Annons

Så befolkades Arktis

De arktiska folken är ett sent kapitel i människosläktets historia. Men nya fynd tidigarelägger livet på Arktis.

Så befolkades ArktisDe arktiska folken är ett sent kapitel i människosläktets historia. Men nya fynd tidigarelägger livet på Arktis. I några artiklar berättar vi också om Arktis i dag: om det mångtusenåriga beroendet av renen och om hur växthuseffekten kan komma att inverka på ozonhålet. Och vad gör valrossarna egentligen med sina morrhår?Nya stenåldersfynd extremt långt norrut skriver om de arktiska folkens historia. Tillsammans med andra fynd tyder de på att vägen till Arktis bör ha gått via centrala Asien.Nyheterna om människosläktets tidiga historia duggar tätt dessa dagar. Nyligen riktades fokus mot Höga kusten. Arkeologer hade hittat spår som visar att människor verkat där redan för nära 10 000 år sedan. Norra Skandinaviens kultur blev genast litet äldre, och vi förstod att Norrland hade varit befolkat tidigare än man trott. Den senaste istiden började klinga av för 15 000 år sedan. När det blev mildare på de nordliga latituderna följde människor, djur och växter den retirerande isen. Mest överraskande är att det fanns människor som då etablerade sig i högarktisk miljö. En häpnadsväckande fyndplats i den nordsibiriska övärlden berättar att här levde ett avancerat jägarfolk tidigare än någon trott. Det rör sig om några ensliga öar som sticker upp ur Östsibiriska havet. Detta är det verkliga Arktis. Avståndet till Sibiriens nordkust är 50 mil, till Nordpolen är det tre gånger så långt. Tidigt till nordligaste SibirienI dag härskar polarisen så långt ögat når, och vädret är alltför ofta omänskligt. De här karga öarna är en nordöstlig utlöpare av Nysibiriska öarna, som skiljer Laptevhavet från Östsibiriska havet. Nu är det bara säl, valross, sjöfågel, isbjörn och någon vetgirig forskare som har ärende hit. Under den korta arktiska sommaren passerar enstaka ryska isbrytare. Inte ens den sovjetiska militären var här; den orkade inte intressera sig för dessa arktiska utposter, inte ens under det kalla krigets mest akuta dagar.En av öarna heter Zhokhov (76,1° N, 152,7° Ö). Dess yta är mindre än en kvadratmil. Högsta punkten ligger i dag 123 meter över havet. För drygt fyrtio år sedan hittade några sovjetiska forskare av en slump spår från en boplats på ön. Det skulle dröja ända in på 1990-talet innan en regelrätt arkeologisk utgrävning gjordes. Den skedde under ledning av den ryska arkeologen Vladimir Pitulko. Utgrävningarna har fortsatt under de två senaste åren.Den frusna marken visade sig innehålla mängder av jaktredskap: spjut- och harpunspetsar av ben, knivar med blad av sten och dessutom rester av köksverktyg och transportfordon av trä samt bitar av djurskelett. Arkeologerna gladdes åt den rika skörden, men det som verkligen kom att slå dem med häpnad var fyndens ålder. Verktygen av renhorn och isbjörnsben liksom trädetaljerna och resterna från eldstäder härrör nämligen från mellersta stenåldern, de är alltså ca 8 000 år gamla! Vid den tiden gick inlandsisens södra rand tvärs genom Uppland. Boplatsens ålder och extremt nordliga läge blev en "bomb" i utforskningen av de arktiska folkens tidiga historia. På Zhokhov levde alltså människor redan under äldre stenåldern. Forskarna kallar dem "isbjörnsjägarna", eftersom fynden tyder på att de var specialister på isbjörnsjakt. Men utgrävningsresultatet reser också många frågor. Hur kom dessa stenåldersmänniskor till Zhokhov, och hur klarade de att överleva på denna gudsförgätna utpost i polarhavet?Våra förfäders vandringarDe arktiska folkens historia sträcker sig över många tusentals år men utgör ändå ett sent kapitel i människosläktets långa och brokiga historia. Det finns många teorier om hur människan kommit att befolka den nordligaste delen av klotet. Även om många bitar i dag har hittat sin plats i det stora människopusslet, finns fortfarande massor av frågor kvar att besvara.Forskningen om människosläktets utveckling har till för bara några år sedan byggt på den klassiska arkeologins metoder - att lokalisera och gräva ut fyndplatser, systematisera och åldersbestämma fynden samt sätta in resultaten i det stora sammanhanget. I dag finns dessutom nya kraftfulla hjälpmedel, t ex modern mikrobiologi och DNA-analys, som väsentligen ökat möjligheterna att kartlägga människans långa historia. Det började i AfrikaVåra tidigaste rötter fanns i Östafrika för åtskilliga miljoner år sedan. Den moderna människan - Homo sapiens - föddes däremot i södra Afrika för cirka 100 000 år sedan. Sedan dess har våra förfäder spritt sig över jorden - Europa, Asien, Australien, Stilla havets övärld och den amerikanska kontinenten.Utgrävningar visar att tidiga jägarfolk anlände till Eurasiens nordliga områden för flera tiotusentals år sedan. Varifrån kom då dessa arktiska kolonisatörer? Vägen mot Arktis bör ha gått via centrala Asien, det visar både arkeologiska fynd och DNA-analyser. Troligen spred de sig också mot nordligaste Europa. Lenaflodens lopp norröver genom Sibirien verkar ha varit en kungsväg. De snö- och istäckta bergstrakterna öster om Lenafloden verkar däremot ha blockerat spridningen mot nordöstra Sibirien.För 30 000 år sedanDet finns gott om fynd som stöder ett sådant scenario. På den euroasiatiska delen av Arktis har man hittat ungefär 1 500 fyndplatser. Länge har de legat dolda i den eviga tjälen och sedan långsamt blottats genom permafrostens härjningar. De flesta fyndplatserna är dock inte undersökta, och ryska arkeologer beräknar att av den tillgängliga informationen har i dag bara en tiondel kartlagts och analyserats. Trots detta har bilden klarnat något: det ser ut som om nomadstammar befolkat stora delar av norra Eurasien för 20 000 till 30 000 år sedan. Undantagna är ögrupperna Svalbard och Franz Josefs land.Ett viktigt gammalt spår av mänsklig aktivitet i Arktis härrör från Mamontovaja Kurja i norra Uralbergen - en jakt- och slaktplats för mammutar. Dess ålder uppskattas till 27 000 år. Den är utgrävd av ryssen P Pavlov och norrmannen Sven Indrelid. Men fyndplatsen är långt ifrån unik. De båda ryska arkeologerna Juri Mochanov och Svetlana Fedosejeva har under många år undersökt bebodda grottor vid Lenafloden, där människor levt under långa tider med början för cirka 30 000 år sedan. Mochanov hävdar att trakterna kring Lenafloden till och med kan ha varit bebodda långt tidigare och fungerat som ett centrum för den arktiska kulturens utveckling - en omdebatterad och kontroversiell teori. Däremot saknas ännu säkra spår av så tidig mänsklig aktivitet i nordöstra Sibirien mellan Lenafloden och Berings sund. Visserligen har 15 000 år gamla fynd hittats i Kamtjatkaflodens dalgång på halvön med samma namn. Men nedisade bergstrakter i öster avskräckte uppenbarligen grupper av människor från att dra åt öster och nordost. Inte heller skedde någon invandring söderifrån längs Stilla havskusten. Visserligen hade människor långt tidigare nått Ostasien, invaderat de japanska öarna, Manchuriet och områdena kring Amurfloden. Men för några tiotusentals år sedan hade de övergivit nomadlivet och bosatt sig i mindre samhällen. Nya sociala former och metoder för att försörja sig ersatte kringströvandet. Berings sund sen företeelseKartan över nordöstra Sibirien och Alaska såg vid istidens slut helt annorlunda ut än i dag. Det ständiga växelspelet mellan land, hav och is är i dessa trakter ovanligt dramatiskt. Vi nutidsmänniskor skulle inte känna igen oss i trakterna av Tjuktjerhalvön och Alaska eller på de omgivande haven om vi kunde förflytta oss tillbaka i tiden. Området, vanligen kallat Beringia, utgjorde även under sen istid en väldig sammanhängande isfri landmassa, från Kamtjatka i söder till Nysibiriska öarna i väster. En bred landbrygga förenade Asien och Nordamerika. Vad vi ser i dag är grunda kustvatten som sträcker sig miltals ut från land. Då var dessa områden torrlagda. Också till Wrangelön kunde djur och jägare vandra torrskodda. Nederbörden var liten och marken låg bar under stor del av året. Vintrarna var visserligen hårda - som i dagens Sibirien om inte värre - men somrarna var ljusa och varma. Växtligheten frodades och djurlivet var rikt. Det fanns gott om ren, älg, bison, varg, mammut, häst och björn, och havet var fullt av fisk och sälar. Klimatet blev successivt varmare och istiden klingade av, glaciärerna smälte och havsytan steg långsamt. Vägen mot Sibiriens nordöstra hörn och Alaska låg öppen för tundrans nomader. Människan tog sig in i Nya världen. Det skedde troligen för omkring 14 000 år sedan. Eftersom invandrarna var anpassade till jakt och fiske i arktisk miljö fann de sig väl till rätta i den nya miljön. Mindre grupper stannade vid Alaskas kuster och i inlandets skogar. Andra fortsatte söderut genom Nord- och Sydamerika och anpassade sig till nya villkor. Detta skedde medan Zhokhovfolket jagade ren och isbjörn norr om Nysibiriska öarna. Några tusen år tidigare hade människor vandrat norrut från Centraleuropa och så småningom nått det norrländska kustlandet.PaleoeskimåerDet var på 1920-talet som den arkeologiska kartläggningen av de nordamerikanska polarfolkens historia gjorde sina första framsteg. Åren 1921-24 korsade "Den femte danska Thuleexpeditionen" under ledning av Knud Rasmussen på det nordamerikanska Arktis från Grönland till Alaska. Var helst de grävde hittade de spår av mänsklig närvaro. Expeditionen avslöjade att en och samma kultur hade varit spridd över mycket stora avstånd. Men först efter andra världskriget tog polararkeologin i denna del av Arktis fart på allvar. Det skedde till följd av den militära aktiviteten på norra Grönland och i arktiska Kanada under det kalla kriget. Arkeologerna fick följa med ombord på militära transportplan, och en ny arkeologisk period kunde starta.I dag vet vi att folkvandringen från nordostligaste Asien tog en paus under flera tusen år. För ungefär 4 000 år sedan hände dock något. Grupper av nomader lämnade sina jaktmarker kring Berings sund och Alaskas nordkust och drog österut genom trakter som aldrig tidigare hade besökts av människor. De passerade de nordliga bergsområdena mellan Alaska och Kanada och tog sig österut över den ödsliga tundran och den karga övärlden i arktiska Kanada. Och det gick snabbt. På fem hundra år hade dessa nomader nått Baffinön och Grönlands nordöstra kust - det motsvarar en årlig framryckning på mer än en mil i genomsnitt. Vad som drev denna utvandring är ännu inte klarlagt, men experterna pekar på två möjliga förklaringar: det varmare klimatet för 4 000 år sedan och/eller ett ökat befolkningstryck.Dessa första invandrare i nordamerikanska Arktis kallas i Kanada "Pre-Dorset", medan man på Grönland kallar dem "Sarqaq". Arkeologerna talar om "de små redskapens folk" och "paleoeskimåer". Suveränt anpassade de sig till arktiska förhållanden. I deras överlevnadsteknik ingick snöbostäder (iglor), smidiga kajaker och ett effektivt utnyttjande av naturens gåvor. De levde några tusen år i dessa arktiska trakter. Men dagens eskimåer - inuiterna - är inte ättlingar till paleoeskimåerna. De härrör i stället från en andra förflyttningsvåg, som satte i gång för cirka 1 000 år sedan i trakterna av Berings sund.Århundradena e Kr dök det nämligen upp nya kulturinslag där. Man hade börjat jaga val med harpun, och man hade stora skinnbåtar, umiaker, och hundslädar. Varifrån de nya eskimåerna kom är oklart, men valfångsten var gynnsam och befolkningstrycket ökade. För cirka 1 000 år sedan blev klimatet åter något varmare, valarna spred sig i de arktiska vattnen österut längs Nordvästpassagen och valjägarna följde efter. De nya eskimåerna - ofta kallade Thulefolket - fann sig väl till rätta i arktiska Kanada och Grönland och ersatte så småningom paleoeskimåerna. Många är teorierna om hur denna befolkningsförändring gick till, men bevisen dröjer.Arktis tidigt befolkatRedan för 5 000 år sedan var kusterna runt Ishavet befolkade - från nordligaste Europa över Sibirien, Alaska och norra Kanada till Grönland. Det cirkumpolära bandet runt Ishavet bildade en sluten ring, med avbrott endast för Nordatlantens öppna vatten. De arktiska områdena utgör en sammanhållen och homogen landskapstyp som sträcker sig i en 1 200 mil lång omkrets. Genom bandet löper tajga, tundra, isöken och isfyllda vatten. Denna omfattande ekologiska enhetlighet är unik för vårt klot. I övriga delen av världen har haven effektivt isolerat kontinenterna från varandra, vilket skapat stora ekologiska variationer trots att landområdena ligger på samma breddgrader. De arktiska folken har gemensamma rötter. Deras naturliga kontaktvägar har alltid gått i öst-västlig riktning, medan kontakterna söderut varit mer sporadiska. Dagens arktiska befolkning är uppdelad på ett trettiotal olika folkgrupper. Spridningen är störst längs Eurasiens arktiska kustområden. Där finns 26 mindre folkgrupper - tjuktjer, evener, nentser, samer osv. Totalt handlar det om 184 000 människor (enligt beräkningar 1989) förutom de två stora folkgrupperna jakuter(390 000) och komi (350 000). I högarktiska Nordamerika finns drygt 80 000 inuiter, och i det arktiska skogslandet lever grupper av indianer. Mellan alla dessa olika befolkningsgrupper finns en del kulturella och sociala variationer men också många märkligt slående likheter. Vi har t ex det mongoliska utseendet, levnadssättet, ekonomin och kulturen. Flera metoder för jakt, fiske och renskötsel är desamma hos många av dessa folkgrupper, liksom deras förhållande till naturen och högre makter. Traditionellt skriftspråk är en bristvara, och i stället överförs det kollektiva minnet genom muntlig tradition. Dessutom bär bruksföremålens form och utsmyckning på rik information om de arktiska folkens kultur. Ett föremål som har en närmast cirkumpolär spridning är den typiska kvinnokniven.Civilisationen ingen välsignelseDe arktiska folken levde länge opåverkade av andra civilisationer. Men sedan några århundraden har de drabbats av överhetens "välsignelser" med ofta förödande resultat. Deras ekonomiska och sociala livsformer har kommit i kläm. De gamla tåliga folken har fått finna sig i överstatliga påbud och kulturhotande ingripanden. I Kanada har vattenkraftverk och militära anläggningar tagit över stora ytor av deras land, medan de människor som bott där fått flytta till samhällen och platser där deras vanliga livsvillkor inte kan erbjudas, med både ekonomisk och kulturell utarmning som följd. I det sibiriska Arktis betraktades urbefolkningarna under tsartiden som fri arbetskraft när det passade överheten - och dessutom som skattebetalare utan rättigheter. Nästa våg av hot mot de sibiriska nomadfolken inträffade när de sovjetiska politikerna beslöt att integrera dem i den ryska kulturen. Det ansågs oekonomiskt och osäkert att ha självgående små folkgrupper i områden utanför de vanliga kontrollstationerna. I dag råder allmän fattigdom i dessa folkgrupper; det ryska samhället kan på intet sätt stötta dem som hamnat i kläm mellan gårdagens politiska ingrepp och dagens ekonomiska brister. Det finns alltså vissa likheter mellan Nordamerika och Nordsibirien vad gäller resultaten av ingripandena, även om åtgärderna i sig har varit olika. Kvar står risken att man berövar urbefolkningarna deras kultur och - vad värre är - deras självkänsla och hälsa. Nu växer det internationella medvetandet om urbefolkningarnas situation, och initiativ tas som i någon mån kan komma att återupprätta deras integritet och bevara deras traditioner. Det tog årtusenden att skapa kulturerna i Arktis. Nu är det fråga om årtionden om man ska hinna rädda dem. ANNAGRETA OCH ERIC DYRING ÄR VETENSKAPSJOURNALISTER. DE HAR Bl A GJORT STORA POPULÄRVETENSKAPLIGA UTSTÄLLNINGAR I BUNDESKUNSTHALLE I BONN. DEN SENASTE HETTE "ARKTIS ANTARKTIS".

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

En mycket bra artikel.

Vore bra ifall Forskning & Framsteg kan uppdatera denna, och skriva mer om sådant här. Ex-vis att eskimåerna har en specifik gen som gör att de kan äta rå fisk, medans vi andra blir sjuka av det.

Lägg till kommentar