Annons

DNA skriver historia

DNA-analyser kan hjälpa arkeologer och historiker att komma närmare sanningen.

Året är 1718 och den svenske kungen Karl XII skjuts till döds i en skyttegrav i Fredrikshald i Norge. Enligt sägnerna tar soldat Nordenstierna med sig den kulknapp som kungen sköts med, men han fruktar snart att det vilar en förbannelse över knappen. På inrådan av en präst slänger han den i en grustäkt, där den återfinns drygt två hundra år senare när en smed hämtar grus till sin trädgårdsgång. En DNA-undersökning av material på kulknappen, som finns bevarad på Varbergs museum, och av en blodfläck på Karl XII:s handskar visar identiska DNA-varianter. Vi kan alltså låta den något spektakulära myten leva vidare även om det inte är fullt bevisat att den är sann.

På liknande sätt har DNA-undersökningar tidigare utförts på en rad olika material av arkeologiskt och historiskt intresse. Så gjorde professor Svante Pääbo, numera verksam i Tyskland, en mycket uppmärksammad DNA-analys av den över 5 000 år gamla ismannen som år 1991 hittades i de italienska alperna. Analysen visade att ismannen var äkta europé, och därmed kunde ryktena att det handlade om en ditplacerad icke-europeisk mumie avfärdas.

Av betydligt yngre datum är de två historiska män vars slutliga öden har klarats upp med hjälp av DNA-analyser.

Dödsängel och bandit

I Brasilien drunknade en man i en olycka 1979, och han begravdes i södra Brasilien. Senare började det ryktas att den döde i själva verket var Auschwitz dödsängel, Josef Mengele, som flydde till Sydamerika efter andra världskriget och försvann spårlöst. Den brittiske forskaren Alec Jeffreys och hans medarbetare gjorde en DNA-analys av benmaterialet då man 1985 öppnade graven. Eftersom Mengeles son fortfarande var i livet var det möjligt att jämföra resultaten med prover från honom. Jeffreys analyserade DNA från cellkärnor (se rutan på sidan 41) och kunde konstatera att det är högst troligt att det föreligger släktskap mellan sonen och personen i graven. De tyska myndigheterna anser efter detta att identifieringen av Mengeles kvarlevor är klar, och utredningen om Mengeles öde är avslutad.

Omständigheterna kring den legendariske banditen Jesse James död har varit oklara. En del hävdar att han sköts av medlemmar av sitt eget gäng i april 1882, medan andra menar att det var en annan person som sköts och begravdes i Missouri. Forskaren Mark Stoneking från USA fick uppdraget att analysera ben, tänder och hår från graven för att undersöka om detta var kvarlevorna av Jesse James. Mitokondrie-DNA (bild 5) från hår och tänder jämfördes med släktingar till Jesse James på mödernet och man fann identiska DNA-typer. Dessa resultat gör det mycket troligt att det verkligen var Jesse James som sköts och begravdes 1882.

Nya utmaningar

Även i Sverige finns många intressanta material att analysera som kan vittna om historiska ögonblick eller personer. Med hjälp av molekylär DNA-teknik kan vi exempelvis hjälpa museer att verifiera en samlings äkthet.

I ett samarbete med Livrustkammaren kommer vi att analysera blodfläckar på den dräkt som Karl XII bar då han sköts. På samma sätt ska vi analysera de blodiga fläckarna på Gustav III:s kläder som han bar då han sköts på operamaskeraden 1792. I Livrustkammarens samling från maskeradbalen finns även Ankarströms laddning. Den består av blybitar och tapetnubb, som opererades ut ur kungens rygg efter attentatet. Är det verkligen Gustav III:s blod på alla kläderna eller har samlingen gjorts ännu intressantare genom att ytterligare blod stänkts på kostymen? Genom en analys av laddningen och kläderna kan man koppla samman allt material och senare kanske jämföra med material från en släkting på mödernet till kungen.

En betydligt större utmaning är analyserna vi arbetar med på kvarlevor från historiska personer som Birger Jarl, heliga Birgitta och Bockstensmannen. Dessa material kommer att kräva ytterst känsliga analystekniker eftersom de är så gamla. DNA-resterna är sannolikt mycket nedbrutna.

Man tror att Birger Jarl är begraven i Varnhems klosterkyrka i Västergötland. På en lockhäll finns tre personer porträtterade, en kvinna och två män. Konsthistoriskt har personerna identifierats som jarlen Birger Magnusson (1205-66), hans andra fru Mechtild av Holstein och hans son, hertig Erik Birgersson.

Då graven nyligen öppnades undersökte osteologer skeletten. Resultaten stärkte uppfattningen att man hade återfunnit Birger Jarls grav. Denna identifiering kommer nu att kompletteras med en DNA-analys av tänder från de tre personerna. Eftersom Mechtild inte är Eriks biologiska mor kan mitokondrie-DNA inte användas. I stället kommer vi att försöka koppla samman Birger och Erik som far och son genom en mer komplicerad analys av DNA-markörer på de två männens Y-kromosomer.

Kranium på villovägar?

Efter sin död år 1373 fördes heliga Birgitta från Rom till Vadstena klosterkyrka. Enligt traditionen innehåller kyrkans relikskrin hennes och dottern Katarinas kranier. En osteologisk undersökning utförd av Carl Herman Hjortsjö år 1952 visade att skallarna tillhört två kvinnor, den ena 60-70 år och den andra 50-55 år, vilket inte motsäger att de kommer från Birgitta och Katarina. Men det är inte helt säkert att det verkligen är Birgittas och Katarinas kranier som finns i relikskrinet.

I Birgittastiftelsens småskriftserie skriver kyrkoherde Göran Grefbäck att det fram till 1645 fanns tre kranier i relikskrinet. När drottning Kristina kom på besök i Vadstena visades relikerna stolt upp. I sitt följe hade hon balettmästaren Antoine de Beaulieu, som dröjde sig kvar och stal ett av de tre kranierna. Han blev därefter rädd att som enda katolik i sällskapet misstänkas för brottet och överlämnade kraniet till en fransk ambassadör. Denne tog med sig kraniet och skänkte det till en kyrka i Bourgogne i Frankrike. Kraniet gavs därefter till ett birgittinerkloster i Uden i Holland, där det i dag ställs ut som heliga Birgittas kranium. Det tredje kraniet som fanns i Vadstena ansågs vara Sankta Ingrids av Skänninge.

Nu undrar man förstås vilket av kranierna som den franske balettmästaren fick med sig. Då mitokondrie-DNA nedärvs strikt på mödernet förväntas Birgitta och Katarina uppvisa identiska mitokondrie-DNA-typer. Sankta Ingrid av Skänninge är däremot inte släkt med Birgitta på mödernet. Om vår analys av de två kranierna i Vadstena visar identiska mitokondrie-DNA-typer är det således troligt att de två kranierna kommer från Birgitta och Katarina. I skrinet finns dessutom ett lårben som enligt den tidigare utförda osteologiska undersökningen mycket väl kan komma från Birgitta. Som ytterligare en ledtråd kommer vi att göra en genetisk identifiering även av detta material.

Polis och historiker möts

Undersökningar av mitokondrie-DNA används både i moderna brottsutredningar och i analyser av historiskt eller arkeologiskt material. I de fall där mitokondrie-DNA används blir resultaten inte lika utpekande som när man gör en analys av ett flertal markörer i cellens kärna. Det beror på att obesläktade personer av en slump kan uppvisa samma variant av mitokondrie-DNA. I brottsutredningar används därför denna metod bara då materialet är alltför begränsat för att räcka till en analys av kärn-DNA.

När det gäller äldre material är det oftast inte möjligt att analysera något annat än mitokondrie-DNA. För att kunna utföra analyser av fler typer av material med ännu mindre DNA- innehåll och med större utpekandegrad i brottsutredningar är vår forskning inriktad på att ta fram bättre tekniker för identifiering. Ett led i utvecklingen av nya metoder är att testa dem på de ovan nämnda riktigt gamla materialen, vilket kan ses som den ultimata utmaningen för en riktigt bra ny teknik.

Exempel på ytterligare en sådan utmaning är hår och vävnad från den medeltida Bockstensmannen som hittades i en mosse i norra Halland år 1936 och som finns utställd på Varbergs museum. Ännu äldre är de prover från en vikingatidagrav på Sankt Lars kyrkogård i Sigtuna som nu genomgår DNA-analys för att vi ska kunna se om personerna i graven är besläktade. Eftersom teknikerna kan användas på helt skilda områden är detta ett tvärvetenskapligt projekt. Rättsväsendet, museer, historiker, osteologer, arkeologer och molekylärgenetiker möts för att med gemensamma insatser höja rättsäkerheten och få mer kunskap om historien.

Oskyldig trots allt?

Äldre kriminalfall kan också bli föremål för dessa nya utredningstekniker. Den så kallade Helanderaffären var ett av det förra århundradets mest uppmärksammade kriminalfall, och den kriminaltekniska utredningen var omfattande. Före biskopsvalet i Strängnäs stift 1952 fick de röstberättigade prästerna anonyma brev med propaganda för Helander och smädelser mot andra personer. Dick Helander valdes till biskop, men fälldes senare för ärekränkning trots att han bedyrade sin oskuld livet ut.

Frimärkena och förseglingen på ett trettiotal av de anonyma breven har numera genomgått DNA-undersökning. Våra resultat visar att alla brev innehåller saliv med en gemensam DNA-sekvens. Troligen har alla brev förseglats av samma person.

För att komma närmare svaret på frågan om denna person kan vara Dick Helander analyserades ett flertal brevflikar från hans korrespondens med andra präster, brev som vi vet att Dick Helander skickat (bild 6). Som en ytterligare försäkran om att detta är Helanders DNA-profil analyserade vi ett fingeravtryck som har bevarats på ett mikroskopglas med tejp över. Denna försegling har skyddat de få celler som ett fingeravtryck innehåller från "DNA-smitta" från andra personer.

Analysen visar att det förekommer skillnader i byggstenskoden mellan de anonyma breven och Helanders DNA. Därmed står det klart att det inte kan vara Dick Helander som förseglade de anonyma breven.

Enligt Uppsalaadvokaten Anders Frigell kan man inte utesluta att Helander trots allt var delaktig när det gäller de anonyma breven, men att han i så fall hade en medhjälpare. Misstankar har funnits om att Helanders fru eller sekreterare skulle vara delaktig. Därför har vi även gjort en könsbestämning, och det visade sig att breven är förseglade av en man.

Bevisar äkthet

En ny användning av DNA-tekniken är märkning av konst, sedlar, textilier och andra material där man vill kunna garantera äktheten. Märkningen görs med korta DNA-molekyler. Dessa bär inte på mänskliga koder utan byggs upp helt syntetiskt, eller så används korta sekvenser från växtriket. Varje användare eller användning tilldelas en egen kod.

De specifika DNA-molekylerna kan blandas in i ett osynligt "anti-förfalskningsbläck", i tryckfärg, i plast eller andra material som ingår i produkten. Den unika koden kan snabbt avläsas, och man kan avgöra om ett föremål är äkta eller en förfalskning. Dessutom kan föremålets ursprung avgöras då koden är unik för olika tillverkare.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar