Fascismen, Sverigedemokraterna och socialdemokratin
För snart tjugo år sedan disputerade Marcos Cantera Carlomagno på Historiska institutionen i Lund på en avhandling betitlad Ett folk av mänsklig granit. Sverige i den italienska utrikespolitiken 1932–1936. Temat väckte den intressanta frågan huruvida italiensk fascism och svensk socialdemokrati hade gemensamma drag. Fakultetens opponent gick hårt åt Canteras bok, framför allt för att denne hade valt att låta italienska diplomater i Stockholm analysera dessa likheter i stället för att vidga och fördjupa dokumentationen så att han själv skulle kunna göra denna jämförande analys. I dagens kulturhistoriska klimat, där föreställningar och representationer väger väl så tungt som den historiska verkligheten ”som den var”, kan kritiken tyckas väl hård. Opponenten höll dessutom med om att det faktiskt existerade likheter, som en tilltro till att det fanns en tredje väg mellan kapitalism och socialism/kommunism, till en stark statsmakt med mäktiga korporativa intresseorganisationer och till klassambete. Däremot överlevde ju den parlamentariska demokratin i Sverige i stället för att, som i Italien, offras på våldets altare.
Avhandlingen dyker upp i minnet när den svenska politiska debatten i ett kritiskt läge har fått fascism som tema. Är Sverigedemokraterna ett nyfascistiskt parti? De kan förvisso sägas torgföra nationalistiska, främlingsfientliga idéer med någon fascistisk färgning om att den svenska nationen befinner sig i en kris som är orsakad av både yttre invandringstryck och inre politisk eftergivenhet, och att nationen blir det stora offret om inte aktiva alternativa åtgärder vidtas. Men den kamp för återfödelse som SD kallar till är knappast våldsbejakande och hotfull för demokratin. En karismatisk ledare av fascistiskt snitt blir inte sjukskriven. Och den sverigedemokratiska staten ligger mycket närmare folkhemmet än Mussolinis Italien.
Man bör vara försiktig med politiskt bruk av historia. Det må vara hänt att Marcos Canteras avhandling inte når de riktigt stora vetenskapliga höjderna. Men det kändes ändå meningsfullt att plocka fram den ur bokhyllan just nu, om inte annat så för att i någon mån komplicera den nutida politiska debatten.
