De flesta rovdjur är kannibaler

Tidigt på morgonen den 10 juli 2008 såg forskaren Andrew Fowler något mycket ovanligt. Han studerade en grupp vilda dvärgschimpanser i centrala Kongo. Morgonen innan hade ungen Olivia, två och ett halvt år, dött. När en unge dör brukar modern bära på kroppen i flera dagar, ibland upp till veckor, innan den börjar förmultna och till slut överges. Denna morgon bar modern Olga fortfarande på Olivia, men plötsligt kom ledarhonan Marta fram. Hon tog den döda ungen från Olga och började strax därefter äta av köttet. Efter ett litet tag började även Olga äta från den döda ungen och under flera timmar åt sex av de närvarande honorna och två av hannarna upp den döda kroppen. – Det här är det första exemplet på kannibalism bland dvärgschimpanser, och det är extra ovanligt eftersom även modern åt, säger Andrew Fowler, som arbetar vid Max-Planck-Institut für evolutionäre Anthropologie i Leipzig. Hos schimpanser är kannibalism förhållandevis vanligt. Under sina räder mot andra schimpansgrupper händer det ofta att de fångar och dödar ungar, som de sedan äter upp. Det finns fall där orangutanger har ätit sina egna ungar, och i sällsynta fall är även gorillor kannibaler. Bland babianer och mindre apor är kannibalism vanligt. – Förr trodde många forskare att kannibalism var ett sjukt beteende som bara förekom i stressade situationer, men vi har ingen anledning att tro att beteendet är onormalt, säger Andrew Fowler. Våra nära släktingar är inte ensamma om sina matvanor. I dagsläget har kannibalism rapporterats från mer än 1 300 djurarter, allt från björnar och möss till spindlar, insekter och fiskar. Dessutom visar fossil och andra fynd att både Tyrannosaurus Rex och neandertalare var kannibaler. – Kannibalism är otroligt vanligt, och något jag förväntar mig från de flesta rovdjur. Skulle jag stöta på ett undantag blir jag både nyfiken och förvånad, säger Volker Rudolf, professor i ekologi vid Rice university i Texas, USA. Fördelen för kannibaler är att de oftast har tillgång till mer mat än andra. Till och med arter som normalt är växtätare, som vissa fjärilslarver, är kannibaler ibland för att få i sig vissa näringsämnen. Dessutom gör de sig av med framtida konkurrens. – Du är vad du äter! Den näring som du behöver finns bäst förpackad i andra av samma art, säger Volker Rudolf. Hans forskning har visat att kannibalism kan minska om kannibalerna riskerar att äta sina egna släktingar. Ett exempel är salamandrar, som normalt är kannibaler, men som slutar vara det om ynglen utvecklas nära sina syskon. – Om djur är territoriella och avkomman har svårt att sprida sig långt från föräldrarna, leder det till mindre kannibalism än hos djur som har lätt för att sprida sig över större områden. Då blir sannolikheten mindre att äta en nära släkting, säger Volker Rudolf. Men ingen regel utan undantag. Det finns ett par arter som i stället verkar föredra att äta nära släktingar, till exempel präriehundar och vissa hackspettar. Andra djur gör ingen skillnad mellan sin egen avkomma och andras. Hos många fiskar blir 95 procent av ynglen uppätna av äldre fiskar av samma art, inom bara några veckor efter att de har kläckts. – Det finns till och med fiskar som föredrar att jaga den egna arten framför andra byten, säger Lennart Persson, professor i ekologi vid Umeå universitet. Hans forskning har visat att kannibalistiska abborrar kan leda till att hela sjöar pendlar mellan stora mängder alger och klarare vatten. En generation stora abborrar kan kontrollera en sjö så effektivt att i princip inga nya abborrar växer upp. Men balansen kan plötsligt slå över så att kannibalerna blir för få och mängder av små abborrar klarar sig. Detta i sin tur kan leda till algblomning, eftersom de små abborrarna äter plankton som annars håller algerna i schack. – Kannibalism kan få stora effekter på alla ekosystem. Torsken är också kannibal, och det kan påverka vad som händer i exempelvis Östersjön, säger Lennart Persson. Risken att drabbas av sjukdomar är ett annat problem för kannibaler. Men Volker Rudolfs forskning har visat att detta faktiskt är mycket ovanligt. – Det enda sättet för en sjukdom att sprida sig effektivt genom kannibalism är att många djur äter från samma dödade byte. I naturen är detta mycket ovanligt, och människan är ett undantag i de här sammanhangen, säger han. Bland människor har kannibalism förekommit i flera olika kulturer. Bruket har ofta haft rituella inslag, och många människor har delat på köttet från en individ. Det har gjort att sjukdomar har haft lätt för att sprida sig. Ett exempel är hjärnsjukdomen kuru som uppstod på Papua Nya Guinea och är närbesläktad med Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Men all kannibalism är inte den relativt oskyldiga relationen mellan rovdjur och byte, det finns mängder av andra typer. Lejonhannar dödar och äter ungar när de tar över en ny grupp, precis som många andra grupplevande djur. Det händer också att honor dödar och äter upp sina egna ungar om det blir ont om mat, till exempel kaniner, skogssorkar och amerikanska finkar. För spindlar och bönsyrsor är sexuell kannibalism vardag, och hannen erbjuder ett skrovmål som kan hjälpa honan att bli mer fertil. – Sexuell kannibalism kan uppstå om hannarna har få chanser att para sig, och om djuren redan har kannibalistiska tendenser, säger Jutta Schneider, professor i zoologi vid universitetet i Hamburg. En hanne med få chanser att para sig tjänar på att försöka monopolisera en hona, och spindlar är ett paradexempel på detta beteende. Varje hanne har två spermiesäckar som sitter på utskjutande delar vid huvudet, och som passar in i honans könsöppningar under munnen. Men hos många arter bryts utskotten av efter parningen och stannar kvar inne i honan – både hanne och hona har alltså bara två möjligheter att para sig. – Efter första parningen brukar hannen försöka komma undan en attack från en kannibalistisk hona. Men vid andra parningen dör hannarna hos vissa arter spontant, ibland medan parningsakten pågår. Andra gör inget motstånd när honan äter upp dem, säger Jutta Schneider. Hennes forskning har visat att hannar som blir uppätna får fler ungar än hannar som lyckas smita efter parningen. – Honorna kan använda spermier från båda könsöppningarna, och kan styra hur mycket hon ska använda från varje, säger Jutta Schneider. Hannarna är kräsna med vilka honor som de försöker para sig med. Honor som redan har parat sig två gånger försöker ofta locka till sig fler hannar, antagligen för att äta dem, men få hannar faller för tricket. Enligt Jutta Schneider märker hannarna på långt håll om honan redan har parat sig, och håller sig undan. – Förutsatt att honan möter minst en hanne under sitt liv, finns det egentligen inga nackdelar med sexuell kannibalism, säger hon. Det märkligaste beteendet som Jutta Schneider har råkat på har den rödryggade spindeln Latrodectus hasselti i Australien. Hannen inleder parningen med att dansa för honan. När sedan den lilla hannen lyckas komma tillräckligt nära honan hoppar han upp och gör en volt i luften så att hans bakkropp hamnar mellan honans huggtänder. Medan honan mumsar i sig bakkroppen befruktar han honan en första gång. Men hannen har ett ess i rockärmen, för innan han började sin akrobatiska dans flyttade han över sina inre organ från bakkroppen till framkroppen, så att han överlever honans bett. Så fort han har befruktat henne flyr han undan. Han börjar sedan om med parningsdansen och närmar sig försiktigt honan en andra gång. Även denna gång avslutas dansen med en saltomortal och hannen landar i honans käftar. Han befruktar henne en andra gång och blir under tiden slukad, med hull och hår. – Det är fascinerande att sådana här beteenden utvecklas! Liknande exempel finns hos syrsor där honan äter upp hannens vingar under parningsakten, säger Jutta Schneider. Redan Darwin förfärades över spindlarnas beteende, och djurens kannibalism fortsätter att väcka starka känslor. När Andrew Fowler publicerade sina iakttagelser av dvärgschimpanser mötte han mycket motstånd från både forskare och allmänhet. – Jag tror reaktionen har blivit extra stark eftersom folk uppfattar dvärgschimpanser som mindre aggressiva och mer ”moraliska” än schimpanser. Vi vill inte att djur som är så lika oss ska göra sådant här, säger han.