Ksenia – S:t Petersburgs älskade dåre

Det här är en artikel från 2007.

Hon helgonförklarades så sent som 1988, när den ortodoxa kyrkan blev fri från det förtryck som den utsattes för under sovjettiden. Hon är mycket älskad: hymner författas till henne, de stora poeterna skriver dikter om henne, studenterna vid Petersburgsuniversitetet har satt upp en minnestavla till hennes ära och hennes grav på Smolenskij-kyrkogården är en vallfartsplats.

Vad är då en dåre i Kristus, och hur har en galen kvinna kunnat få en sådan betydelse i vår grannstad i öst?

I Bysans och i det gamla Ryssland var dårar i Kristus munkar eller nunnor som i stället för att avlägga ett vanligt klosterlöfte bestämde sig för att uppträda som galna. De vistades inte i något kloster, utan fanns på gator och torg och i närheten av kyrkorna. Det var, enligt helgonlegenderna, ett slags spel från dårarnas sida. Genom chockerande och provokativa uttalanden och handlingar skulle de förmå syndarna till omvändelse. Deras uppträdande skulle påminna om Kristi ödmjukhet, och det hån som de ofta utsattes för var en motsvarighet till de förolämpningar som Kristus fick utstå. Ofta var deras yttranden helt obegripliga och måste tolkas på samma sätt som profetiorna från oraklet i Delfi.

I uppträdandet ingick också att deras utseende skulle inge vämjelse; de tvättade sig aldrig, klippte inte håret och gick klädda i de sämsta paltor eller på annat uppseendeväckande sätt. Eller också var de nästan nakna. Avkläddheten kontrasterades mot medeltidens och kyrkans påkläddhet. Dessa män och kvinnor uppfattade Paulus ord om de frälsta som dårar för Kristi skull rent bokstavligt. De ifrågasatte förhållandet mellan förnuft och galenskap, men många skulle nog i backspegeln uppfatta dem som psykiskt sjuka.

Dårarna var älskade i det gamla Ryssland, och många blev också helgonförklarade, samtidigt som de alltid var kontroversiella genom sitt uppträdande. De hånade urskillningslöst tsaren, de rika köpmännen och prästerna. Dårarna i Kristus ifrågasatte över- och underordningar, och därför kritiserade dårarna till exempel den institutionaliserade kristendomen. De bekände i stället en kristendom fjärran från skönsjungande körer och guldglänsande ikoner.

I det gamla Ryssland var dårarna i Kristus också en motvikt till den världsliga makten. Det finns många berättelser om hur de tillrättavisade till exempel Ivan den förskräcklige – och Vasilijkatedralen på Röda torget har fått sitt namn efter en sådan dåre. Enligt legenden gjorde Vasilij den salige något så oerhört som att hälla ut en bägare vin som Ivan bjudit honom på. Det var en gest som anspelade på Uppenbarelsebokens vredesskålar och som förebådade Guds straffdom över den orättfärdige tsaren.

Dessa gestalter spelar också en viktig roll i den ryska skönlitteraturen. Lev Tolstoj ägnade två kapitel i sin roman Barndomen (1852) åt en skildring av en dåre i Kristus, och Dostojevskij kallade ursprungligen huvudpersonen i sin roman Idioten (1868) för just dåren i Kristus. Även i den postsovjetiska litteraturen är de ett viktigt tema – ett par nyutkomna och kritikerrosade romaner handlar om dem.

Dårarna är alltid provokativa. De är älskade men också ifrågasatta och rent av hatade. Sådana motsatser i inställningen till dem är ett grunddrag i hela företeelsen. Det visar också själva beteckningen. På grekiska kallas de saloi, förryckta, och på kyrkoslaviska jurodivye, snarast missfoster. Som motsats till detta kallas de på kyrkoslaviska även blazjennye, de saliga.

Ksenia var alltså en sådan dåre i Kristus. Hon levde så sent som på 1700-talet och var gift med en officer, Andrej Fjodorovitj Petrov, som också var kyrkosångare hos kejsarinnan Elisabet. När mannen dött kom Ksenia till begravningen klädd i hans uniform och påstod att det var hon och inte han som hade dött.

Så började hon – enligt legenden – ett liv som kringvandrande helig dåre i Petersburg, men i den döde mannens gestalt. Hon var då blott 26 år och hävdade ständigt att Ksenia hade dött och bad att man skulle fira minnesgudstjänster över henne.

Hon gav även bort hela sin egendom, varvid hennes släktingar genom en rättsprocess försökte hävda att hon var sinnessjuk, för att själva kunna lägga beslag på egendomen. Den läkare som undersökte henne fann, enligt helgonlegenden, att hon var fullt frisk. Detta är viktigt, då det enligt den heliga dårskapens ideologi ska vara fråga om spelat vansinne, inte vad man i det gamla Ryssland kallade ”naturlig galenskap”.

När mannens uniform var utsliten gick Ksenia i tunna paltor sommar som vinter: antingen i grön kofta och gul kjol eller gul kofta och grön kjol. Hon fortsatte dock att säga att hon var han och svarade bara om man tilltalade henne med makens namn.

Först skrattade Petersburgsborna åt henne, sedan blev hon oerhört populär både hos allmänheten och överklassen, och det berättades om hennes förutsägelser och framför allt om hennes helbrägdagörelser. Historierna handlade ofta om att hon visste vad som nyss hade hänt på en annan plats, eller vad som skulle hända i den nära framtiden. Det gällde då oftast förutsägelser om dödsfall. Hon var inte alltid stillsam och ödmjuk – det fanns en provokativ och bråkig sida hos henne som framträdde när någon försökte invända mot hennes förutsägelser, eller när hon blev retad av barnen i staden och i raseri jagade dem med sin käpp i högsta hugg.

De som försökt finna vederhäftiga fakta om Ksenia har sökt förgäves. Inga tidiga skriftliga källor talar om henne. Hennes namn finns inte i kyrkböckerna, ingen har kunnat fastställa hennes födelse- eller dödsår. Vad man vet med säkerhet är att kulten kring hennes grav tog sin början på 1820-talet. En del av fascinationen inför hennes öde finns i denna avsaknad av biografiska data. Efter andra världskriget förvandlades kapellet där hon ligger begravd till en klagomur för Petersburgsborna. Det blev vanligt att man gick dit och skrev ner sina böner till Ksenia på kapellets ytterväggar, alltså som ett slags märklig ortodox klagomur under kommunisttiden.

Hennes popularitet är begriplig med tanke dels på alla berättelser om mirakel som är förknippade med henne, dels på hennes, även med den ryskortodoxa traditionens mått mätt, ovanliga uppenbarelser. Hennes under var ofta av praktisk art: om hon tog emot en kringla från en försäljare på gatan skulle han sälja bra den dagen, om hon åkte en bit med en droska skulle droskkusken få många kunder. Hon ska ha hjälpt till att uppföra en kyrka genom att nattetid mura i hemlighet.

Ksenias tal var alltid gåtfullt, vilket är en viktig del av dårarnas uppträdande över huvud taget. Först när hennes förebud slagit in förstod hennes omgivning vad hon menat. Ofta hade hennes dunkla tal med mat och med kvinnors sysslor att göra. När hon förutsåg kejsarinnan Elisabets död sprang hon omkring på gatorna och ropade: ”Grädda blinier! Grädda blinier! Snart ska hela Ryssland grädda blinier!” Blinier är en av de maträtter som serveras under minnesstunden efter en avliden, och det var alltså blinier som hela Ryssland snart skulle få laga.

Berättelserna om hur bönerna till Ksenia har hjälpt är också en viktig del av legenden om henne. De botar tandvärk, öroninflammation, benvärk, lungsot.

Ksenia påstås ha förutsagt tre kejsarinnors död liksom också statskuppen 1764, då man försökte återinsätta Ivan VI på tronen i stället för Katarina den stora. Under dessa händelser dödades han, och redan tre veckor före mordet började Ksenia gråta och då man frågade henne om orsaken svarade hon: ”Det är blod, blod, blod! Floderna har fyllts med blod, kanalerna är fulla med blod. Det är blod. Blod.” Det är Ksenias expressionistiska kommentar till den våldsamma ryska historien.

Ksenia imiterade i sitt uppträdande stadens andre skyddspatron Alexander Nevskij, men vände även upp och ner på invanda föreställningar. Alexander var fältherre, och även Ksenia tog på sig rollen som militär, trots att hon var kvinna, då hon gick ut på stadens gator i sin mans översteuniform.

Berättelsen om Ksenia ifrågasätter förhållandet manligt-kvinnligt, alltså genus och de funktioner som könsroller har i samhället. Hon passar in i dagens diskussion, och det är nog ytterligare en anledning till hennes popularitet i dag.

Ksenias identitet förändrades i två steg. Det första var när hon tog på sig sin mans kläder och påstod sig vara Andrej. Detta namn är i sig dubbeltydigt. Andrej var inte bara namnet på hennes döde make utan anspelar också på den allra mest kända dåren i Bysans, Andreas från Blachernaikyrkan (han levde på 900-talet), själva urtypen för dårgestalten i den ortodoxa traditionen. Genom att anta namnet Andrej identifierade hon sig inte bara med sin döde man utan tog också upp konkurrensen med den mest kända manliga dåren.

Det förekommer då och då kvinnor som klär sig i manskläder i medeltida helgonlegender, men då är det för att de vill dölja sin identitet, till exempel genom att uppträda som munkar. Kanske gällde det att undkomma en förföljare, ofta en plågoande till äkta man.

Men till skillnad från tidigare helgonlegender ville Ksenia inte dölja sin verkliga könstillhörighet. Idén var att hon skulle låtsas vara sin man, men ingen – vare sig hon själv eller hennes publik – trodde på detta. Att hon sedan, och det är det andra steget i hennes förvandling, ytterligare en gång förändrade sin könsidentitet genom att behålla mannens namn samtidigt som hon åter klädde sig i kvinnokläder, riktar hela berättelsen om Ksenia mot frågan om genus och upphävandet av genus men i ett kristet ortodoxt perspektiv.

En spegling av hennes dårskap möter vi i en ännu egendomligare berättelse. Den handlar om ett helgon nästan samtida med oss själva, biskopen Johannes av Uljanovsk som dog så sent som 1968. Enligt de fromma berättelserna om honom klädde han sig i kvinnounderkläder och damskor och förklarade detta med att han gjorde det i Ksenias efterföljd och för att efterlikna en abbedissa som betytt mycket för hans andliga utveckling. Ett uppträdande som många kristna i väst skulle uppfatta som onormalt och syndigt kan alltså i en annan kulturtradition få en helt annan tolkning.

Ksenias könsomvandling låter sig alltså tolkas på olika sätt. För de klentrogna i hennes omgivning innebar den att hon hade blivit vansinnig av sorg efter makens död. För den icke-troende och för västerlänningen framstår den som ett sexuellt betingat transvestitbeteende. I ett ortodoxt kristet dårperspektiv är den en chockerande handling bland andra som dårar utför för att skaka om sin omgivning. För kulturvetaren är omklädningen en del av en tvärtom-kultur i protest mot den hierarkiska kulturen i samhället och kyrkan. För queerteoretikern ifrågasätter Ksenias uppträdande genushierarkier och normalitet. För den kristne innebär Ksenias beteende framför allt ett upphävande av könsskillnader, och ett uppfyllande av det ideal i Gudsriket som uttrycks av Paulus i Galaterbrevets tredje kapitel: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.

Vad som i vår tids västeuropeiska kultur direkt skulle uppfattas som ett uttryck för sexuell läggning kan alltså i en annan kultur uttrycka ett helighetsideal, på samma sätt som andra Kristusdårars nakenhet förvandlas från skamligt till sakralt.

Ksenias och andra Kristusdårars enorma popularitet i Ryssland i dag tydliggör den ryska kulturens tendens att ifrågasätta förnuftet och dess räckvidd, något som har sin motsvarighet i ifrågasättandet av förnuftets gränser – och alla gränser – i dagens västerländska kultur.

Berättelsen om Ksenia visar också hur en rysk kvinna försöker hitta sätt att förhålla sig till makten, den världsliga såväl som den kyrkliga, och samtidigt själv ta för sig av denna makt. Därav kommer Ksenias lika stora popularitet bland ryska gummor som bland studenter och ryska kulturteoretiker i dag.