
Judiska kvinnor tillfångatagna av nazisterna i Budapest, Ungern, oktober 1944.
Bild: Wikimedia, CC-BY-SA 3.0
Vad är ett folkmord?
Förintelsen, blodbadet i Rwanda och massakern i Srebrenica är erkända som folkmord. Men om britternas koloniala våld i Tasmanien, den transatlantiska slavhandel och bombningarna av Hiroshima ska räknas som folkmord är omtvistat. Begreppet folkmord är komplicerat och tillämpningen medför djupa politiska konsekvenser. Idéhistoriken John Hennessey reder ut.
Under 1800-talets första decennier etablerade Storbritannien permanenta bosättningar på Tasmanien utifrån den koloniala doktrinen terra nullius (ingens land). I själva verket var ön bebodd, men britterna erkände inte att ursprungsfolket hade någon äganderätt till marken. De ansåg att tasmanierna var varken tillräckligt ”civiliserade” eller organiserade för att man skulle kunna förhandla med dem på samma sätt som med en europeisk nationalstat.
De brittiska bosättningarna expanderade snabbt och satte press på lokalbefolkningen och deras möjlighet att försörja sig, vilket ledde till alltmer våldsamma konflikter. Samtida observatörer märkte att den brittiska kolonialismen började få katastrofala konsekvenser för ursprungsbefolkningen och röster höjdes för att ”skydda” dem på något sätt. Det var dock aldrig några seriösa uppmaningar om att stoppa bosättningarnas expansion eller ta itu med grundproblemen. Konflikterna utvecklades till ett fullskaligt krig som decimerade det som fanns kvar av lokalbefolkningen. En grupp efterlevande skeppades ut till en sorts reservat på en närliggande ö, där alla till slut dog, bara några decennier efter att britterna börjat etablera sig i Tasmanien.
Folkmord på Tasmanien?
Historikern Tom Lawson har hävdat att denna episod har påverkat britternas kultur och självbild djupt, på ett paradoxalt sätt som kan beskrivas som skräckblandad förtjusning: skräck över att ha utplånat ett helt folk, och förtjusning över Storbritanniens makt att kunna genomföra ett sådant dåd.
Men denna välkända historia om utrotningen av ett helt folk har gjort att den tasmanska ursprungsbefolkningens efterlevande alltför ofta har glömts bort. För utplånandet var faktiskt inte totalt. En del av de överlevande skaffade barn med europeiska bosättare, vars efterlevande befolkar ön än i dag. Men en förenklad syn på grupptillhörighet har gjort att ”rasblandade” individer inte har ansetts tillhöra Tasmaniens urfolk. Hur som helst har historien om ett ”fullkomligt folkmord” haft praktiska, negativa, konsekvenser för de efterlevande, i frågor som exempelvis rör repatriering av mänskliga kvarlevor. Många institutioner med sådana samlingar har utgått från att det inte finns några efterlevande att återlämna kvarlevorna till. Till skillnad från många andra offergrupper vill många av dessa tasmanier inte att det koloniala massvåldet ska kallas för ett ”folkmord.”
Historiker har inte kunnat enas om huruvida det som skedde på Tasmanien utgjorde ett folkmord. Vissa menar att begreppet kan belysa viktiga likheter med andra, mer etablerade folkmord, medan andra tycker att begreppet inte passar för att förklara detta exempel på kolonialt övervåld.
Debatt om begreppet folkmord
Exemplet från Tasmanien visar att ”folkmord” är ett komplicerat, omtvistat begrepp vars tillämpning medför djupa politiska konsekvenser. En av humanioras viktigaste samhällsuppgifter är att kritiskt diskutera vår användning av begrepp. Begrepp – hur de definieras och hur de används – utgör kärnan för många av vår samtids mest betydande politiska strider. Trots att begreppet ”folkmord” myntades relativt nyligen har det en ovanligt invecklad historia och stark relevans för nutida samhällsdebatter. Såväl Israel som Hamas har blivit anklagade av olika internationella aktörer för folkmord de senaste åren, vilket har lett till en stor debatt om tillämpningen av begreppet, samt om internationell lag rörande krig och våldsdåd.
Komparativa folkmordsstudier har blivit ett etablerat forskningsfält och den kanadensiske statsvetaren och fotojournalisten Adam Jones auktoritativa lärobok om ämnet anger fler än 15 vetenskapliga definitioner som har olika innebörd. Begreppet har även en internationell, rättslig definition utifrån FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948).
Begreppet folkmord är politiskt laddat
I dag är ordet ”folkmord” (genocide på engelska) en brottsrubricering, en kraftfull stämpel med politisk laddning, och en del av de flestas vokabulär. Men att begreppet alls etablerades är i stort sett resultatet av en enda mans kamp: den polsk-amerikanske juristen Raphael Lemkin (1900–1959). Uppvuxen som jude i Polen var Lemkin mycket medveten om farorna med antisemitism och som forskare intresserade han sig även för andra fall av förtryck mot folkgrupper. Lemkin myntade folkmordsbegreppet under andra världskriget utifrån sin forskning om massvåld mot armenier tidigare under 1900-talet, men också som ett sätt att motverka antisemitism. Efter kriget kämpade han hårt för att popularisera konceptet och få FN att anta en konvention för att förebygga framtida folkmord.
FN-konventionens definition av folkmord är i vissa avseenden smalare än Lemkins originaldefinition, som lade mer vikt på offergruppens kultur, men den lämnar ändå en del utrymme för tolkning. Enligt FN-definitionen ska ett folkmord vara avsiktligt och ha som mål att ”helt eller delvis förinta” en specifik grupp människor. Gruppen kan definieras utifrån nationalitet, religion, etnicitet eller ras (ras kan här förstås som en social konstruktion som förövaren utgår ifrån och kanske påtvingar offergruppen).
Handlingarna som utgör folkmord specificeras också. Folkmord behöver inte ske genom direkt mördande utan kan även begås genom indirekta metoder, som till exempel påtvingade skadliga levnadsvillkor; att fördriva folkgrupper till öknen där konsekvenserna för gruppens överlevnad bör vara uppenbara räknas därför som folkmord, även om förövaren inte direkt trycker på avtryckaren. Konventionen pekar också ut några handlingar som kanske inte vanligtvis uppfattas som folkmord, som att förhindra att barn föds inom en grupp eller att med tvång överföra gruppens barn till en annan grupp. Därmed skulle tvångssteriliseringar kunna anses utgöra folkmord.
Folkmord på kulturen
Klausulen om överförandet av barn kanske leder den nutida läsarens tankar till adoptionerna eller internatskolorna som påtvingades ursprungsbefolkningen i USA och Kanada. Den skulle också kunna gälla ukrainska anklagelser om att Ryssland har fört bort tusentals ukrainska barn i syfte att russifiera dem. Denna del av konventionen lyfter en av de mer kontroversiella aspekterna av Lemkins syn på folkmord: att det gäller förintandet inte enbart av människor utan också av kulturer. FN-konventionens definition antyder att adopterade barn slutar att tillhöra sin ursprungliga folkgrupp. Å ena sidan har tvångsadoption onekligen starkt negativa konsekvenser för en folkgrupp och överlevnaden av dess kultur. Å andra sidan har Lemkins syn på kulturer anklagats för att vara essentialistisk och inte beakta hybridkulturer eller kulturers utveckling över tid. Exemplet om de efterlevande till Tasmaniens ursprungsbefolkning visar på vikten av att inte alltför kategoriskt avvisa ”blandade” individers gruppidentiteter.

Bild: Wikimedia
En viktig aspekt som inte specificeras i FN-konventionen är omfång. Hur många behöver dödas för att ett dåd ska klassificeras som folkmord? Skulle exempelvis vit makt-terroristen Brenton Tarrants moskéattack 2019 i Christchurch, Nya Zealand, räknas som ett folkmord? Över 50 muslimer dog och massmordet var onekligen avsiktligt; målet var att döda medlemmar av en religiös grupp och kanske inspirera till fler attacker i framtiden. Ändå var det bara en person som utförde attacken.
Brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser
Folkmord brukar förstås som en relativt storskalig, organiserad attack utförd av en grupp förövare. Det finns andra begrepp, både rättsliga och analytiska, för olika typer av massvåld, såsom hatbrott och brott mot mänskligheten, som kanske bättre beskriver vissa dåd som det i Christchurch. I november 2024 valde Internationella brottsmålsdomstolen att utfärda arresteringsorder mot ledare för Israel och Hamas för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, inte för folkmord.
Den juridiska definitionen av folkmord är viktig, inte minst i syfte att kunna åtala förövare. Men historiker och samhällsvetare som vill förstå händelseutvecklingen och motiven bakom massmord eller andra grymheter måste inte nödvändigtvis utgå ifrån FN-konventionens definition. Precis som med andra historiska begrepp, såsom ”kolonialism” eller ”feodalism”, diskuterar forskare hur man bäst ska bruka språket för att förklara företeelser på ett så sanningsenligt och belysande sätt som möjligt. Frågan att ställa är då huruvida tillämpning av begreppet ”folkmord” hjälper oss att förstå våldshändelser på ett mer exakt, korrekt eller fullständigt sätt, eller om det i stället förvränger eller fördunklar dess karaktär.
I vissa fall är användningen av begreppet etablerad. Tack vare såväl historisk forskning som offentligt historiebruk i museer, filmer och andra medier känner de flesta i västvärlden till ett antal omfattande exempel på folkmord. Förintelsen, det organiserade massmordet på sex miljoner europeiska judar som genomfördes på ett industriellt sätt, är det allra mest kända exemplet. Man skulle kunna kalla Förintelsen för ett paradigmexempel på ett folkmord.
När vi bedömer huruvida det känns lämpligt att benämna ett övergrepp på en grupp som ”folkmord” jämför vi ofta, medvetet eller ej, med det exemplet. Ändå finns det andra exempel på massvåld, som de flesta skulle kalla för folkmord. Till exempel talar vi om folkmordet på armenier 1915 i Osmanska riket och folkmordet i Rwanda 1994. Forskare som Michael Rothberg, professor i engelska och Förintelsestudier vid UCLA (University of California, Los Angeles) i USA, argumenterar för att vi behöver jämförande ansatser för att bättre kunna förstå hur olika exempel på massvåld mot grupper har kunnat gå till, även om inga historiska händelser är identiska.
Hur organiserade förövargrupper massmord i praktiken? Hur skapade de stöd för, eller åtminstone likgiltighet inför, sitt agerande? Hur kan vi använda denna information för att förebygga framtida folkmord? Det är ett argument för att tillämpa folkmordsbegreppet på mer än bara ett par välkända exempel. Komparativa ansatser som diskuterar Förintelsen har ofta kritiserats för att vara respektlösa, men Rothberg menar att jämförande inte måste innebära likställande.
Utdrag ur FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord
”I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
- att döda medlemmar av gruppen;
- att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
- att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
- att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
- att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.”
Var slavhandeln ett folkmord?
Det finns många fruktansvärda exempel på massdödande eller andra systematiska förföljelser av grupper som skulle kunna klassificeras som folkmord, men ändå brukar forskare vara ganska restriktiva med att använda begreppet. Risken är annars att det fördunklar mer än det förklarar, eller att begreppet blir urvattnat till den graden att det blir meningslöst. Det är därför man exempelvis inte brukar kalla Christchurch-massakern för folkmord – den är så annorlunda i skala och karaktär jämfört med de allmänt accepterade exemplen, som Förintelsen och massvåldet i Rwanda, att begreppet börjar förlora sin mening.
Andra fall är mer svårbedömda. Var till exempel den transatlantiska slavhandeln ett folkmord? Genom en rasistisk avhumanisering av afrikaner har slavhandlarna direkt eller indirekt dödat eller påtvingat omänskliga levnadsvillkor på över 10 miljoner afrikaner. Hela folkgrupper förslavades och fördes bort till Nord- och Sydamerika, där de ofta under olika tvångsförhållanden förlorade väsentliga delar av sin identitet, såsom tro, språk och familjeband. Ändå var syftet med systemet i grunden billig arbetskraft, inte att utplåna afrikaner. Därför kallar de flesta historiker inte den transatlantiska slavhandeln för ett folkmord.
Men ett antal historiker tycker tvärtom att det är berättigat att kalla slavhandeln för ett folkmord. Skalan, den systematiska karaktären, den grundläggande rasismen och den fullständiga bristen på respekt för offrens mänsklighet gör att de anser att vi kan förstå den transatlantiska slavhandeln bättre om vi kallar den för ett folkmord.
Hur ska vi se på andra exempel, som atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki, eller för den delen eldbombningarna i Tyskland och Japan, som skördade hundratusentals människoliv? Det var uppenbarligen inte strikt militära mål som angreps, utan mängder av civila dödades med flit. Därför finns det historiker som vill benämna bombanfallen som folkmord. De flesta gör det dock inte, eftersom syftet med angreppen inte var att utplåna en hel befolkning, utan att tvinga fienden att kapitulera.
FN-konventionen utgör basen för en rättslig definition av begreppet folkmord, men inte ens den är helt entydig. Ännu lösare konturer är det för hur begreppet ska användas inom historisk forskning. Men det faktum att det inte finns en enda kristallklar och enhällig definition innebär inte att alla definitioner är lika bra.
Det finns goda skäl att använda begreppet ”folkmord” med försiktighet, så att det varken fördunklar vår förståelse för olika former av massvåld, eller förringar otvetydiga exempel på folkmord, som Förintelsen. Begreppet ”folkmord” sätter en mäktig stämpel på en händelse, vilket kan vara politiskt användbart, men oavsett etiketten ska världssamfundet säga ifrån på starkaste möjliga sätt vid allt massdödande av civila. Begreppet folkmord ska användas i syfte att hejda och förebygga våld, aldrig för att elda på hat eller uppmana till vedergällning.
Folkmord under 1900-talet

Bild: Keystone / Getty images
Förintelsen
Den nazistiska regimens folkmord på judar har fått namnet Förintelsen. Det uttalade syftet var att utplåna Europas judar och särskilda förintelseläger med gaskamrar upprättades och användes. Många dödades också i koncentrationsläger genom arkebusering och misshandel, eller till följd av svält och sjukdomar. Omkring 6 miljoner judar mördades av Nazityskland och dess bundsförvanter mellan åren 1933 och 1945.
Även romer, polacker och sovjetiska krigsfångar dödades i stor skala, liksom homosexuella, politiska motståndare, personer med viss religiös tillhörighet, samt funktionsnedsatta och psykiskt sjuka.

Bild: Arne Hodalic / Getty images
Folkmordet i Srebrenica
Massakern i staden Srebrenica i östra Bosnien betecknas som ett folkmord. Omkring 8 300 människor, huvudsakligen muslimska bosniska pojkar och män, dödades av bosnienserbiska styrkor under knappt två veckor i juli 1995. Resten av den bosnisk-muslimska befolkning som fanns i staden – cirka 25 000 kvinnor, barn och äldre – tvångsförflyttades. Massakern och tvångsförflyttningen skedde trots att staden var en frizon under FN:s beskydd. Syftet var att rensa området från den muslimska befolkningen och annektera det som bosnienserbiskt territorium. Srebrenica ingår i den numera serbiska delen av Bosnien och Hercegovina.
Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) har fastslagit att massakern i Srebrenica var ett folkmord och flera har dömts som ansvariga eller medskyldiga, bland annat den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžić och generalen Ratko Mladić. Även den jugoslaviske expresidenten Slobodan Milošević stod åtalad för brottet men dog under rättegången.

Bild: Andrew Renneisen / Getty images
Folkmordet i Rwanda
Majoriteten av Rwandas befolkning består av folkgruppen hutuer, en mindre andel är tutsier och en liten andel tillhör folkgruppen twa. Under ett inbördeskrig mellan hutuer och tutsier begicks ett folkmord 1994; inom loppet av tre månader mördades omkring 800 000 människor. Siffran är osäker och i vissa sammanhang uppges det handla om cirka en miljon mördade. Offren var huvudsakligen tutsier, men också hutuer som motsatte sig behandlingen av tutsier. Över två miljoner flydde landet.
1998 dömdes den förre borgmästaren Jean Paul Akayesu för folkmord av ICTR (International Tribunal for Rwanda). Det var första gången sedan folkmordskonventionen skrevs år 1948 som någon dömdes som skyldig till brottet.

Bild: Wikimedia
Folkmordet 1915 i Osmanska riket
Under första världskriget mördades mellan 1 och 1,5 miljoner armenier i nuvarande Turkiet som då ingick i Osmanska riket. Dödandet och förföljelserna pågick intensivt 1915–1916, men fortsatte till 1923. Även andra kristna minoriteter i landet – assyrier/syrianer/kaldéer och greker – mördades eller tvingades på flykt. I princip hela den kristna befolkningen försvann från riket.

Bild: Pool / Getty images
Operation Anfal
En serie av attacker mot kurder i norra Irak 1988 kallas sammantaget för Al-Anfal, eller Operation Anfal. Under februari till september detta år dödades ett stort antal kurder. Dödssiffran varierar mellan 50 000 och 182 000 beroende på källa, men 182 000 är den siffra som angavs i det irakiska åtalet mot Saddam Hussein och försvarsministern Ali Hassan Al-Majid, även känd som Kemiske Ali. Som en del i angreppen utplånades staden Halabja, där cirka 5 000 människor dog i en gasattack.
Människorättsorganisationen Human rights watch försökte få stöd för en rättegång vid Internationella domstolen i Haag enligt folkmordskonventionen, men lyckades inte. Dokument från Saddam Husseins administration visar dock tydligt att det var fråga om ett folkmord, eftersom kampanjen uteslutande riktat sig mot kurdiska byar och kurder, enligt Forum för levande historia.
Lina Wennersten-Gradert
John Hennessey

Docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Han forskar och undervisar om modern kolonialhistoria, globalhistoria, vetenskapshistoria samt historiebruk.

Kunskap baserad på vetenskap
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer