Annons

Dödshjälp revisited

Författare: 

Publicerad

2010-08-16

Dödshjälp är en laddad fråga, där missförstånd är vanliga. När någon vill avstå från behandling så kallas det ibland även av välinformerade journalister, för att inte tala om filosofer, för dödshjälp, men att man som patient inte måste ha en viss behandling om man inte tillhör den lilla gruppen som inte anses beslutsför, som vid mycket svår psykisk sjukdom. En självmordsbenägen människa betraktas i allmänhet av sjukvården som någon som ska hjälpas till livet.
i normalfallet har alltså en patient rätt att avstå från en behandling, även om detta snabbt eller långsamt leder till döden och har rätt till god palliativ vård. Däremot kan det vara en mycket svår och grannlaga uppgift att verkligen vara säker på att en patient, som t ex efter en ryggmärgsskada vill stänga av behandlingen, eftersom det finns ett flertal exempel på att sådana patienter ångrat sig senare och är glada att de inte fick igenom sin vilja.
Helt centralt i läkaretiken är icke-skadeprincipen, enligt vilken läkare inte får skada (eller döda) sina patienter. Däremot måste läkare ta risker, annars går det inte att bedriva sjukvård och ju allvarligare sjukdom, desto större kan risken vara.
Vid aktiv dödshjälp dödar läkaren avsiktligt sin patient, i det typiska fallet med gift – ”läkemedel” - i dödande doser. Avsikten med är central. En läkare får inte skada eller döda en patient avsiktligt. Regelverket här är inte alls oklart. Läkare har rätt och även skyldighet att lindra smärta och ångest, vilket i något enstaka fall kan påskynda döden – däremot är detta sällan aktuellt, med moderna mediciner och hantering av dessa.
Främlingsfientlighetens Holland är pionjärer när det gäller dödshjälp. Här har indikationerna vidgats och människor har i Holland fått aktiv dödshjälp inte till följd av svår smärta i livets slutskede, vilket väl är vad många associerar spontant till när det gäller rimlig grund för dödshjälp, utan i stället till följd av psykisk sjukdom, demens, ålderdom utan sjukdom, utan att detta lett till någon egentlig rättslig påföljd för ansvarig läkare. Den ansvarige ministern säger i intervjuer att legaliseringen av dödshjälp var ett misstag: man skulle ha satsat på palliativ vård.
Många begär dödshjälp därför att de är rädda att ligga andra till last. Kvinnor lever längre än män och blir oftare ensamma när partnern dör - dödshjälp kan bli en kvinnofälla!
Man kan inte nog upprepa följande: vad man som frisk upplever som ett begränsat och meningslöst liv bedömer man som sjuk på ett helt annat sätt. Det finns en risk att man skickar en signal till de svagaste i samhället att deras liv inte är värt att leva, om man sanktionerar dödande av vissa av dem.
Sjukvården har förändrats på senare år: man har minskat läkarnas inflytande, även om de behåller ansvaret. Olika former av fyrkantig ekonomisk styrning får ökande betydelse, t ex ska klinikernas budget räcka både till läkemedel och löner! en så ekonomiskt förmånlig verksamhet som dödshjälp gör att det ekonomiska argumentet får betydelse.
I Sverige diskuteras sällan vår medfödda moral, som utvecklats genom evolutionära mekanismer; frågan nämns knappt i gängse läroböcker där man i allmänhet i stället driver tesen att det går att konstruera i motsägelsefri och fungerande moral på rationell grund – hur man nu kan tro något sådant!
I denna medfödda moraliska känsla ryms egoism men även altruism och en företeelse som dåligt samvete. Det är alltså högeligen relevant att fråga sig vad som händer med människor som avsiktligt dödar andra? Hur påverkas en sociala varelser som människan? Studier av hjärnan med magnetkamera visar att tankar på dödande påverkar känslocentra i hjärnan, ju mer desto närmare själva dödandet man är. Att läkare inte skulle påverkas negativt vad gäller förmåga till empati gentemot andra patienter i liknande belägenhet som inte vill dö, förefaller helt osannolikt. Läkaretiken till för att skydda patienterna, men även läkaren; om samhället vill tillåta aktiv dödshjälp borde en annan yrkesgrupp som inte vårdar patienter få denna uppgift.

Johan Frostegård

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Tack för denna nyansering av tidigare inlägg i debatten på FoFs blogg. Jag håller helt med. Dödshjälp tycks vid första påseende gärna klokt och barmhärtigt. Argumenten till dess fördel är lätta att hitta och enkla att dramatisera med exempel på patienter i livets slutskede som, åtminstone ur en frisk persons synvinkel, verkar lida ohyggligt. Men vid närmare eftertanke tror jag att det är precis som du skriver; aktiv dödshjälp leder till stora problem både moraliskt för samhället och rent praktiskt för dem som tvingas utföra den.

Lägg till kommentar