Annons

Möt Sven Grahn - Hans passion är rymden

Elva år gammal såg han Sputnik och blev frälst. Femtio år senare är han svensk rymdnestor.

Mission completed. Tänkte jag på väg in förbi receptionen. Och mycket riktigt är Sven Grahns nya rum bara knappt hälften så stort som hans förra. Fast då var han också teknisk direktör på Rymdbolaget, den svenska rymdindustrins nav. Sven Grahn har medverkat i närapå alla svenska rymdprojekt. Nu gäller tjänstepensionen och en roll som konsult och senior adviser. Hur känns det då?

- Jo tack, det är bara lite för mycket just nu.

På bordet runt om datorn trängs skisser, brev och dokument, linjaler och allsköns andra prylar. En liten affisch om hur det hela började. Den ska sättas upp i Kronogårds fiskekamp, platsen där Sverige tog sina första trevande steg som rymdnation i augusti 1962.

Men nu är det rymdturism i Kiruna som gäller. Tillsammans med amerikanska Virgin Galactic och Richard Branson satsar han nu på lyxturism ovan polcirkeln.

- Här har vi norrsken, och det är roligare att se än öken. Och så kan man samarbeta med ishotellet i Jukkasjärvi.

Farkosterna ska flyga upp till 130 kilometers höjd, och då upplever man tyngdlöshet i 3,5 minut. Betydligt längre än den förlamade kosmologen Stephen Hawkings 25 sekunder i maj i år då han fyllde 65. Prototypen från 2004 heter SpaceShipOne och i november ska en ny parabolflygare visas upp för publiken. Den tar sex passagerare och två piloter. Men kan man göra det i Sverige? Och får man?

- Det är oklart vilka regler som gäller i Europa för raketdrivna flygplan, så en rymdjurist är igång nu. Dessutom vet vi inte om det är någon skillnad mellan att flyga på höga latituder och på låga.

Man vet att strålningen är högre vid jordens poler, och att elektronerna sprutas ner från norrskenet. Hur mycket det kan påverka farkosten ska nu en teknisstudent räkna ut i sitt examensarbete.

Såg Sputnik på himlen

- Jag var elva år när jag såg Sputnik-1. Vi skulle tanka min pappas folkvagnsbubbla av 1954 års modell på en mack på Norr Mälarstrand i Stockholm (macken som ännu finns kvar). Det var i oktober 1957 och mörkt, och vi såg något som blinkade förbi på himlen i söder över Münchenbryggeriet.

I själva verket var det det sista raketsteget som syntes brinna upp i atmosfären. Bara några veckor senare kom hunden Laikas färd mot skyarna.

- Då tänkte jag att människan kommer att ge sig ut i rymden och att jag kommer att leva för att se det.

Uppskjutningen av Laika kom på direkt kommando från Kreml. Strax efter Sputnik-1 kallade Nikita Chrusjtjov till sig chefskonstruktören Sergej Korolev och beordrade en uppvisning till 40-årsdagen av den ryska revolutionen i november. En människa kan vi inte sända, men en hund, lär chefskonstruktören ha svarat (han kallades bara så, hans namn hölls länge hemligt).

- Sputnikteknikerna blev hastigt hemkallade från sin välförtjänta semester och efter en knapp månad, den 3 november, sändes Laika upp. De hade inte tid att bygga en massa skydd, så värmen dödade henne troligen. Huvudsaken var att visa att blodomloppet fungerade på ett däggdjur i rymden. Och det visade man ju, även om det var djurplågeri av högsta grad. Värst var nog att Laika satt instängd i den trånga kapseln i fyra dagar före uppskjutningen.

Men hur länge hon faktiskt levde kände man inte till förrän år 2002, då Sven Grahn av en slump fick syn på en artikel under en rymdkongress i Houston i Texas.

- Man brukar lägga ut föredragstexterna på ett bord, och jag tittar alltid på sektionen för rymdhistoria. Så bläddrade jag i en artikel av en rysk forskare från medicinska rymdinstitutet i Moskva. En lång och tråkig historia på ruskigt dålig engelska. Men så i slutet stod det om Laika. Sedan brevväxlade jag med författaren, och då visade det sig att alla livstecken från hunden upphörde efter bara sex timmar.

Läser allt om rymdhistoria

Efter Laika skickades många fler hundar upp. Strelka och Bielka var de första som återvände till jorden efter en färd den 20 augusti 1960. En av Strelkas valpar fick sedan Jacqueline Kennedy i gåva av paret Chrusjtjov, och denna hunds arvingar lär fortfarande springa omkring på Vita husets välansade gräsmattor.

Rymdhundarna rekryterades från Moskvas gator, små överlevnadskonstnärer som blev rymdålderns spanare. Veterok och Oguljok hette de två sista. De tillbringade hela tre veckor däruppe, för de sovjetiska forskarna ville se hur en organism överlever en längre rymdfärd. Då hade människor redan börjat skickas upp. Pionjärresan var det 108 minuter långa varvet kring moderplaneten som Jurij Gagarin gjorde på rymdskeppet Vostok den 12 april 1961.

- Tillsammans med kosmonautkollegan Valerij Bykovskij besökte han sedan Stockholm i mars 1964. Då åkte jag till Arlanda för att möta dem, det var enda gången, sådant gjorde jag inte ens när favoritbandet Beatles kom hit. Jag minns att filmen i min ryska Zenitkamera fastnade så att bilderna blev fel. Och så minns jag hur besviken jag blev för att de inte tillkännagav att Sovjet skulle ta upp tävlan med amerikanernas Apollo.

Rymdkapplöpningen var då redan igång, även om ryssarna inte tog den på allvar från början, segervissa av sina framgångar.

- De tog inte intryck av president Kennedys tal den 25 maj 1961. I det lovade han att amerikanerna skulle landa på månen före årtiondets slut. Apolloprojektet fick då sin start. Varför ryssarna inte lyckades skicka någon människa till månen är en spännande historia - de försökte men lyckades aldrig, för de kom igång alldeles för sent.

Det är ingen hemlighet att om man vill få reda på fakta ur rymdhistorien så går det snabbare att fråga Sven Grahn än att leta på andra håll.

Läste du allt som kom ut?

- Ja, jag har massor av böcker från 1950- och 60-talen. Men det är roligare att läsa nu, för det är först nu som man får reda på vad som egentligen hände.

Plutnik - Sveriges första rymdfärd

Rymdbiten blev han ju redan som barn, när hans fem år äldre bror Lars lärde honom bygga flygplan av balsaträ i hyreshuset på Stora Essingen. Hans första riktiga steg ut i rymden följde tätt på Sveriges blygsamma försök att nå himlen den 14 augusti 1961, knappt tolv veckor efter Kennedys måntal. Plutnik döptes den till i pressen, en 35 kilo tung och 2 meter lång raket som skulle sprida talkpulver från 80 kilometers höjd för att på konstgjord väg skapa nattlysande moln.

Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet ledd av Bert Bolin stod bakom uppskjutningen. Men raketen försvann, så året därpå satsade man på ett samarbete med bland andra den amerikanska rymdstyrelsen Nasa. Då fick Sven Grahn sommarjobba som raketmontör och allt-i-allo tillsammans med ett gäng hängivna forskare, ingenjörer och studenter.

Nu hade verksamheten flyttat från en ödslig plats som heter Nausta till Kronogård, ett övergivet kronotorp i en skogsglänta utanför den lappländska byn Kåbdalis mellan Älvsbyn och Jokkmokk. Många som var med i Kronogård utgjorde sedan kärnan av svensk rymdverksamhet, bland andra Fredrik Engström, senare Rymdbolagets första vd.

- Jag fick jobbet genom svenska interplanetariska sällskapet där jag blev juniormedlem 1959, 13 år var jag då. Det var ett gäng riktiga entusiaster intresserade av rymdteknik, inte alls några galningar. Anders Franzén minns jag till exempel väl, han som senare hittade Vasaskeppet. Många jobbade på FOA, Ericsson eller SAAB. På arbetstid byggde de robotar, på fritiden drömde de om rymden.

Träffade rymdhjältarna

Sällskapet gav också gymnasisten Sven Grahn tillfälle att träffa rymdens urhjältar. Till ett möte år 1960 i Stockholm kom bland andra skaparen av de tyska V2-raketerna och det amerikanska rymdprogrammets hjärna, Werner von Braun, liksom hans lärare Hermann Oberth, rymdvisionär från början av 1900-talet. Ryssarna var där, men de var inte så meddelsamma.

Hemlighetsmakeriet gjorde det hela än mer spännande, och för Kronogårdspengarna köpte Sven Grahn sin första radiomottagare för kortvågor i den närbelägna radioaffären för den för honom då astronomiska summan av 300 kronor.

Kopparantennen sträckte sig över gården hemma, men Lafayette HE-30, som mottagaren hette, saknade möjlighet att ta in rätt frekvens. Så att hitta sändningarna på 19 995 kilohertz, som var den vanligaste frekvensen för sovjetiska satelliter, tog honom ytterligare ett år. Sedan fyllde kosmonauternas röster och satelliternas pipljud tillvaron för Sven Grahn i flera decennier framöver.

När han var borta hemifrån spelades de in; på natten kunde kosmonauterna prata med full volym i sovrummet i den lilla Rotebrolägenheten dit han så småningom hade flyttat.

- På den tiden var min hustru väldigt svårväckt. Och det var kul att spana på vad som pågick bakom kulisserna under det kalla kriget. Framför allt var det lätt att avlyssna den ryska rymdverksamheten, för den var så nära. De passerar ju här över.

Så det var bara att slå på radion och lyssna. Förvånande nog var signalerna sällan krypterade.

- Ibland kunde kosmonauterna tala med doktorn, och då vände de på talspektrum och lät ungefär som Kalle Anka, men det var hur enkelt som helst att dekryptera. Fast ibland sände de upp militära satelliter, och då var det riktigt hemligt, det gick inte att dechiffrera alls.

Avlyssnade ryska kosmonauter

Nästan från början hade Sven kontakt med folk som var lika hängivna som han. Ketteringgruppen kallades de som ägnade sig åt att lyssna på rymdtrafiken. Namnet kom från den skola i Storbritannien där gruppens grundare, Geoff Perry, var fysiklärare och drev spårningsarbetet tillsammans med eleverna med en relativt enkel utrustning.

- Vi var väl ett tiotal personer, i USA, Australien, Sydafrika och på Cypern. Vi hade kontakt med varandra brevledes eller med telegram. När det verkligen var kris fick man ringa, men det hela byggde på att var och en var självständig och kunde tänka själv. Det var en helt informell sammanslutning, enda principen var total öppenhet, inga hemligheter.

Och total passion?

- Ja, fullständig. Folk satt dygnet runt, vilken tid på dygnet som helst. Man lyssnade och räknade på banorna, kunde till och med före Tass-telegrammen tala om när kosmonauterna skulle upp och hur många de var.

Vilken är din största framgång?

- Den största och roligaste grejen var när jag snappade upp signaler från en rysk rymdsond som 1972 lyckades ta prover från månens yta och var på väg tillbaka till jorden. Jag kunde följa den de sista sex timmarna före landningen.

- Det märkliga var att jag fångade signalerna och hade dem inspelade, men länge inte begrep vad de var till för. Av en slump bläddrade jag långt senare i en bok och först då fattade jag att signalerna var till för att mäta avståndet mellan farkosten och jorden. Det är en unik avlyssning - här gällde det att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt och hitta rätt frekvens och dessutom spela in alltihop. Men det tog 25 år innan jag kom underfund med inspelningen. Sådant gillar jag.

Fortfarande är långt ifrån alla gåtor lösta, för rymdhistorien är fylld av frågetecken, oförklarade skeenden och slingriga människoöden. Och det är som bekant detaljerna som gör det. Sven Grahns styrka ligger i detaljerna, noggrannheten.

- Det speciella med rymdprojekt är att allt ska fungera perfekt redan första gången. Hur man leder ett sådant projekt, hanterar kvalitetsfrågor - det är intressantare än man kan tro.

Förde Sverige ut i rymden

Det blev många projekt på Rymdbolaget sedan han börjat där 1975. Mycket vill han tacka vd:n Fredrik Engström för, som från allra första början hade visionen klar för den svenska rymdverksamheten ett decennium framöver. Här ingick bland annat en tv-satellit, en forskningssatellit, experiment från Esrange och bolag för att sälja satellitbilderna.

- Det tog väl ett par decennier i stället, men vi gjorde det! Jag minns så väl när han sade det: Det här är ingen djävla ingenjörslekstuga, här gör vi affärer i rymden.

Sven Grahn trivdes på bolaget, förförd av allt som hade med rymden att göra.

- Det är kul att jobba med forskning på en vetenskaplig institution, men jag uppskattade kolossalt det kommersiella stuket och den ordning och reda som råder på det här stället. Med tidkort, ordning på papper och samtidigt ett oerhört drag under galoscherna.

Med forskning tar man risker

Fast den absolut bästa kombinationen enligt Sven Grahn är när ingenjörerna och forskarna jobbar ihop. Det är då utvecklingen går framåt, medan man i rent kommersiella rymdprojekt inte gärna tar några risker och då blir mer konservativ.

Sven Grahns favoritprojekt är därför Odin, den sjätte i raden av högteknologiska små svenska forskningssatelliter. Med sina dubbla ögon, mot jordens atmosfär och mot rymden, ägnar sig Odin åt grundforskning samtidigt som bygget kunde knuffa teknikfronten framåt en smula.

Annars var den svenskbyggda minimånsonden Smart det svåraste projektet och ett tekniskt cirkusnummer som väckte störst internationell uppmärksamhet. Till och med USA:s senat frågade ut Sven Grahn om hur det gick till när den lilla farkosten av egen kraft tog sig ända fram till månen. Färden var extremt långsam - elmotorn med xenongas skulle prövas ut - så den tog hela 13 månader. Men Smart skulle också navigera själv och själv ta hand om alla fel som kunde dyka upp på vägen.

Att komma till månen har på nytt blivit en kapplöpning i rymden. Inte bara ryssarna och amerikanerna, utan också kineserna siktar dit. Även Indien vill skicka en människa ut i rymden.

Rymden till vardags

- Äsch, det är sådant som stormakter ägnar sig åt. Det mest fascinerande rymdprojektet någonsin är i stället Luna 3, anser Sven Grahn.

- Det var en rysk sond som i oktober 1959 tog bilder på månens baksida med en fotografisk kamera. Bilderna framkallades och fixerades ombord, varpå de skannades och skickades med faxmaskin till jorden, allt automatiserat. Propagandamaskineriet hakade på: Socialismen är den bästa startplattan för rymdraketer, var en Sovjetslogan som kläcktes då.

- Fortfarande är ryssarna rätt starka, förra året skedde hälften av världens alla satellituppskjutningar med ryska eller före detta sovjetiska bärraketer. Och av de 62 lyckade uppskjutningarna var hälften för telekommunikation, jordobservation eller navigation. Alltså sådant som folk verkligen använder. Var det inte just vad rymdentusiasterna drömde om - att utnyttja rymdtekniken till vardags?

Själv kände han aldrig någon längtan att ge sig ut i rymden.

- Nej, jag har fått arbeta i 40 år med det som jag tycker är roligast - rymdverksamhet och rymdprojekt. Och det är helt fantastiskt. Tänk att även i ett litet land som Sverige kan man förverkliga sina rymddrömmar!

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Vi som har förmånen att personligen känna Sven Grahn tycker att han är en hyvens karl, Sven grahn och jag gick i samma klass i läroverket (Norra latin) men han gick matematisk gren medan jag läste mindre matematik men mer biologi. Biologi är ett ämne som våra feminiter borde ägna mer tid åt.

Ulf Modin

Lägg till kommentar