Annons

Historia på undantag

Författare: 

Publicerad

2013-11-04

För inte så många år sedan gavs utrymme åt historiska perspektiv i massmedierna. Historievetenskapliga verk, också doktorsavhandlingar, recenserades på kultursidorna. Ledarskribenter tog avstamp i historikers arbeten. Historiker kallades in till Rapportstudion för att reda ut orsaker till konflikter i världen.

Så är det inte längre. Medan varje skönlitterär debutant kan räkna med att få kultursidans odelade uppmärksamhet, får en nybliven doktor i historia med sin avhandling nästan aldrig plats på samma sida. Inte heller mer erfarna historiker göre sig besvär, om man inte heter Englund eller Harrison. Varför har det blivit så?

Ett svar skulle kunna vara att vi inte längre lever i en ”historisk” tid, som vi gjorde på 90-talet, då historiska perspektiv fick betydligt större medial plats. Tidsandan är dock inget tillfredsställande svar, eftersom vår tid knappast är så mycket mindre ”historisk” än förra sekelslutet. Särskilt frågor om förtryckta och glömda gruppers historia framstår som massmedialt viktigare än någonsin. Ett annat svar kunde ta fasta på historikerna själva. Vi är kanske inte så duktiga på eller ens intresserade av att erövra parnassen. Men historiker har med få undantag aldrig haft något stort professionellt intresse av att synas på kultursidorna och i samhällsdebatten. Det har aldrig lagts tid och möda på att utbilda svenska historiker för deltagande i samhällsdebatten, inte heller på 90-talet.

Återstår attityden bland dem som styr och utformar det massmediala landskapet. Här har det hänt något under senare år, inte bara med tidningsledningar som ser marknaden krympa och väljer bort det historiska perspektivet, i tron att detta inte lockar läsare. Men situationen är mer komplex än så. Medierna har också tagits över av – journalister. Det kan ju låta naturligt, för journalisterna har alltid haft den vardagliga makten över medierna, men inte på samma sätt som idag, då så kallade kulturjournalister breder ut sig i spalterna genom att tycka, värdera och moralisera, på bekostnad av nyheter, analyser och reportage. Journalister intervjuar andra journalister, men sällan om historia. Journalister recenserar andra journalisters böcker, om än för skams skull inte på den egna tidningen, medan historieverk och annan facklitteratur lämnas kvar på recensionshyllan. Journalister skriver krönikor om sina egna erfarenheter, som om det vore den viktiga historien, medan utrikeskorrar gör program om sig själva. Det är mycket yta, omedelbar upplevelse och korrekthet, mindre av den intellektuella analys som ett historiskt perspektiv skulle kunna bidra med. Att tidningarna tappar kontakten med historiker och andra samhällsforskare kan förefalla mindre viktigt. Värre kan vara att de inte längre har något att säga till den bildade medelålders historieintresserade allmänhet som sannolikt ännu utgör deras viktigaste prenumerantstock. 

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Intressant, men det kan delvis ha att göra med att historiker har blivit allt mer samtidsinriktade, vilket vi skrev om för några år sedan:
http://fof.se/tidning/2006/5/amnet-historia-som-samtidskunskap

Lägg till kommentar