Annons

Varför har gredelin blivit lila?

Mode- och inredningsreportagen har gett färger nya namn som lime, smultron, sand och grafit.

Författare: 

Publicerad:

2006-06-01

Fråga:

Jag har märkt att tre färger har bytt namn sedan jag var barn på 1940-talet. Hur kan det komma sig? Är det för övrigt inte märkligt? Brandgul har blivit orange. Gredelin (som vi ibland också kallade violett) har blivit lila. Och skär har blivit rosa.

Svar av CATHARINA GRÜNBAUM:

Färger appellerar till våra sinnen, och det gör också deras benämningar. Havannabrunt är eggande, snusbrunt är det inte. Smutsvitt vill ingen klä sig i, hellre då i äggskalsvitt, kittfärgat eller off-white. Falurött och engelskt rött är trivsammare former av järnoxid än caput mortuum "de dödas huvud", och vad loppfärg - en mörkt brunröd kulör, en gång vanlig i yllerockar - i dag skulle kallas är mer än jag vet.

Rosa, lila och orange (efter ros, syren och apelsin) är inga nya ord. Rosa är känt sedan 1700-talet. Synonymen skär förefaller ha kommit in lite senare, i början av 1800-talet och först i den franska formen chair, som avslöjar dess ursprung: kött- eller hudfärgad.

Violett, violblå, finns belagt redan från 1500-talet, och gredelin, av franskans gris de lin "lingrå", från 1600-talet. Lila tycks ha dykt upp i svenskan omkring år 1800.

Orange, apelsinfärgen, förekommer i en bouppteckning från 1600-talet.

De här färgorden är alltså sedan länge etablerade i svenskan.

Ändå är frågan befogad. Vad är det som gör att vi som på det flärdfria 1940-talet växte upp med skär och brandgul och gredelin och till och med blågrön (för det märkvärdiga turkos) så sällan möter dessa färgord i dag?

Säkert har modeskribenter och klädtillverkare styrt denna utveckling. Färgorden ska vara uttrycksfulla och tilldragande. Skär är förtjusande när det används om att någon blir skär om kinderna, men annars ligger det köttiga för nära, som i grisskär. Skära trikåer är löjliga, rosa tights ärtiga.

Gredelin drabbades nog av tantvarning efter Elsa Beskows krinolinbärande fruntimmer, medan lila fick ett uppsving omkring 1960 när Brigitte Bardot uppträdde i lilarutigt.

Rödgult är sakligt och associationsfritt, brandgult är flammande och hetsigt och lämpar sig för höstlöv och solnedgångar, medan orange är en färg för kläder och inredning.

Om jag får lita till mina egna iakttagelser är det under 1960-talet som mode- och inredningsreportagen inleder den utveckling som sedan ska pågå med prune (plommonlila), avokadogrönt, lime, smultron, aprikos, crème, kaki, sand, grafit, buteljgrönt . . .

Men behovet av precision har alltid funnits. Till varje enkel färg finns det nästan hur många möjligheter som helst att bestämma nyansen. Hos Homeros är havet vinrött, hos Strindberg absintgrönt.

CATHARINA GRÜNBAUM

Undrar du något?Fråga F&F!

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Tack för din artikel!
Undrade just över gräddelin, som jag trodde det eventuelt skulle stavas, men fick veta så mycket mer.
Men vad är beige för nåt då? Är det en färg eller ett intryck av något som verkar trist?
Ärliga blå ögon?
Envis som en röd gris?
Svart som synden?
Helt vit, alltså alkoholfri?
Nu är det brunt?
Ja varför förknippar vi vissa färger med olika sinnestämningar?

Jarmo. Jag gissar att det är brunt eftersom man "skitit i det blå skåpet". Men varför är skåpet blått?

Det blå skåpet var ett värmeskåp där man höll sin lunch varm förr i tiden. Om det är bränd eller kvarglömd mat som luktar som om man "skitit i det blå skåpet" förtäljer inte historien, som jag uppsnappat i radions P1.

Lägg till kommentar