Annons
Hur många vänner på Facebook är för många?
Bild: 
Nille Svensson

Hur många vänner på Facebook är för många?

Vår hjärna begränsar den sociala förmågan och sätter gränsen vid det magiska talet 150. Fler än i snitt 150 vänner kan du inte hålla kontakt med, inte ens på Facebook, hävdar Robin Dunbar, evolutionspsykolog i Oxford. Inte alla håller med om det.

Nu har jag 172 vänner på Facebook. Jag kan hålla kontakt med mina gamla kompisar långt borta, likaväl som med dem på nära håll. Vi kan dela vardagshändelser, se på varandras foton och små filmsnuttar, vi kan till och med lyssna på varandra. Nya vänner ansluter, och ju fler desto roligare, eller hur?

– Inte så roligt, hävdar Robin Dunbar. Det finns en gräns för hur många av dina Facebookvänner som du verkligen känner som individer och som också känner dig. I grunden handlar det om vilka som du har någon sorts relation till, gemensamma upplevelser med, i det förflutna. I genomsnitt har folk 150 sådana vänner.

Självklart känner vi fler. Alla dem som vi faktiskt känner igen, minns vad de heter och blir glada av att träffa kan vara uppåt 1 500. Men den mer genuina vänskapen omfattar bara en tiondel av den siffran. Det är dem vi litar på, har en ömsesidig relation till och olika förpliktelser gentemot.

– Tänk på vilka du skulle låna ut en tusenlapp till om de frågade, eller vilka som ställer upp om du själv är i knipa, säger Robin Dunbar. I själva verket varierar relationerna också inom denna cirkel på 150 personer. Den kan ses mer som en lök med några få nära vänner i den innersta kretsen och ytterligare ett tiotal runt om. Så växer cirklarna allt längre bort från den intima mitten för att nå gränsen vid 150, där den nära relationen suddats ut alltmer.

– Släktingar har en alldeles särskild plats i vänkretsen, säger Dunbar. De prioriteras i princip oavsett om de är nära kusiner eller avlägsna bryllingar. Även om vi aldrig har träffats förut är vi mer generösa mot dem och litar mer på dem. Detta verkar vara oberoende av kultur; studier både i det katolska Belgien och i det i stort sett protestantiska Storbritannien visar att folk i väst, liksom i andra delar av världen, har ett särskilt förhållande till sina blodsfränder.

Ju fler släktingar desto färre vänner. I genomsnitt ingår tolv vänner i den närmaste kretsen. Fler har vi inte tid med, är den enkla förklaringen. Vänskap kräver uppmärksamhet – intima relationer tar tid. Så trots datorernas framfart har vår sociala värld förblivit rätt liten. Och den förmår inte rymma fler djupare och meningsfulla relationer än så, enligt Robin Dunbar. Vi har fortfarande en stenåldershjärna som på kort tid har tagit sig in i modern tid.

Men varför är just 150 det magiska talet? Utgångspunkten för Dunbars resonemang är att det är vårt sociala liv som har drivit på hjärnans utveckling. Störst hjärna har primater som markattor, babianer, schimpanser och människor.

Av en slump upptäckte Dunbar att storleken på den del av hjärnan som sköter komplext tänkande och förnuft, det vill säga storhjärnans bark, eller neocortex, var större hos de arter som levde i större grupper och följaktligen hade mer komplext socialt umgänge. Hos de flesta primater stämde detta enligt ett enkelt förhållande: den förväntade största storleken på gruppen beskrivs som kvoten mellan storleken på artens hjärnbark och hela hjärnan.

Av alla primater umgås människan i störst grupper, vilket alltså följer av hennes ovanligt stora hjärnbark. Kvoten är 147,8, alltså omkring 150. Schimpansen som lever i flockar på i genomsnitt 50 individer har motsvarande mindre volym på sin hjärnbark.

Det är människans levnadsvillkor, ekologin, som har drivit fram denna utveckling. När Homo sapiens inrättade sig på savannen för knappt 100 000 år sedan blev livet tuffare och fordrade mer samarbete mellan individerna. Då växte människogruppen till 150. Då fanns tillräckligt många som kunde försvara och försörja hela gruppen, klara av jakten på rovdjur och ta hand om barnen.

Att leva i en stor grupp kräver avancerad hjärnförmåga, resonerar Robin Dunbar. Man måste inte bara hålla reda på alla i gruppen utan även på deras relationer sinsemellan. Det blir mycket att hålla i minnet, och under 3–4 miljoner år anpassade sig och växte människans hjärna i takt med att kraven på social intelligens ökade.

Människan ska kunna läsa av vad andra är ute efter, och dessa ska i sin tur kunna läsa av hennes avsikter. Idén kommer från filosofin, men har numera utvecklats även av psykologer, kognitionsvetare och andra, och benämns med olika termer: intentionalitet, theory of mind eller intersubjektivitet. Det innebär att för att ha koll på de sociala relationerna i gruppen, genomskåda intrigerna, bedra och luras – men även samarbeta och hålla sams – måste människor kunna tolka varandras avsikter.

Detta är lättare sagt än gjort, och de allra flesta djur klarar inte av att leva sig in i andra individers tankevärldar i någon högre grad. Det enklaste, att uppfatta det egna tillståndet, till exempel att vara hungrig, klarar dock alla organismer som har en hjärna. Men redan nästa steg – att kunna förstå att andra förstår – är omdiskuterat. En del försök har visat att människoapor och kanske också andra apor klarar av att luras, vilket ju förutsätter att de kan sätta sig in i hur de andra tänker.

Primatologer som följde gröna markattor i södra Kenya såg till exempel en gång hur alfahannen försökte lura bort en inkräktare som kanske hotade hans ledande ställning. Varje gång inkräktaren klättrade ner från sitt träd och närmade sig flocken, ropade alfahannen ut en varning om annalkande leopard. Konkurrenten klättrade då genast tillbaka upp i sitt träd.

Tills en gång då alfahannen, samtidigt som han leopardlarmade, i godan ro strosade runt på marken. Inte så smart, kan man säga. Det råder dock oenighet mellan etologerna om hur man ska tolka sådant och liknande beteenden. Luras alfahannen medvetet? Eller råkade markattan upptäcka att hans bluff gick hem, och därför upprepade beteendet? I så fall saknar aporna den inlevelseförmåga som människor i rikt mått besitter, och som barn tillägnar sig tidigt.

I ett enkelt test tittar barn på en film med två dockor, Sally och Ann. Sally gömmer en boll under en kudde och går ut. Då tar Ann fram bollen och lägger den i en leksakslåda. Var tror Sally att bollen ligger när hon kommer tillbaka? Små barn tror att Sally kommer att hitta bollen i lådan; de kan inte skilja på vad de själva har sett och vad Sally har varit med om. Men i 4-årsåldern börjar de förstå att Sally tror att bollen är under kudden. Barnen kan också avslöja att de faktiskt vet att Sally misstar sig – barnen har fått en insikt om att andra uppfattar världen på sitt sätt: de har erövrat en andra gradens intentionalitet.

– För de flesta vuxna går gränsen vid fjärde eller allra högst femte graden, säger Robin Dunbar. Även sjätte graden har förekommit i våra försök. Hur långt man kommer verkar också hänga ihop med din sociala kompetens – ju högre grad av intentionalitet desto större vänkrets.

Med den femte graden menas till exempel: Jag förmodar (1) att du tycker (2) att jag vill (3) att du ska tro (4) att jag avser (5) ..., (de olika graderna står inom parentes).

Shakespeare är en mästare på att lyfta vår inlevelseförmåga till nya höjder, däri ligger kanske vår fascination för hans verk. Som när Jago utövar en veritabel inlevelseakrobatik när han får (1) Othello att tro (2) att Desdemona tänker (3) ge sig åt en annan man. Jago vet vad han gör: genom att bara antyda Desdemonas avsikter för Othello, inte ens hennes handlingar, kan han manipulera Othello in i en ödesdiger intrig. Vi begriper komplotten (4) och Shakespeare har fått den att låta trovärdig för oss (5).

– Så svårt är det ändå inte, tycker Magnus Enqvist, professor i etologi vid Stockholms universitet. Som ung forskare fick han överta den tjänst som Robin Dunbar innehade i Stockholm under ett år i början av 1980-talet. Numera driver Magnus Enqvist Centrum för evolutionär kulturforskning, och han delar inte alls Dunbars teorier om den sociala hjärnan.

– Jag tror inte att det sociala samspelet av princip är så mycket mer invecklat än andra uppgifter som hjärnan ägnar sig åt. Som att tillverka verktyg, lösa matematiska problem eller spela schack.

Magnus Enqvist håller med om att det faktiskt finns ett samband mellan storleken på hjärnbarken och hur socialt kompetent djuret är. Men sambandet är mycket svagt och om det även gäller människan är oklart.

– Mycket av vår historia är slumpens verk, och därför är det svårt att ur den härleda hur vår hjärna har utvecklats i ett samspel mellan miljö, biologi och kultur.

Även Peter Gärdenfors tycker att det är knepigt att koppla ihop storleken på hjärnan med kognitiv förmåga. Kråkfåglarna har till exempel visat sig vara väldigt klyftiga. De kan lära sig använda verktyg för att komma åt maten och dessutom brukar de trösta varandra, "pussas med näbben", när någon råkar illa ut.

– Det slår ju bort argumenten om att genetiskt släktskap skulle vara väsentligt. Fåglarna har ju inte särskilt stor hjärna. Så det kan mycket väl visa sig att den sociala strukturen och miljön är viktigare för tänkandets utveckling än hjärnans storlek.

Den sociala intelligensen måste utvecklas för att människor skulle hålla sams inbördes och överleva som art, och där har Robin Dunbar lämnat betydande bidrag till forskningen.

– Men själva gruppstorleken – siffran 150 – tål att diskuteras, säger Peter Gärdenfors. Människor har egentligen aldrig levt i så slutna grupper som schimpansen, som ju är ett flockdjur. I stället bildade den tidiga människan för det mesta lösare sammanslutningar som hon gick in i och ut ur. Ofta, när hon till exempel letar partner för giftermål, går hon helt utanför sin egen grupp. Därför kan det vara svårt att tala om en särskild gruppstorlek; det blir ganska godtyckligt och kan vara allt från tre och uppåt.

Robin Dunbar håller dock fast vid sitt gränstal på 150 som han först lanserade i början av 1990-talet. Han har gått igenom antropologernas rapporter och funnit att talet 150 stämde väl överens med till exempel medeltalet på 153 invånare i 21 olika samhällen, hos walbitri-folket i Australien, tauade-folket i Nya Guinea, ammassalikinuiterna på Grönland och onainindianerna på Eldslandet. Även moderna företag, militära organisationer och kyrkliga församlingar följer 150-regeln.

– Internet ökar inte den siffran, konstaterar Robin Dunbar. Fortfarande måste folk träffas för att lära känna varandra, eftersom direktkontakt bjuder på många fler intryck än ord. Utan personlig kontakt blir du kanske bara förtjust i din egen bild av den andra personen, den som du själv har uppfunnit, och som i princip föreställer dig själv.

Det är väl inte så långt ifrån vad som utspelar sig på internet.

– Nej, vi har lätt att lura oss själva i de här kontakterna. Men Facebook kan också återuppliva gamla kontakter, till exempel gamla skolkamrater från den måhända mest omvälvande perioden.

Katarina Graffman är antropolog och specialiserad på internet och ungdomar, och hon håller med Robin Dunbar om gränstalet 150.

– Dagens enorma "bysamhällen" är i stort sett rätt anonyma; vi kan inte heller engagera oss och ha personliga relationer till hur många som helst. Och i byarna förr i tiden bodde inte många fler än 150, så det låter väl som en rimlig gräns. Och med internet och Facebook är vi tillbaka i den gamla byn, fast den är virtuell och inte finns i den fysiska världen.

Även om dagens ungdomar kan ha flera hundra vänner på sin Facebooksida visar Katarina Graffmans studier att det bara är vissa kompisar som uppfattas som viktiga i ens liv. Men fortfarande är det mamma och pappa som ungdomarna litar på mest; den vuxna generationen fortsätter att spela en stor roll för att filtrera och tolka omvärlden.

– Så har det alltid varit, men det skulle ungdomarna aldrig erkänna själva.

Facebooks datatrafik talar sitt eget tydliga språk. Inte ens med de över 500 miljoner människor som i dag är anslutna verkar de individuella nätverken ha sträckts utanför snittet på 130 vänner, enligt statistiken.

Facebooks egen sociolog, Cameron Marlow, uppger att de som verkligen håller kontakt är överraskande få: i snitt gäller det sju vänner för män och tio för kvinnor. De ömsesidiga kontakterna är lite fler bland dem som har stora vängrupper, på 500 och fler. Där kommenterar männen regelbundet 17 av sina vänners inlägg och kvinnorna 26.

– Vad de stora grupperna däremot erbjuder är bra informationskanaler, bredare än i det vanliga livet, säger Robin Dunbar. Folk har svaga band till de flesta av sina Facebookvänner, men samtidigt litar de mer på information som kommer inifrån nätverket.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar