En värld av hällristningar och bronssmycken

Av den svenska forntidens tre huvudperioder är bronsåldern den kortaste, bara 1 200 år (1700–500 f.Kr.). Teknologiskt sett är det en säregen mellanperiod, efter årmiljoner av flintslagning och före några tusen år av järnsmide som ju fortfarande pågår. Det var en värld av bondgårdar och småpotentater, hällristningar och importerade lyxvaror som offrades i heliga sjöar.

Om man vill veta det senaste på ett forskningsområde ska man åka på konferens. I oktober 2009 var jag i Helsingfors på det elfte nordiska bronsålderssymposiet. Mest spännande var att danska forskare numera packar in hela urnebrandgravar i gipsbindor och kör paketen genom en begagnad datortomograf. Då ser man att ben som när man tömmer urnorna verkar krossade efter kremeringen, i själva verket har lagts ner nästan hela, men att de har krackelerat under sin långa väntan på uppgrävning.

Utan tenn kan man inte göra brons, som är en legering mellan denna metall och koppar. I Norden finns inga tennfyndigheter som var åtkomliga under forntiden. Många importerade bronsföremål har hittats utöver de lokalt tillverkade. Alltså var bronsålderns metallekonomi beroende av import. Men en fråga som sysselsätter många är huruvida man framställde någon koppar i Norden under bronsåldern. Den norska bronsåldersforskaren Lene Melheim diskuterade saken på symposiet 2006, och nyligen beslutade Vetenskapsrådet att finansiera ett forskningsprojekt i Göteborg. Det vore omöjligt att bevisa att koppar inte har framställts, och det räcker med några fynd av kopparframställningsslagg med kol i som dateras till bronsåldern för ett jakande svar. Men ännu finns inga sådana fynd, fastän det kryllar av konstaterade järnframställningsplatser från järnåldern.

Två nya doktorsavhandlingar representerar den senaste svenska bronsåldersforskningen. Båda bygger på imponerande arbetsinsatser. Men fastän Jenny Nord och Magnus Artursson båda är verksamma i Skåne och födda på 1960-talet, och dessutom refererar till varandras forskning, så har de helt olika angreppssätt. I Arturssons fall handlar det om storskaligt modellbyggande av samhället i hela Sydskandinavien. Nords bok ägnas uteslutande åt ett område på 150 kvadratkilometer, Bjärehalvön (där Båstad ligger).

Halvön är extremt rik på bronsåldershögar och skålgropslokaler, ett slags enkla hällristningar från en senare del av perioden. Jenny Nord har inventerat högarna omsorgsfullt, och genom hennes samarbete med hällristningsfantomerna Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam har många nya ställen med skålgropar hittats. Därmed har boken ett stort värde för den som har skäl att bry sig om just Bjärehalvön.

Men Nord ställer inga frågor till detta material som jag kan begripa, och hon drar nästan inga slutsatser om bronsålderns samhälle som man kan generalisera och använda utanför undersökningsområdet. Hon är till och med ovillig att generalisera inom Bjärehalvön: ”En återkommande erfarenhet jag gjort i försöken att tolka dessa platser [skålgropslokalerna] har varit att varenda plats måste förstås utifrån sin egen särskilda kontext och sitt innehåll”, ”Det finns ingen enda allmän tolkning för Bjärehalvöns hällristningar”. I det läget undrar jag vad vitsen är med att samla in så mycket information om dem.

Kanske ska man läsa Jenny Nords bok i första hand som ett metaarkeologiskt arbete som egentligen inte syftar till att ta fram kunskap om hur det var att leva under bronsåldern, utan som vill pröva analytiska metoder och perspektiv. Men för att utvärdera en vetenskaplig metod måste man använda den för att ta fram ny intressant kunskap ur ett källmaterial, och där tycker jag avhandlingen brister.

Magnus Arturssons arbete ligger betydligt närmare mitt vetenskapsideal. Han studerar utgrävda boplatser och husgrunder, drar upp en arkitekturkronologi, tittar på hur husens och boplatsernas storlek och organisation varierar och drar övergripande testbara slutsatser om samhällets struktur.

Man har länge debatterat huruvida samhället var skiktat under någon del av bronsåldern. Artursson visar att frågan är fel ställd: uppenbara ojämlikheter syns i boplatserna redan århundraden före bronsåldern, och de blir inte mindre med tiden. Han erbjuder ett uppfriskande nytt perspektiv på bronsåldern, där varken metallföremål, gravar eller hällristningar står i centrum för intresset.

I Trondheimsvolymen finns några trista exempel på teoritungt bludder över arkeologiska teman. Men allmänt sett konstaterar jag med glädje att den nordiska bronsåldersforskningen lever och har hälsan, även om en och annan av de medverkande glömmer resans mål när de tampas med källmaterialet och vetenskapsteorin.