Annons
Inga hönshjärnor!

Näbbmys. Om en råka blir upprörd efter ett bråk händer det ofta att den "näbbpussas" med en annan råka tills den är lugn igen.

Bild: 
Nicola Clayton

Inga hönshjärnor!

Utanför Lund finns en ny forskningsstation som ska ta reda på hur kråkfåglar tänker. På många sätt är de minst lika klipska som apor.

Råkan Pluto sitter på Mathias Osvaths axel och pickar honom tillgivet i örat. Den halvårsgamla hanen är den yngsta av sex råkor som bor på en gård här i Brunnslöv tre mil öster om Lund. De håller till i en jättelik bur – en voljär – i anslutning till ladan.

– Råkor hör till de intressantaste djuren när det gäller tankeförmåga, säger Mathias Osvath, kognitionsforskare vid Lunds universitet och föreståndare för universitetets primatforskningsstation vid Furuviks djurpark.

Han bor här med sin familj, samt två papegojor, två katter och de sex råkorna.

På senare år har forskare runt om i världen visat att råkor, liksom flera andra arter av kråkfåglar och vissa papegojfåglar, gott och väl kan mäta sig med apor när det gäller att lösa invecklade problem.

Det är tänkvärt i sig. Men det mest intressanta är att den senaste gemensamma släktingen för primater och fåglar levde för 310–320 miljoner år sedan. Därför ser våra nervsystem helt olika ut. Trots det beter vi oss ofta som om vi tänker i samma banor. Det tyder på att snarlika mentala förmågor kan ha uppstått flera gånger under utvecklingshistorien. Samma sak gäller till exempel vingar.

– Om man tittar på vingar hos arter som har utvecklat förmågan att flyga oberoende av varandra så kan man utröna grunderna för aerodynamik, säger Mathias Osvath.

Tanken flyger

På motsvarande sätt hoppas han att tankeförmågor som har uppstått oberoende av varandra ska avslöja något om grunderna för tänkandet, ett slags ”tänkandets aerodynamik”. Utgångspunkten är alltså att allt tänkande följer vissa principer som är gemensamma för olika typer av hjärnor.

Att kråkfåglar är klipska har varit känt ända sedan antiken. En av den gamle greken Aisopos fabler handlar om en törstig kråka som upptäcker en skvätt vatten på bottnen av en tillbringare, utom räckhåll. Kråkan får en idé: den släpper ner sten efter sten i tillbringaren. Till slut har vattenytan stigit så mycket att fågeln kan dricka.

Brittiska forskare har nyligen gjort ett experiment baserat på den mer än två tusen år gamla fabeln. Det videofilmade resultatet är slående. En forskare ställer in en smal vätskefylld bägare monterad på en plastbricka i en fågelbur. Råkan Connelly trippar fram och undersöker bägaren. På vattenytan långt nere i röret flyter en aptitlig larv på en liten korkbit. Godbiten är utom räckhåll för råkan.

I nästa ögonblick sträcker en forskare in handen och lägger en näve småsten i buren. Connelly tar en sten i näbben och låter den plumsa ner i bägaren. Masken är fortfarande för långt ner. Han släpper i en till. Efter sammanlagt sju stenar når han äntligen korkbiten med näbben. Han tar upp den, slukar masken och promenerar i väg.

– Råkor i naturen använder inte verktyg. Så vi tror att deras beteende i experimentet visar att de har en generell tankeförmåga, säger Christopher Bird, zoolog vid University of Cambridge i Storbritannien.

Tidigare har orangutanger klarat ett liknande test: en jordnöt flyter på en skvätt vatten i en hög och smal bägare som inte går att välta. Hur ska apan få fatt i nöten?

Forskare i Tyskland testade fem orangutanger. Samtliga kom på lösningen utan hjälp. De hämtade vatten med munnen från dricksvattenfontänen i sin bur och spottade i glaset. Efter att ha upprepat proceduren några gånger kunde de nå nöten, vilket enligt forskarna var ett exempel på ”insiktsfull” problemlösning.

Insikten har mognat

Det är förstås omöjligt att veta om en orangutang eller en råka kan vara insiktsfull på samma sätt som en människa. Begreppet är minst sagt luddigt även när det gäller vår egen art. Helt klart är dock att kråkfåglar och primater har en del gemensamt när det gäller att lösa kluriga problem.

Den insikten har gradvis mognat under de senaste decennierna. Ett av skälen till det är att synen på hur fågelhjärnan är uppbyggd har ändrats.Samtidigt har forskare börjat testa fåglars tankeförmåga med experiment som i långa stycken bygger på tidigare experiment med apor. Bland pionjärerna på det området finns Nicola Clayton, professor i jämförande kognitionspsykologi vid University of Cambridge, och hennes make Nathan Emery, som tidigare har arbetat med primater.

I mitten av 1990-talet började Nicola Clayton studera hur den nordamerikanska snårskrikan – en skränig fågel med blå och grå fjädrar – gömmer mat på olika håll för framtida bruk.

I naturen lagrar snårskrikan dels färskvaror som larver och frukt, dels nötter och frön som håller sig längre. Fåglarna har ett utmärkt minne för var de har gömt maten, vilken typ av mat det var, och om den har passerat sitt bästföredatum.

Den här förmågan att minnas ”var”, ”vad” och ”när” påminner om en människas minne för händelser i det förflutna som hon själv har varit med om, det så kallade episodiska minnet. Men Nicola Clayton aktar sig noga för att använda det begreppet om fåglar.

– För en människa innebär det episodiska minnet att man kan återuppleva något som har hänt, och att man vet att minnet är ens eget. Jag vet inte hur man testar det hos fåglar, eller för den delen hos små barn som ännu inte har utvecklat något språk, säger Nicola Clayton.

Därför talar hon hellre om snårskrikans minnen av händelser i det förflutna som episodiskt-likt.

Hon har också visat att snårskrikor kan planera för framtiden. Resultaten går på tvärs mot den traditionella uppfattningen om att människan är ensam om att kunna frigöra sig från fångenskapen i ett evigt nu.

Tjuvar aktar sig för tjuvar

Kråkfåglarnas vana att gömma mat har varit viktig för forskningen om hur de tänker. De flesta arter bygger upp lager i tider av överflöd. Den grå nötkråkan i Nordamerika gömmer upp till 30 000 pinjenötter på olika platser inför vintern – och minns var de flesta ligger uppåt nio månader senare.

Men matgömmorna har sina risker. Godbitarna kan bli stulna. Därför har kråkfåglar utvecklat en rad strategier som hjälper dem att skydda sina gömmor. De undviker i det längsta att gömma mat när andra ser på.

En ny studie visar att snårskrikor till och med undviker att höras. I närvaro av en annan fågel som hör men inte ser vad som pågår gömmer de hellre sin mat i jord än bland rasslande småstenar.

Om det är omöjligt att gömma i hemlighet brukar fåglarna komma tillbaka senare och flytta sin mat. Men det finns ett intressant undantag från den regeln. Snårskrikor som aldrig har stulit mat från någon annan vidtar inga sådana säkerhetsåtgärder. Bara de som själva har stulit flyttar sina gömmor. Genom sig själv känner man andra, som ordspråket säger.

Det finns också forskning som visar att kråkfåglar – i det här fallet korpar – kan hålla reda på vad andra individer i omgivningen vet och inte vet. Thomas Bugnyar, kognitiv biolog vid Universität Wien, och hans kollega Bernd Heinrich vid University of Vermont i USA lät en korp gömma mat i närvaro av två andra korpar. Den ena korpen kunde se alla gömställen. Den andra var skymd bakom en ogenomskinlig skärm. Senare fick gömmaren komma tillbaka och leta upp sina förråd – antingen ensam eller i sällskap med någon av de två andra korparna.

Skiljer mellan perspektiv

Korpar brukar tömma sina förråd när risken för stöld är överhängande. Mycket riktigt hämtade gömmaren mer ur förråden i sällskap med korpen som hade sett gömställena än när den var ensam eller tillsammans med den som inte visste var maten var gömd. Och den gick till angrepp när korpen som sett kom inom två meter från en gömma, medan den struntade i korpen som inte hade sett.

– Det visar att korpar kan skilja mellan sitt eget perspektiv och andras, säger Thomas Bugnyar.

Det är tänkbart, men inte bevisat, att fåglarna till och med kan föreställa sig hur en annan individ tänker.

Thomas Bugnyar föreställer sig att kråkfåglarnas konkurrens om matgömmor har bidragit till att de har blivit så smarta. Konkurrensen förutsätter att de kan skilja mellan olika individer, vilket i sin tur öppnar en hel värld av invecklade sociala relationer.

Alla sociala djur rör sig i en komplicerad värld av samarbete och intriger, vilket är mentalt krävande. Den brittiska psykologen Nicholas Humphrey lanserade år 1976 en teori om att primaternas höga intelligens har uppstått som en anpassning till grupplivets utmaningar. Denna sociala intelligens är enligt hans teori grunden för människors och primaters mer generella förmåga att också tänka om livlösa föremål och abstrakta begrepp. Detsamma skulle kunna gälla för kråkfåglar.

Livet i grupp är inte det enda som förenar kråkfåglarna med oss primater. Liksom vi är kråkfåglar beroende av sina föräldrar under en relativt lång period. Kråkfåglar klarar också olika slags miljöer. De finns nästan överallt på jordklotet. Sverige har åtta arter: kaja, korp, kråka, råka, skata, nötkråka, lavskrika och nötskrika. I hela världen finns över 120 arter. Många av dem har stor hjärna i förhållande till kroppen. Den kvoten är lika stor för en kråka som för en schimpans.

Fåglar följer traditioner

Dessutom är många kråkfåglar allätare, vilket förutsätter en god förmåga att anpassa sig till rådande omständigheter. En mästare i den konsten är den kortnäbbade kråkan, som finns på Nya Kaledonien i sydvästra Stilla havet.

I naturen använder den två slags verktyg. Av kvistar gör den krokar som den använder till att lirka ut larver ur springor i träd. Av blad gör den ett annat slags verktyg som den använder både till att pilla ut godsaker ur håligheter och till att sopa fram småkryp som döljer sig under det översta jordlagret.

Verktyg som kråkor tillverkar skiljer sig mellan olika geografiska områden, vilket skulle kunna vara ett tecken på att de har utvecklat traditioner som varierar från plats till plats. Parallellen till primater är uppenbar. Även vilda schimpanser har lokala sedvänjor, bland annat när det gäller att knäcka nötter med stenar och fånga termiter med pinnar.

Mathias Osvath har egen erfarenhet av att arbeta med schimpanser, orangutanger och råkor. Vid den nya forskningsstationen i anslutning till hans lada kommer han att testa råkornas sätt att planera för framtiden med samma typ av laboratorieexperiment som han tidigare använt på schimpanser.

– Kråkfåglar kallas ibland befjädrade apor. Men jag tycker att man lika gärna kan kalla aporna för håriga kråkor, säger Mathias Osvath.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Vi som har egna höns vet hur kloka dessa vackra djur kan vara. "Hönshjärna" brukar betyda "förvirrade tankar", men jag kan försäkra att inte heller höns har "hönshjärnor". Det är den förfärliga broilerindustrin som vill få oss att tro att höns varken kan tänka eller känna!

Stämmer!

Lägg till kommentar