de riktigt stora vetenskapliga höjderna. Men det kändes ändå meningsfullt att plocka fram den ur bokhyllan just nu, om inte annat så för att i någon mån komplicera den nutida politiska debatten.     

Kommentera:

6

Dela artikeln:

Kommentarer

Jämföra Italien med Sverige? En mycket större befolkning och koloniala ambitioner gav il Duce en helt annan bas på sin hemmaplan än någon svensk politiker kunde mobilisera.
Mussolini var trots sin idolstatus i Italien helt 'hypnotiserad' av Hitler, vilket ledde rakt in i katastrofen.
Vägen mellan kapitalism och socialism/kommunism löste ju Sverige genom att ge fritt manöverutrymme för storindustrin inom Saltsjöbadsavtalets ramar. En stark borgerlig opposition fanns också, som kunde påpeka negativa verkningar av en för stark stat.
Idag kommer SD lite i kölvattnet efter motsvarigheterna i Norge och Danmark. Om de skapar ett paradigmskifte kan diskuteras. En tredelning av politiken är inte något helt nytt. Vi hade aldrig Vänsterpartiets föregångare med i socialdemokratiska regeringar. Nu finns istället ett borgerligt (eller ickesocialistiskt) parti, som aldrig verkar få medverka i en regering. Talet om nyfascism kan tolkas som att vänsterblocket vill utesluta varje förslag om att behandla SD på samma sätt som skett i Norge och Danmark med SD:s motsvarigheter där.

Fascismen har inte börjat med utrotning av icke ariska människor. Nationalsocialismen (allt för "våra egna" och inget för dem andra) verkade vara rättvis och positiv i början! Man ska förstås inte ropa på varg i onödan - å andra sidan, om man inte ser paralleller och tecken, märker man inte när utvecklingen av en åsikt går åt fel håll.

Hej!
Kan man då inte lika gärna säga att Lars Ohly aldrig har varit kommunist, om det är så att han varit sjukskriven. Stalin skulle aldrig ha sjukskrivit sig...

Hitler kallade sig nationalist, så gör det ängel för er .
Nazism Fascism = Nationalism. Att vara patriot är något helt annat!
I SD:s Nationalism finns Nazism Fascism och patrioter, sen som i alla andra partier idioter. Dom vill ha ett vi och dom land, En Fascistisk struktur.

Ordet ”fascist” används alldeles för lättvindigt. Nationalismen är en ideologi som omfattar inte bara fascister. Ska man leta efter en precision av vad fascismen är så kan man utgå från Mussolinis fascism. Det är hans organisation som uppfann själva ordet. Det härstammar från latinet "fasces" och son ger namn att en sammankopplande verktyg, liknande det som binder fast två oxar. Socialdemokraterna använder ofta uttrycket "enade vi står" och i andra språk säger man att "sammanbindningen ger styrka". Den tanken skapade en politisk ideologi som satsade ofrånkomligen på nationen men också en påtvingad sammanhållning inom dess ram. Det innebar en motsättning mot klassdelning som påminner om socialismens ideologi. Fascismen kräver korporativism, dvs. ingen etablering av samhällsinstitutioner som skiljer t ex arbetsgivare och arbetstagare åt, ignorerar sociala klasser och förbjuder politiska partier och en formell organiserad delning. Den spanska fascismen kallade sig "nationalsyndikalism" (inte nationalsocialism). Man tillåter inte en delning mellan arbetsgivare och arbetstagare inom samma branch. De tvingas bilda en gemensam "syndikat" till skillnad från våra fackföreningar.
Det är just områdets karaktär som ligger till organisk grund för alla som sysselsätter sig inom den.
Eftersom parlamentarismen ägnas åt den mångfaldiga gemensamma men gemensamma samhällsorganisationen och styrning, tillåter fascismen inte en uppdelning i olika partier. Ett sådan system leder ändå, naturligtvis, till en etablerad hierarkisk gradering av olika individer. Alla ska följa John. Ledaren och etablissemanget bestämmer och folket får följa med och lyda order. Det gäller således auktoritarism och hierarkissering.
Man kan naturligtvis fråga sig om inte vår parlamentarism har utvecklat vissa fascistiska drag. Det är just detta som, på olika håll i kontinenten och även i Sverige, har kommit att bli polemiskt diskussionsämne idag. Man ska dock endast tala om "fascism" som en medveten utformad ideologi, inte bara som ett beteende.
Det spanska s k fascismen är ett intressant exempel på tvetydighet. Franco var en militär diktator, inte en troende fascist. Han utnyttjade det spanska fascismen, som inspirerats av Mussolini, därför att han behövde ett politiskt parti eller organisation för att hålla sig kvar som diktator, i stället för att återställa den monarki som hade legat till grund för hans bekämpning av republiken. Monarkin fick då träda till, först efter hans död. Han gjorde sig av med ledarna i det spanska s.k. Falange (de hamnade i fängelse) och förenade, helt enväldigt, denna s.k. "Nationella Rörelse" med en helt motsatt organisation av gammalmodigt reaktionär monarkisk ideal, s.k. "Traditionalisterna", som också stått mot republiken under inbördeskriget. Han förenade eld och vatten i samma organisation och satte sig i ledningen. Alla andra partier var förbjudna. De spanska äkta organiserade fascister hatade Franco och bildade t o m underjordiska organisationer som finns fortfarande. Utan att vara en troende fascist, skapade Franco en fascistisk kultur, där alla fick vara fira at tro vad de ville men inte visa det i handling. Alla fick prata skit om Franco på tu man hand, men inte offentliggöra i tryck eller öppet göra något som var förbjudet. Man lärde sig att vara listiga och man brukade hävda att spanjorerna var mer demokratiska än t.ex. svenskarna, eftersom de aldrig trodde det som stod i pressen.
Fascismen trängde aldrig in i folkets mentalitet, trots att Franco tillätt fascisterna hålla ett obligatoriskt eget ämne i skolan (”Nationell andans bildning” som ingen tog på allvar). De fascistiska symbolerna (oket och en pilarbunt) kunde hämtas (som en lustig tillfällighet) från en gammal historisk symbol från 1400-talet, som egentligen representerade det spanska kungaparet av Ferdinand och Ysabella (eftersom ”pilar” heter ”Flechas” och ”oket” heter ”Yugo”). Deras symbol finns kvar på historiska byggnaders väggar. Paret levde på den tiden då Kolumbus navigerade till Amerika på deras uppdrag och kan användas som uttryck för den spanska nationalismen och imperialismen, som fascismen ville framhäva.

Det är inte så bra att kalla Sverigedemokraterna för fascistiskt utan att förklara bakgrunden i [Per Engdahls](https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Engdahl) kritik av fascismen som kom att resultera i en ny taktiskt nedtonad fascism som antogs först av BSS och sedan av SD.

Lägg till kommentar