Kevin vill inte slå sig och Emilia vägrar ta på sig sin rosa klänning – sjuka barn?
Det är inte lätt att ställa diagnoser. Vad är sjukt och vad är friskt? Inom svensk psykiatri har man ofta lutat sig mot *Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders*, som ges ut av American Psychiatric Association. En femte reviderad utgåva av manualen planeras för år 2013.
I Dagens Nyheter 2010-02-14 fick ett antal experter yttra sig om den nya utgåvan, och de var utan undantag mycket positiva. Manualen är ett stort steg framåt, menade de, bland annat eftersom den är baserad på vad forskningen kommit fram till under senare år. Men är den verkligen det?
Problemet med den nya manualen som jag ser det är att den *inte* är baserad på forskning – det vill säga, samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. De experter som Dagens Nyheter tillfrågade uppmärksammade naturligtvis inte detta, eftersom de alla kom från det vetenskapsområde som är integrerat i manualen: den medicinska och naturvetenskapliga forskningen.
Att den samhällsvetenskapliga och humanistiska vetenskapen glömts bort i manualen är allvarligt, eftersom de allra flesta kriterierna för sjukdom i manualen är just sociala – inte medicinska. Man använder inte hormonnivåer, aktivitet i vissa delar av hjärnan, eller andra biologiskt fastställbara faktorer (som medicinare och naturvetare är kompetenta att bedöma). Istället ser man på patientens samspel med samhället när man diagnosticerar (ett område där samhällsvetarna är experterna).
För att nämna två tydliga exempel ses det som ett av tecknen på rubbad könsidentitet hos små pojkar om de försöker undvika hårdhänta lekar (”a strong avoidance of rough-and-tumble play”). Lika misstänkt är det om flickor inte vill ha på sig typiskt kvinnliga kläder (”a strong resistance to the wearing of typical feminine clothing”). De här kriterierna har ingenting att göra med medicinsk vetenskap, eller vetenskap över huvud taget. De speglar istället oerhört tydligt dagens amerikanska medelklassideal. I fallet med flickkläder handlar det således om att läkaren förutsätts ”veta” vad typiska kvinnliga kläder är (burka? lotta-uniform? en 1500-talskorsett av valben?), och kan bedöma avvikelserna från denna klädkod.
Min avslutande poäng är därför: låt oss hoppas att samhällsvetare och humanister får säga sitt innan den femte upplagan av *Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders* blir rättesnöret för den svenska synen på psykisk sjukdom.
Information om DSM-V finns på hemsidan [http://www.dsm5.org/Pages/Default.aspx](http://www.dsm5.org/Pages/Default.aspx).
