Annons

Summering

Författare: 

Publicerad

2014-10-07

Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, säger en av mina favoritförfattare, Predikaren i Bibelns gamla testamente. Hans egen bok är föredömligt kort men har överlevt i två tusen tre hundra år och känns fortfarande aktuell.

Jag har nog alltid tyckt att man inte ska skriva något – åtminstone inte för publicering – om man inte har något viktigt att säga. Nu tror jag att jag har skrivit allt viktigt jag har att säga, så nu är det dags att sluta. Det som ur min synvinkel återstår som viktigt, är att få det jag har skrivit läst.

På den här bloggen har jag behandlat många olika ämnen som engagerar mig och som jag anser mig veta något om. Det har handlat om vad filosofi är, om människans natur, om det teleologiska misstaget (tron att allt måste ha ett givet ändamål) som bäddar för kreationism och ”intelligent design”. Även andra vanliga tankefel, till exempel ”det genetiska felslutet”, har jag belyst. Detta innebär att man bedömer sanningshalten i ett påstående utifrån dess ursprung. Ett exempel ur verkligheten är att det som en sverigedemokrat säger alltid anses vara fel, även om det bara handlar om att SD-aren vill ersätta flaskvatten med kranvatten på sammanträdena i Region Skåne.

Jag har berört Derek Parfits ”motbjudande slutsats”, att det är bättre att det finns många människor som var och en upplever en minimal lycka än att det finns färre människor som var och en upplever en större lycka, om det förra ger en större summa än det senare. Detta har med överbefolkningsproblemet att göra, en sak som länge har engagerat mig. Jag menar att det är närmast rasistiskt att uppmana svenskar att föda fler barn, samtidigt som det finns så många människor i världen och samtidigt som många av dem gärna kommer till Sverige och föryngrar vår befolkning. Den nyss avgångna kristdemokratiska barn- och äldreministern föreslog till och med att svenska föräldrar skulle få 10 000 kronor för varje extra barn de producerade. Rätt cyniskt i en värld som vår!

Jag har berört dödshjälp och liknat den negativa officiella hållningen vid den som intogs till aborter innan dessa blev lagliga för 40 år sedan. De som i dag framför de synpunkter på abort som var officiella i början av 1970-talet, betraktas nu som fanatiker. Om 40 år till – förhoppningsvis tidigare – kommer kanske den i dag rådande politiska uppfattningen om dödshjälp att betraktas som fanatisk.

Flera gånger har jag vänt och vridit på problemet med ”de två kulturerna” och beklagat att humanister och samhällsvetare ofta är så negativa till biologi. Naturligtvis har jag skrivit om oredlighet i forskning, en fråga som jag har sysslat mycket med. Även många andra frågor om forskningsetik, min specialitet, har jag förstås behandlat. Religionskritik har jag återkommit till flera gånger och även berört Martin Luthers grava antisemitism.

När det gäller etik, har jag försökt påvisa att det vanliga synsättet på etik som en enbart känslomässig fråga är felaktigt. Känslan kan vara nödvändig för att man ska upptäcka något och börja engagera sig i det, men sedan behövs förnuftet för att berättiga det man kommit fram till. Det går inte att övertyga andra om att något är rätt eller fel bara för att man själv känner så; andra känner kanske annorlunda, och hur ska konflikten lösas om inte med förnuftsargument?

I en krönika om behovet av systematiska diskussioner varnar jag för att dra alltför snabba slutsatser utifrån magkänslan eller viljan att vara ”normal”. Allt, precis allt, måste få ifrågasättas och diskuteras. Därför kan universitetsämnet filosofi tjäna som asyl för den som har svårt att finna sig till rätta i ett konformistiskt samhälle, där självcensur råder. Åsikts- och yttrandefrihet är, jämte skrivkonsten och preventivmedlen, det bästa som har uppfunnits i det mänskliga samhället, anser jag.

De av mina krönikor som har mött störst motstånd är de där jag har skrivit om människovärde och om kulturrelativism. Jag är, som många filosofer, kritisk till det slentrianmässiga talet om ”alla människors lika värde”, ett mantra som har upprepats så många gånger att det slitits ut till att knappt betyda något alls. Naturligtvis anser jag att ingen är bättre eller sämre än någon annan på grund av sitt ursprung. Ingen kan välja var eller av vem man föds. Jag har inte valt att bli född som ”vit” i ett land och en tid som kanske har varit de bästa i världshistorien. Det är inget att yvas över att man utan egen förtjänst har hamnat i en privilegierad situation. Jag har inte heller valt att födas till Homo sapiens-människa. Jag kunde, som Nobelpristagaren Wislawa Szymborska skriver, ha fötts till att bli päls. Inget i mitt ursprung är min förtjänst eller mitt fel.

Jag menar alltså inte att någon är bättre eller sämre på grund av sitt ursprung. Däremot hävdar jag att en människa kan vara bättre eller sämre beroende på sina gärningar. De talibaner, som försökte mörda Malala Yousafzai och som fortfarande hotar henne till livet, är enligt min mening sämre än hon. Däremot ska de förstås ha samma rätt som alla andra till en rättvis juridisk prövning. Det (o)lustiga är att en del som förespråkar alla människors lika värde inte reagerade mot att Saddam Hussein inte fick en rättegång värd namnet utan avrättades tämligen summariskt.

Många politiker som talar med brösttoner om alla människors lika värde i samband med flyktingar och asylsökande rör inte ett finger för att göra det möjligt för dessa flyktingar att söka asyl på europeiska ambassader ute i världen. Att de (som har råd) måste anlita människosmugglare och kanske dör i Medelhavets vågor är det ingen av våra vanligaste politiker som gör något åt. Talet om ett lika stort människovärde blir bara munväder, när det inte följs av handlingar.

Min krönika ”Ett slags rasism” fick rekordmånga reaktioner och jämförelsevis många kommentarer. Jag skrev där att olika behandling av invandrade och pursvenska ungdomar i Sverige innebär ett slags rasism, ett slags apartheid. Seder och bruk som är förtryckande får inte accepteras, oavsett om de motiveras med religion eller något annat. Jag vidhåller att det behövs en kosmopolitisk (i motsats till nationalistisk) kritik av det som är dåligt i olika kulturer, även den man själv tillhör, naturligtvis.

Mycket i den västerländska konsumtionskulturen är ohållbart med tanke på att det skulle krävas 3,7 jordklot om alla levde som svenskarna. Jag har kritiserat penningdyrkan och det överdrivna köttätandet, och de krönikorna gjorde mig inte populär. De flesta människor är vanemänniskor och vill inte ändra på något i sin livsstil, om de tror att det skulle kosta dem något. ”Efter oss syndafloden” är en devis som många i praktiken lever efter, och jag har i en krönika med titeln ”Kan människan bli mer moralisk?” diskuterat om det är möjligt och önskvärt att ändra på det, med läkemedel eller på annat sätt.

Utanför den här bloggen har jag skrivit ett antal böcker (som finns på någorlunda stora bibliotek) många artiklar i olika tidningar, tidskrifter och antologier. För att inte tala om alla dessa småskrifter. Så jag säger: Läs det redan skrivna, så behöver jag inte upprepa allting!

Med detta ska jag be att få rekommendera mig – i uttryckets olika betydelser.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

Kommentarer

Det är tråkigt att en intelligent och bildad person slutar att skriva.
Det är en förlust för mig.

Tack, Bo, för din vänliga kommentar - och för tidigare av samma slag! Som jag nämner ovan, har jag i olika sammanhang fört fram det mesta jag har att säga. Jag är glad för ditt bidrag till det förnuftiga samtalet! Sådant är en bristvara.

Är det också ett teologiskt misstag, om jag säger att meningen med universum är att vårt medvetande skall uppleva något, eller uppstå? Det är kanske samma sak.

Du behöver inte tro på något annat än dig själv. Möjligen kanske att du bara är medveten om en väldigt liten del av dig själv ([1 Mos 3:22](http://www.bibeln.se/las/2k/1_mos)).

Teleologiskt misstag heter det. Det har inget med teologi att göra.

Lägg till kommentar