Annons

Bark - nyttigt och gott!

Bark - nyttigt och gott!

Juni var skördemånad för samerna, som har ätit bark i minst 3 000 år.

På grund av den korta växtperioden var det inte så lätt att få tag i varierad och vitaminrik föda i nordliga områden förr i tiden. Därför har bristsjukdomar som skörbjugg, orsakad av underskott på C-vitamin, utgjort ett ständigt hot mot hälsan för arktiska och subarktiska fångstfolk och renskötare.

Men genom förråd av bär och växter kunde vinterbehovet tryggas åtminstone delvis. Olika tekniker har utvecklats så att vegetabilierna kunnat lagras under längre tid med bibehållet näringsvärde. I det samiska kosthållet finns exempel på växter - bland annat kråkbär, hjortron, lingon, fjällängssyra och kvanne - som syrats eller blandats i renmjölk för långtidsförvaring i kaggar. Torkade växter har också förekommit, men i mindre mängd.

Tallmånaden

En särställning i äldre samisk matkultur intas av torkad eller rostad innerbark från tall. Denna del av barken, det vill säga det tunna skiktet mellan veden och den grova ytterbarken, är rik på kolhydrater, C-vitamin och mineraler. Den har också kolesterolsänkande egenskaper.

Bruket av innerbark som kosttillskott har förekommit över hela det samiska bosättningsområdet, Sápmi. Bark har också använts som födoämne bland sibiriska folk och av indianer i Nordamerika.

Barken skördades i stora mängder under savningsperioden i slutet av juni och lades upp i förråd för vintern. I den gamla samiska tideräkningen kallades juni biehtsemánno, tallmånaden. Med hjälp av en kniv, oftast tillverkad av renben, skars barkflak från levande träd. Det yttre, grova barkskiktet skrapades bort så att endast den vita, ätliga innerbarken kvarstod. Barken kunde ätas färsk, och upplevdes då som en delikatess. Torkad och sönderhackad i flingor blandades den i olika rätter. Barkflingor var en vanlig ingrediens i fisk-, kött- och blodsoppor och i buljonger.

Stapelvara, inte nödföda

Tallbarken har på intet vis utgjort nödföda utan tvärtom varit en eftertraktad stapelresurs. Bruket av tallbark förknippas i södra Sverige med barkbröd och nödår, men då rör det som om en bondebefolkning för vilken spannmålsskördarna slagit fel. Vid den tid på året då missväxten var ett faktum, det vill säga på sensommaren och hösten, hade näringsvärdet i tallens innerbark sjunkit och de giftiga ämnena ökat. Den bark som man då skördade var därför inte speciellt lämpad som mat, och därav kommer säkert barkens oförtjänt dåliga rykte som människoföda.

För att minska halten av de giftiga ämnen, bland annat fenoler, som alltid finns i små mängder i innerbark, och för att förbättra näringsvärdet och möjligheten att lagra barken, torkade samerna den.

De utvecklade också en alternativ teknik för beredning av bark och andra växter med giftiga ämnen - långsam rostning i en övertäckt grop i marken. När rostningsprocessen var avslutad hade barken antagit en röd färg. I äldre källor omnämns röd bark som handelsvara mellan fjäll- och skogssamer.

"Fönster" i tallstammen

När barken skars loss från trädet uppkom en skada, som trots trädets läkningsförsök ändå kunde kvarstå i århundraden. Skadan syns som ett "fönster" i trädstammen och når alltså inte ner till trädets rot, till skillnad från brandskador. Inte sällan syns ristmärken efter den vassa kniven. Skadorna i levande och döda träd vittnar om unika händelser långt tillbaka i tiden. Genom att analysera dessa kulturspår kan vi klarlägga precis var och när samerna har utnyttjat denna naturresurs. Sådan exakt information direkt från landskapet är mycket ovanligt för forskare i historia och arkeologi.

Innerbark skördades inte bara för mathållningen, utan också som förpackningsmaterial för förvaring av bland annat sentråd. De olika typerna av barktäkter följer vissa standardmått. Matbarktäkter är i genomsnitt 90 centimeter höga, medan bark till förpackningar togs i mindre stycken. De täkterna är ofta omkring 15 eller 40 centimeter höga.

Vid tiden för den första barktäkten var träden i allmänhet 90 år gamla och hade en genomsnittlig diameter på 20 centimeter. Barken skars oftast ut på stammens norra sida och på ett sådant sätt att trädet skulle överleva. Man skar alltså inte runt hela trädet utan sparade en så kallad livrand lodrätt längs stammen. Livranden av oskadad bark skulle enligt traditionen vara minst tre fingrar bred, annars kunde trädet dö.

Det var inte ovanligt att ett och samma träd utnyttjades flera gånger, och i våra studier har vi i enstaka fall kunnat identifiera så många som åtta barktäkter på ännu levande träd. Detta skiljer den samiska barkanvändningen från det finska och svenska. I de senare fallen fälldes oftast träden, vilket innebär att det i dag inte finns några spår kvar.

Inte utanför Lappland

Vår undersökning av samiska barktäkter har innefattat hela Sápmi med undantag av Kolahalvön. I Sverige finns bara enstaka spår av samisk barktäkt söder om Vindelälven, men denna sydgräns kan ha påverkats av omfattande skogsavverkningar och av att granskog alltmer kommit att dominera skogslandskapet. Merparten av barktäkterna finns väster om den gamla lappmarksgränsen, ett tiotal mil in från Bottenvikens kust, men även denna östgräns kan vara en följd av avverkningar och av den mycket omfattande tjärproduktionen under årtiondena runt år 1900. Den innebar att så gott som alla tallstubbar och döda tallar togs till vara.

Barktäkter på både levande och döda träd kan åldersbestämmas med hjälp av trädens årsringar. Vi kan därför i detalj följa samiska barktäkter under en följd av år. Med arkeologiska metoder kan lämningar efter kåtor och visten knytas samman i både tid och rum med barktäkterna. Inte oväntat är barktäkterna betydligt fler närmare samiska visten och glesare längre ifrån dem. Det finns även områden långt från kåtaplatser och flyttningsleder där barktäkter över huvud taget inte påträffas.

Tusen barktäkter funna

Vi har i undersökningsområdet kunnat registrera totalt nära tusen barktäkter. Den hittills äldsta matbarktäkten, hela 3 000 år gammal, har vi funnit i Arjeplogs kommun i en trädstam bevarad i en myr. Sannolikt har bark använts som föda betydligt längre tillbaka än så. Det finns forskare som hävdar att bark utnyttjades som föda av neandertalmänniskan redan för flera hundra tusen år sedan.

Vid slutet av 1800-talet upphörde bruket av innerbark på några få år. Mönstret är detsamma över hela undersökningsområdet med undantag av nordöstra Finland. Där levde traditionen kvar långt in på 1900-talet. En förklaring till att barktäkten upphörde är att alternativa kolhydrater - potatis och bröd från säd - blev mer allmänt tillgängliga för samerna vid denna tid. Den omfattande skogsexploateringen av de inre delarna av Skandinavien bidrog säkert också. Skogsbolagens jägmästare ville förhindra att växande timmerträd skadades och motarbetade därför samernas traditionella skogsutnyttjande.

Ekologisk paradox

I norra Sverige finns stora arealer skyddad "naturskog" med höga biologiska värden. Samtidigt har den också höga kulturhistoriska värden. Det är paradoxalt nog ofta så att ju äldre och värdefullare skogen är ur naturvårdsperspektiv, desto mer spår av historiskt nyttjande rymmer den. Detta är inte så konstigt som det låter, eftersom många av spåren efter människans verksamhet är knutna till äldre träd.

Det är inte enbart den samiska befolkningen i Nordskandinavien som har använt tallens innerbark som föda. Över hela norra halvklotet har ursprungsbefolkningar använt denna resurs. Det finns barktäkter på tallar i norra Sibirien och i USA och Kanada. Täkterna ser likadana ut, oavsett om det rör sig om Klippiga bergen eller Norrbotten. Även traditionerna kring nyttjandet är ofta likartade, exempelvis att alltid lämna kvar en livrand. Likheterna styrker tanken att barktäkt är något som kan ha följt människan under större delen av hennes historia.

:

Värro mourra - the landscape significance of Sami sacred wooden objects and sacrificial altars

Författare: 
Bergman, I., Östlund, L., Zackrisson, O. & Liedgren, L.
Förlag: 
Journal of Ethnohistory, in press
Utgivningsår: 
2007

Culturally scarred trees in the Bob Marshall Wilderness, Montana USA

Författare: 
Östlund, L., Keane, B., Arno, S. & Andersson, R.
Förlag: 
Interpreting Native American historical landuse in a wilderness area. Natural Areas Journal,
Sida, volym: 
25(4) 315-325
Utgivningsår: 
2005

Carved trees in grazed forests in boreal Sweden - analysis of remaining trees, interpretation of past land-use and implications for conservation

Författare: 
Andersson, R., Östlund, L. & Lundqvist, R.
Förlag: 
Vegetation history and Archaeobotany
Sida, volym: 
14:149-158
Utgivningsår: 
2005

The very last European landscape to be colonized: native people, settlement processes and land use changes in the far north of Sweden 1850-1930

Författare: 
Andersson, R., Östlund L., Törnlund, E.
Förlag: 
Environment & History
Sida, volym: 
11:293-318
Utgivningsår: 
2005

Trees for food - a 3000 year record of subarctic plant use

Författare: 
Östlund, L.,Bergman, I. & Zackrisson, O.
Förlag: 
Antiquity
Sida, volym: 
78:278-286
Utgivningsår: 
2004

The use of plants as regular food sources in ancient boreal and subarctic economies - a case study based on the Sami use of Scots pine inner bark in northern Fennoscandia

Författare: 
Bergman, I., Östlund, L. & Zackrisson, O.
Förlag: 
Arctic Anthropology
Sida, volym: 
41 (1):1-13
Utgivningsår: 
2004

Traces of past Saami forest use  an ecological study of culturally modified trees and earlier land-use within a boreal forest reserve

Författare: 
Östlund, L. Ericsson, S., Zackrisson, O. & Andersson, R.
Förlag: 
Scandinavian Journal of Forest Research
Sida, volym: 
18:78-89
Utgivningsår: 
2003

Destroying a path to the past, culturally modified trees along Allmunvägen, N Sweden.

Författare: 
Ericsson, S., Östlund, L. & Andersson, R.
Förlag: 
Silva Fennica
Sida, volym: 
37 (2): 283-298
Utgivningsår: 
2003

Trees on the border between nature and culture - Culturally modified trees in boreal Scandinavia

Författare: 
Östlund, L., Zackrisson, O. & Hörnberg, G.
Förlag: 
Environmental History
Sida, volym: 
7(1):48-68
Utgivningsår: 
2002

Kulturspår i urskogen - träd med kulturspår i och utanför ett norrländskt naturreservat.

Författare: 
Andersson, L. & Östlund, L.
Förlag: 
Svensk Botanisk Tidsskrift
Sida, volym: 
96(1): 53-62.
Utgivningsår: 
2002

Ancient use of Scots pine innerbark by Saami in N. Sweden related to cultural and ecological factors

Författare: 
Zackrisson, O., Östlund, L., Korhonen, O., & Bergman, I.
Förlag: 
Journal of vegetation history and archaeobotany
Sida, volym: 
9:99-109
Utgivningsår: 
2000

A 250-year dendroecological reconstruction of Saami use of Scots pine (Pinus sylvestris L.) innerbark around Lake Sädvajaure, N. Sweden

Författare: 
Niklasson, M., Zackrisson, O., & Östlund, L.
Förlag: 
Journal of vegetation history and archaeobotany
Sida, volym: 
3:183-190
Utgivningsår: 
1994

Kommentera

Annons