Annons

Kevin vill inte slå sig och Emilia vägrar ta på sig sin rosa klänning – sjuka barn?

Författare: 

Publicerad

2010-03-01

Det är inte lätt att ställa diagnoser. Vad är sjukt och vad är friskt? Inom svensk psykiatri har man ofta lutat sig mot Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som ges ut av American Psychiatric Association. En femte reviderad utgåva av manualen planeras för år 2013.
I Dagens Nyheter 2010-02-14 fick ett antal experter yttra sig om den nya utgåvan, och de var utan undantag mycket positiva. Manualen är ett stort steg framåt, menade de, bland annat eftersom den är baserad på vad forskningen kommit fram till under senare år. Men är den verkligen det?

Problemet med den nya manualen som jag ser det är att den inte är baserad på forskning – det vill säga, samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. De experter som Dagens Nyheter tillfrågade uppmärksammade naturligtvis inte detta, eftersom de alla kom från det vetenskapsområde som är integrerat i manualen: den medicinska och naturvetenskapliga forskningen.

Att den samhällsvetenskapliga och humanistiska vetenskapen glömts bort i manualen är allvarligt, eftersom de allra flesta kriterierna för sjukdom i manualen är just sociala – inte medicinska. Man använder inte hormonnivåer, aktivitet i vissa delar av hjärnan, eller andra biologiskt fastställbara faktorer (som medicinare och naturvetare är kompetenta att bedöma). Istället ser man på patientens samspel med samhället när man diagnosticerar (ett område där samhällsvetarna är experterna).

För att nämna två tydliga exempel ses det som ett av tecknen på rubbad könsidentitet hos små pojkar om de försöker undvika hårdhänta lekar (”a strong avoidance of rough-and-tumble play”). Lika misstänkt är det om flickor inte vill ha på sig typiskt kvinnliga kläder (”a strong resistance to the wearing of typical feminine clothing”). De här kriterierna har ingenting att göra med medicinsk vetenskap, eller vetenskap över huvud taget. De speglar istället oerhört tydligt dagens amerikanska medelklassideal. I fallet med flickkläder handlar det således om att läkaren förutsätts ”veta” vad typiska kvinnliga kläder är (burka? lotta-uniform? en 1500-talskorsett av valben?), och kan bedöma avvikelserna från denna klädkod.

Min avslutande poäng är därför: låt oss hoppas att samhällsvetare och humanister får säga sitt innan den femte upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders blir rättesnöret för den svenska synen på psykisk sjukdom.

Information om DSM-V finns på hemsidan http://www.dsm5.org/Pages/Default.aspx.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

Kommentarer

Har du gjort en DSM undersökning? Vet du hur en sådan går till?

Det är ju inte så att en bedömning görs utifrån ett ställningstagande.

Om psykologen har misstankar om vissa problem, så börjar det med att man får fylla i en rada formulär.

Dessa formulär kan antingen innehålla flera alternativ typ 1..5 eller rena Ja/Nej frågor.

Föräldrar fyller också i olika formulär.

Utifrån dessa formulär kan man sedan göra en bedömning om det finns misstankar om "problem".

Och jag förstår inte varför du gnäller om att man inte definierar "kvinnlig klädsel"? Det är ju för att man INTE ska fastna i ett visst samhällsideal, utan du ska utifrån olika samhällen kunna använda detta för att göra en bedömning om individen bryter mot ett mönster som är "vanligt" för sitt kön.

Frågorna som finns med, finns ju med för att man vet att ett uppförande är vanligt hos folk med problem X.

För dina exempel handlar ju om så vitt jag förstår, om transsexuell och dessa frågor finns ju med för att personen ska få rätt hjälp.

Problemet verkar vara att du ser DSM/psykologi som ett sätt att brännmärka folk som annorlunda/störda, inte som det igentligen handlar om, att få folk med problem att få rätt vård.

Ärligt talat ser jag större problem med den syn du verkar ha på psykiska problem än de exempel du tar upp.

Du verkar nämligen vara ganska politiskt motiverad och angriper DSM utifrån detta perspektiv. Detta är kanske också varför man utelämnar samhällsvetare och humanister från DSM? Eftersom detta är fält med en stark politisk förankring och bedömningar av resultat blir därefter?

Tack för ditt intresse (om än anonymt).
Frågor om vad som är normalt är onekligen en brännbar fråga. Jag vill för säkerhets skull betona att jag verkligen inte vill döma ut psykologin - vad jag har synpunkter på är vissa aspekter av psykiatrin. (Skillnaderna mellan psykologi och psykiatri är ganska stora: psykologin räknas som en av samhällsvetenskaperna medan psykiatrin är en medicinsk vetenskap. Oftast har en psykolog har gått en specifik, minst femårig utbildning, medan psykiatern har gått läkarprogrammet och specialiserat sig på psykiatri.)

Strax efter att jag skrev ovanstående blogg nåddes jag av ett inlägg i den internationella debatten om den nya manualen (DSM-V). Inlägget kommer från Allen Frances, ordförande för arbetsgruppen som skapade den förra manualen (DSM-IV). Frances rundbrev är riktat till forskare inom området, men jag tror att innehållet kan vara av intresse även för läsare av Forskning & Framsteg.

Den gamla manualen fick trots goda intentioner flera negativa konsekvenser, skriver Frances. ”Clearly, our net was cast too wide and captured many ‘patients’ who might have been far better off never entering the mental health system.” Han fruktar nu att den nya manualen kommer att mångdubbla de gamla misstagen: ”This wholesale medical imperialization of normality could potentially create tens of millions of innocent bystanders who would be mislabeled as having a mental disorder.” Han nämner också att läkemedelsindustrin har ett stort intresse i det hela.

Se även Allen Frances [debattartikel][] i Los Angeles Times.

[debattartikel]: http://www.latimes.com/news/opinion/commentary/la-oe-frances1-2010mar01,...

Ett problem i frågan är att DSM riktar sig till barn(men används även på vuxna) och ett problem är ifall oroliga föräldrar går till en psykolog och barnet får en felaktig stämpel.

Där behövs det skarpare riktlinjer. Men samtidigt, en psykolog gör en bedömning, troligtvis i samtal med barnet(?). Därför faller ansvaret på den enskilda psykologen att göra sitt jobb.

Om en vuxen kommer och tycker det är ett problem att ungen är "flickaktig" men att psykologen upptäcker att ungen faktist mår bra och inte har några problem med sitt beteende, så måste ju psykologen göra sitt jobb därifrån.

Så problemet är väl inte att man fånga upp många, som är i gränslandet, utan hur bra psykologer sedan är på att sålla.

Jag håller med om att ett stort ansvar vilar på den som ska ställa diagnosen.

Jag ber dock läsarna observera att *Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders* handlar om störningar både hos vuxna och hos barn. *Vissa* diagnoser är bara avsedda för barn. Jag tror det var det den senaste kommentatorn menade, men jag förtydligar för säkerhets skull.

Lägg till kommentar