Att vara eller inte vara, det är frågan. Den trädlevande apan Callicebus modestus upptäcktes av den svenske zoologen Einar Lönnberg 1939 i Bolivia. Ett exemplar bevaras sedan dess på Naturhistoriska riksmuseet.
Bild: Sara Mac Key

Här är Naturhistoriskas viktigaste djur

På Naturhistoriska riksmuseet finns över elva miljoner föremål. Ändå vet intendenterna precis vilka de skulle rädda om något oförutsett händer museet.

Normalt ekar rösterna från skolbarn innanför de tunga entrédörrarna, men i dag är den stenlagda foajén insvept i plast. Barnvagnar är utbytta mot byggnadsställningar och varselvästar. I hissen ligger ett tunt lager slipdamm, och nästan alla sifferknappar täcks av klisterlappar som deklarerar att ”obehöriga äga ej tillträde” till många av våningsplanen.

– Vi har inte kommit åt delar av vår insektssamling på flera månader, men snart blir allt som vanligt igen, säger intendent Tobias Malm.

Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har hållit stängt för allmänheten sedan augusti 2023, då ett par hundra kilo puts från ett innertak rasade in, bara några meter från medarbetare som arbetade i lokalen. Liknande stabilitetsproblem noterades i taket ovanför huvudentrén och på en rad andra platser i byggnaden. I början av juni ska museet öppna igen efter omfattande renoveringar i det k-märkta huset, och personalen får successivt tillträde till allt fler av sina arbetslokaler. Nu råder full aktivitet för att få färdigt det sista.

Skalbaggar är en av museets specialiteter.
Bild: Sara Mac Key

Naturhistoriska har en av världens största samlingar

Personalen har fått hjälpa till att bära samlingsskåp och annat för att spara pengar, men uteblivna besöksintäkter kompenseras också till viss del genom ett tillskott på 12,8 miljoner kronor i regeringens vårändringsbudget. Renoveringsarbetet har samtidigt gett museipersonalen en tankeställare. Samlingarna på Naturhistoriska riksmuseet är bland världens största och artrikaste. Delar av Carl von Linnés växt- och djurmaterial finns här, liksom fiskar, däggdjur och insekter från hela världen. Ingen person och inga samlingar kom till skada när innertaket rasade in, men hur väl rustat är museet för en brand eller en vattenläcka?

Invasionskriget i Ukraina och Sveriges nya medlemskap i Nato ställer frågan ytterligare på sin spets. Kanske behöver de allra viktigaste av museets sammanlagt elva miljoner föremål skyddas bättre än tidigare?

Tobias Malm förvarnar oss om att vi kommer att få gå mycket. Han är övergripande ansvarig för djursamlingarna med cirka fem miljoner föremål och de är utspridda runt om i huset. Särskilt typ­djuren ligger Tobias Malm extra varmt om hjärtat. De är oftast märkta med röda etiketter för att synas ordentligt.

– Forskare från hela världen kommer hit för att titta på våra typexemplar. De är extremt viktiga och vi har ett ansvar att bevara dem för framtida generationer av forskare, säger Tobias Malm.

Typdjuren representerar hela arten

Alla kända djurarter har ett vetenskapligt namn, men ibland kan arter vara svåra att skilja från varandra. För att vi ska veta exakt vilken art som är knuten till ett artnamn väljs minst ett fysiskt exemplar av djuret ut som representant för hela arten. Det kallas för holo­typ och typdjuret för­varas sedan på ett museum någonstans i världen. För säkerhets skull studeras i regel flera exemplar av en ny art inför beskrivning, tillsammans med holotypen. Övriga djur i samlingen listas då som paratyper. Typexemplaren fungerar alltså som referens, på samma sätt som det finns arkivprototyper av metern och kilot.

– Att typer finns utspridda på naturhistoriska museer över hela världen är ett sätt att sprida riskerna. Många av de gamla typdjuren från krigs­tyskland försvann när museer blev bombade och förstörda, säger Tobias Malm.

I dag är Naturhistoriska riksmuseet ett av de större och mest betydelsefulla naturhistoriska museerna i Europa. Sammanlagt finns här 120 000 typexemplar från cirka 50 000 olika djurarter, däribland världens största skalbaggssamlingar av vivlar. De har också anmärkningsvärt stora mängder nattsländor, fåborstmaskar, brok­parasitsteklar, sötvattenskvalster och fjäder­myggor. Med det här materialet kan forskare till exempel dra slutsatser om hur arter ändrats med tiden. När forskare funderar på om de upp­täckt en helt ny art av skalbagge eller haj kan de också jämföra sitt fynd mot typexemplar i musei­samlingarna.

På samma sätt finns också typer av växter, fossil och mineral.

Samlingarna stängda för allmänheten

Tobias Malm har lovat att visa oss några av museets typdjur och vi börjar i källaren. Ingenting av det vi kommer att få se visas i de offentliga samlingarna, utan det rör sig om föremål som förvaras bakom kulisserna. På andra sidan en tung, brandsäker dörr arbetar Daniela Kalthoff, som är intendent med ansvar för däggdjurssamlingarna. Ur ett anspråkslöst vitt skåp plockar hon fram ett preparerat och monterat långnosat bältdjur insamlat från Bolivia. Några fjäll har trillat av, men ligger i en tillhörande tobaksdosa av plast. För ett par år sedan studerades just det här exemplaret av en sydafrikansk forskare, berättar hon, och öppnar fler skåp. Snart plockar hon fram en liten näbbmus och en uppochnerhängd fladdermus från Sydafrika. En skalle från en trädlevande apa insamlad i Bolivia ser märkligt glad ut. Samtliga är typer och är försedda med röda lappar.

Ett preparerat och monterat långnosat bältdjur insamlat från Bolivia.
Bild: Sara Mac Key

– Svenskar har länge åkt på insamlings­expedi­tioner till olika länder för att samla på sig naturhistoriskt viktiga djur, men många vanliga däggdjursarter var redan beskrivna när vi reste runt på 1800-talet. Därför har vi inte så jättemånga typer från däggdjur, men vi har några, säger Daniela Kalthoff.

Att döda djur på andra sidan jordklotet för att placera i museum är inte okomplicerat. Daniela Kalthoff och Tobias Malm är båda emot överdrivet insamlande, men de är övertygade om att det behövs enstaka referensexemplar. Att art­bestämma med hjälp av fotografier fungerar ibland, men ofta behövs ett fysiskt exemplar för att det ska bli rätt.

De långa tidsserierna med gamla djur fyller också flera viktiga funktioner. Med hjälp av dna-teknik går det numera att dra slutsatser som forskarna bara kunde drömma om för ett tio­tal år sedan. Det gäller till exempel om hur olika djur är släkt med varandra eller hur mängden miljögifter i naturen ändrats genom åren.

– Tekniken utvecklas hela tiden. Vem vet vad vi kommer att kunna använda materialet till i framtiden? säger Tobias Malm.

Högt upp i huset väntar Oleksandr Holovachov på oss. Han vill visa tusentals små rundmaskar, nematoder, som badar i spritlösning. Under en enda kvadratmeter vanlig jord kan det finnas flera miljoner nematoder. De flesta är helt ofarliga, men några är parasiter och kan skada människor, djur och odlade grödor.

Oleksandr Holovachov har nyligen använt maskarna på skrivbordet i tillämpad forskning, och allt började med att en kollega snubblade över några okatalogiserade lådor när hon städade på vinden. Det visade sig att Naturhistoriska riks­museet köpte en nematodsamling av en tysk änka år 1925. Hennes make A. Looss hade samlat in och beskrivit över ett dussin olika hästparasiter innan sin död. Bläckteckningar och handskrivna anteckningar ingick i köpet.

– Jag har en kompis som råkar jobba specifikt med nematoder från hästar så hon kom hit. Det visade sig att materialet är väldigt viktigt för vetenskapen. Det finns inget liknande någon annanstans i världen. Ingen har sett de här exemplaren på hundra år och ryktet spred sig snabbt, säger Oleksandr Holovachov.

Hästar är känsliga för nematoder. Sedan 1950-talet används läkemedel för att minska besvären – problemet är bara att många utvecklat resistens. Eftersom den tyska samlingen kommer från 1895 kunde Oleksandr Holovachov och hans forskarkollegor använda de gamla djuren för att förstå vilka gener som är inblandade i resistensen, kunskap som i sin tur kan användas för att ut­veckla nya och mer effektiva läkemedel.

– Många forskare tror att typerna är heliga och att de inte får röras. Men i det här fallet har vi hundratals exemplar av våra typdjur som alla kommer från samma art och samma tidsperiod. Jag tycker att det är jätteviktigt att tillhandahålla de här proverna för forskning som verkligen kan göra skillnad, säger Oleksandr Holovachov.

Typsamlingarna måste räddas först

När invasionskriget bröt ut i Ukraina skyddade museipersonalen sina typer i första hand, och först därefter resten av samlingarna. Flera stannade kvar för att rädda sina typer i stället för att fly. Oleksandr Holovachov är själv född och uppvuxen i Lviv i Ukraina. Han har arbetat utomlands under stora delar av sin karriär, men han tycker att exemplet illustrerar hur viktiga typerna är. Han är övertygad om att de måste användas praktiskt och inte bara samla damm.

Ett par våningar ner, under jord, ligger sprit­magasinet. Vi får inte ta med oss vare sig mobiler eller vanliga kameror. Allt med batterier är strängt förbjudet eftersom samlingarna är så brand­känsliga, men fotografen har ändå fått dispens att ta med sig en analog kamera. På andra sidan dörren sticker en stark doft i näsan, men vi vänjer oss snabbt. Det är högt i tak och i stora glasburkar med sprit bevaras haj, säl, apa och tusentals andra djur från hela världen. I helt vanliga syltburkar hittar vi ormar och skorpioner.

Bakom ytterligare en brandsäker dörr finns typerna i ett separat rum. Här brukar också nema­toderna vi just såg befinna sig när de inte används praktiskt. Michael Norén är intendent för ormar och reptiler och nu vill han berätta om en snok med koppling till Carl von Linné. Först måste han bara hitta den. Vi uppmanas hjälpa till att leta.

– Den ser ut som en ihoprullad kanelbulle ungefär, säger Michael Norén.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Allt började med att han läste att holotypen för snok skulle finnas på Naturhistoriska riksmuseet. Den första beskrivningen gjordes av Linné år 1758 med endast 20 knapphändiga ord på latin. Problemet var bara att snoken inte kunde hittas någonstans och inte heller några gamla teckningar. Till slut bestämde sig Michael Norén för att ta saken i egna händer. Han åkte till samma plats i Berga-Tuna utanför Nyköping där den första snoken samlades in och skaffade tillstånd från markägaren. Sedan samlade han helt enkelt in en ny typindivid, en så kallad neotyp, som fick fungera som ny referens för arten.

Så fort den lilla krabaten lokaliseras i en glas­burk kan vi inte annat än att hålla med om att den påminner om en kanelbulle, fast stor och svart.

– Den är fångad ett par hundra meter från platsen där den allra första samlades in, några hundra år senare bara. Det är lite häftigt att ha en egensamlad typ av en Linné-art, säger Michael Norén.

Det är inte helt ovanligt att typer försvinner. En del skickas med posten och återlämnas aldrig. Krig, bränder och naturkatastrofer utgör än större hot mot samlingarna. Av säkerhetsskäl är typerna utspridda över museer runt om i världen och i Sverige finns de i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg.

Ormstjärnor är nära besläktade med sjöstjärnor.
Bild: Sara Mac Key

Kostsamt att skydda samlingarna

På Biologiska museet i Lund lagras minst 17 000 typexemplar från 4 300 djurarter, där­ibland världens näst äldsta insektssamling från 1735, endast slagen av samlingen på Frankrikes natur­historiska riksmuseum i Paris. Att ta hand om materialet är dock erkänt dyrt. Etanol dunstar från glasburkarna i våtsamlingarna och måste regelbundet fyllas på. Torra djur måste hållas fria från skadedjur. Den långsprötade silverfisken äter papper, etiketter och annan viktig doku­men­ta­­tion. Den utgör också ett hot mot her­bari­erna i växtsamlingarna. Skalbaggslarver tuggar i sig fjärilar och andra insekter, och även däggdjursskinn och skelett måste skyddas från skadedjur.

– Det är ett problem vi delar med många natur­historiska museer runt om i världen. Jag blir alltid glad när forskare vill använda sig av materialet, för då blir det tydligt att det har ett värde. Det här är en kulturhistorisk skatt, säger Niklas Wahlberg som är föreståndare för Biologiska museet.

Han tycker att det är häftigt att så många typer faktiskt beskrivits av svenska forskare en gång i tiden. Han får regelbundet förfrågningar från människor som hittat en ny art och som vill under­söka fyndet mot typsamlingen i Lund.

– Vi kan extrahera dna från museiföremål och blicka tillbaka på hur arter förändrats över flera hundra år. I våra herbarier ser vi till exempel att blåsippa blommar betydligt tidigare i dag än förr. Det här är ett sätt att gå tillbaka i tiden och se vad som har hänt och när, säger Niklas Wahlberg.

Räddningstjänsten informeras om prioritering

På Göteborgs naturhistoriska museum finns sammanlagt 2 000 typer från djurgrupper som fiskar, reptiler, insekter och maskar. Sedan nästan tio år tillbaka är nästan alla typer placerade i ett och samma rum.

– Den lokala räddningstjänsten är informerad om att just dessa föremål är prioriterade i sam­band med en brand eller en översvämning. Samtliga hyllor är också försedda med hjul så att de snabbt ska kunna rullas in i de intilliggande hissarna och ut ur byggnaden, säger Charlotte Jonsson som är intendent för typsamlingarna av ryggradslösa djur.

– Vi vill verkligen inte ha en repris på Rio­branden 2018, då ett helt nationalmuseum brann upp och 20 miljoner objekt gick upp i rök, däribland en del naturhistoriska typer, säger Magnus Gelang, intendent för typsamlingarna av ryggradsdjur.

Linnés system ledde till typdjuren

Det var Carl von Linné som skapade systemet med att ge namn till arter. Konceptet med typexemplar föddes i slutet av 1700-talet och har sedan dess stramats åt i flera steg. I dag ska experter utse en holotyp när en ny upptäcks. Holotypen blir en representant för den nyupptäckta arten, och det fysiska exemplaret ska förvaras på ett naturhistoriskt museum.

De övriga exemplar som studeras i samband med artbeskrivningen brukar listas som paratyper. Förr valde man oftast inte ut en holotyp, utan använde sig av alla exemplar som fanns till hands vid artbeskrivningen. Dessa benämns i dag som syntyper. Det går att utse ett specifikt exemplar ur syntypserien i efterhand som representant för arten. Det kallas då för en lektotyp. Om holotypen eller lektotypen har förstörts eller försvunnit kan ett nytt exemplar utses, en neotyp.

Tillbaka på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm vill Tobias Malm visa museets största typsamling tillsammans med kollegan Mattias Forshage. Högst upp i huset finns flera tusen typer av skalbaggar, fjärilar, flugor och andra insekter. På sikt drömmer de om att samla alla museets typdjur på samma ställe. Än så länge är typmaterialet utspritt i byggnaden, något som skulle försvåra en eventuell räddningsaktion.

– Det här är något som vi precis börjat titta på i en ny krishanteringsplan. Det ligger i pipelinen och det finns tankar på att flytta alla typer till ett gemensamt utrymme. Frågan är bara var alla 120 000 skulle få plats någonstans. Men det är en prioriterad fråga, säger Mattias Forshage som är särskilt ansvarig för museets typsamlingar.

På sikt är det tänkt att räddningstjänsten ska informeras, på samma sätt som i Göteborg. Redan nu har samtliga fjärilstyper samlats i vita arkivskåp på hjul. För att underlätta vid en eventuell evaku­ering står de dessutom närmast hissarna.

När dagen börjar närma sig sitt slut har vi gått nästan 10 000 steg inne på museet. I ett träskåp gömmer sig hundra torkade och nålade skalbaggar i en låda. I en annan hittar vi beigegrå nattfjärilar.

– Vi är världsbäst på vivlar och många andra insekter. Typerna är kärnan i hela vår verksamhet. Vi har ett viktigt ansvar att bevara dem för fram­tiden, säger Tobias Malm.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 tidningsnummer om året och dagliga nyheter på fof.se med kunskap baserad på vetenskap.

Beställ idag

Miljö & klimat

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor