Röd ara blir cirka 85 cm lång och är numera sällsynt i regnskogar i Centralamerika och norra halvan av Sydamerika. Den är en populär burfågel. Trots att arten numera föds upp i fångenskap hotas vilda röda aror fortfarande av insamling.
Bild: Getty images

Arter i fritt fall

Livsmiljöer som försvinner är det största hotet mot den biologiska mångfalden. Biologen Alexandre Antonelli förklarar hur människan utrotar arter allt snabbare.

Det här är ett utdrag ur Alexandre Antonellis bok Ett dolt universum: Jordens okända biologiska mångfald. Översättning: Claes Bernes. (Natur & Kultur 2022.)

En av de första familjeutflykter som jag minns ägde rum på 1980-talet och gick till Pantanal – världens största våtmarkskomplex, beläget strax söder om Amazonas. Det tog oss två dagar att resa dit. Land­skapet förvandlades gradvis från São Paulos stadsmiljö till en mosaik av naturlig savann, vattendrag, småsjöar och skogsdungar. Min bror och jag tävlade om vem som kunde upptäcka flest jabirustorkar: vackra och väldiga fåglar med svart huvud, röd halskrage och vit kropp. Vi skrattade varje gång vi ropade fågelns portugisiska namn: ”Tuiuiú!” Jag tappade räkningen efter några hundra, och sedan blev jag distraherad av att få syn på så många andra djur: solbadande kajmaner, grupper av kapybaror (världens största gnagare), flockar med röda aror, tukaner, rovfåglar och mycket annat. Jag fick senare veta att Pantanal är världskänt som en unik fristad för biologisk mångfald. Jag var helt förundrad.

Ungefär 15 år senare, när jag för första gången tog med min blivande hustru till Brasilien, ville jag visa henne det bästa av mitt land. Pantanal skulle förstås bli vår första anhalt. Men den här gången såg landskapet inte ut som jag mindes det. Det dröjde mycket längre innan vi började se vilda djur från vägen, eftersom städerna hade vuxit och stora mono­kulturer med sojabönor hade brett ut sig långt ute på savannen. När jag skriver de här raderna har det gått 20 år sedan mitt senaste besök där, och jag vet att Pantanal inte längre är vad det har varit. År 2020, inom loppet av ett enda år, sattes omkring en fjärdedel av hela området i brand av jordbrukare som ville utvidga sina marker för sojaodling eller kreatursuppfödning.

Sojabönor växer snabbt och är rika på protein. Men deras påverkan på den biologiska mångfalden är förödande.
Bild: Getty images

Beklagligt nog utgör Pantanal inget undantag: På de flesta håll i Sydamerika, och även i övriga delar av världen, har naturliga ekosystem – skogar, våtmarker, savanner, gräsmarker, havsbottnar, korallrev – genomgått omfattande förändring och skövling. Såväl på land som i havet har förluster av livsmiljöer blivit den främsta orsaken till förlusterna av biologisk mångfald.

Människor har påverkat vår planet i år­tusenden. Allt fler arkeologiska och paleo­eko­logiska fynd – exempelvis av redskap, pollen och träkol – talar emot föreställningen om ”orörda” och ”jungfruliga” miljöer. De visar att mänsklig verksamhet har åstadkommit påtagliga förändringar av det stora flertalet ekosystem sedan åtminstone 12 000 år. Men aldrig tidigare har vår inverkan varit så intensiv, och så förödande, som den är nu. De snabba minskningar av bio­diversiteten som vi ser i dag beror i första hand på denna intensifiering av vårt sätt att utnyttja naturresurser, som markant skiljer sig från det vanligen mycket mer hållbara umgänge med naturen som ursprungliga, traditionella och lokala samhällen har ägnat sig åt genom historien. I de flesta områden inleddes riktigt stora förändringar först nyligen – i samband med vad som kallas den stora accelerationen.

Den stora accelerationen är en period med snabba och drastiska förändringar som inleddes kring 1950-talet. Sedan dess har nästan alla mått på mänsklig aktivitet – befolkningstillväxt, växthusgasutsläpp, livsmedelsproduktion, för­orening, färskvattenanvändning och mycket annat – genom­gått drastiska ökningar. Många sentida förändringar i landskapet beror på upp­odling och ökad boskapsuppfödning avsedd att tillgodose världsbefolkningens tilltagande behov – befolkningen har inte bara vuxit, utan också konsumerat allt mer per person, om än med stora skillnader mellan olika folkgrupper. I Sydamerika har mer än 70 procent av de senaste decenniernas avskogning genomförts för att bana väg för boskapsuppfödning, och ytterligare 14 procent för att möjliggöra odling av djurfoder och andra kommersiella grödor. Sojabönor växer snabbt och är rika på protein, vilket gör dem idealiska som billigt foder för produktion av nötkött, fläsk och kycklingar. Men jordbruket utnyttjar mer färskvatten än någon annan mänsklig verksamhet – nästan en tredjedel av förbrukningen går åt enbart till boskapsuppfödningen – och odling av grödor i monokultur kräver väldiga mängder bekämpningsmedel som förorenar miljön långt utanför åkrarnas gränser. På de vidsträckta fält där man odlar sojabönor överlever nästan inga andra arter.

Här är de största hoten mot den biologiska mångfalden

De främsta hoten mot världens arter utgörs av förluster av naturliga livsmiljöer, direkt exploatering av arter samt klimatförändringar. Andra faror och risker – däribland invasiva arter, föroreningar och sjukdomar – bidrar till påfrestningarna och samverkar med varandra. Siffrorna nedan bygger på bedömningar av bevarandestatus utförda av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) och dess samarbetspartner. Hittills har bedömningar av hoten bara gjorts för en minoritet av alla arter.

Antal berörda arter enligt nuvarande beräkningar

I Sydostasien och i ökande omfattning även i tropiska Afrika utgör plantering av oljepalmer den främsta drivkraften bakom avskogningen. I likhet med sojabönor växer oljepalmer snabbt och är billiga att odla, och efterfrågan har ökat drastiskt – palmolja finns nu i var och varannan produkt man hittar på stormarknaden: margarin, choklad, kakor, glass, nudlar, schampo, tvättmedel, läppstift och så vidare – allt kan innehålla palmolja.

I havet har nästan lika drastiska förändringar ägt rum på bottnarna, vars fauna på sina håll har ödelagts till följd av intensifierat trålfiske, mineralutvinning och andra former av fysisk eller kemisk påverkan. Det här är en form av ”övergrepp i det tysta” som undgår de flesta människors och myndigheters uppmärksamhet. Effekterna är mycket svårare att påvisa och åtgärda än avskogning och andra förändringar på land, som nu kan övervakas praktiskt taget i realtid med hjälp av satelliter och fjärranalysteknik av annat slag.

Det är lätt att förstå att biodiversitet går förlorad när livsmiljöer försvinner, särskilt när det gäller arter som bara förekommer inom mycket små områden eller i mycket specifika miljöer, såsom lemurerna på Madagaskar (som har utvecklats till en rad olika arter, en del av dem begränsade till enskilda dalgångar) eller pandorna i Kina (som förekom inom mycket större områden förr, innan de trängdes undan av människan). Det mest slående exemplet på ett ryggradsdjur med begränsad utbredning utgörs av fisken Cyprinodon diabolis, en blåglänsande, knappt 3 centimeter lång tandkarp vars hela utbredningsområde utgörs av en vattenfylld kalkstenshåla i södra Nevada i USA – hålan, som kallas Devils Hole, är 22 meter lång och 3,5 meter bred. På 1960- och 1970-talen började jordbrukare i närheten pumpa upp grundvatten för att bevattna sina grödor, vilket fick vattennivån i hålan att sjunka och tandkarpens livsmiljö att krympa ännu mer. År 2006 fanns bara 38 individer av arten kvar i frihet. Beståndets storlek har ökat sedan dess, men arten räknas fortfarande som akut hotad. Det omgivande landskapet ingår i Death Valley National Park och kan bli extremt hett (när jag var där 2018 nådde temperaturen över 50 grader Celsius), vilket innebär att fisken knappast kan ta sig någon annanstans på egen hand.

Att livsmiljöer går förlorade får ibland effekter som gör sig kännbara även på avstånd. Jag minns att när jag i slutet av 1990-talet bosatte mig i Europa för första gången hände alltid samma sak när vi körde bil ute på landsbygden, särskilt på grusvägar: Insekter slog emot vindrutan i sådana mängder att vi ofta fick sätta på vindrutetorkarna. Jag är säker på att många andra minns detsamma, men inom loppet av några år upphörde det här fenomenet nästan helt, och mitt första barn, Gabriel, som föddes 2004, har aldrig upplevt det. År 2017 dokumenterade forskare en minskning med drygt tre fjärdedelar av insektsbiomassan (insekternas totala vikt baserad på fångster i fällor) och en minskning av insekternas artantal med över en tredjedel på bara tio år. Oväntat nog uppmättes alla dessa nedgångar i befintliga naturreservat, där avsikten var att den lokala biodiversiteten skulle skyddas. Den egentliga orsaken till förlusterna är fortfarande omdiskuterad, men många anser att de beror på att livsmiljöerna har försämrats i stora delar av landskapet. Insekternas drastiska tillbakagång har i sin tur missgynnat de djur som livnär sig på dem, däribland fåglar, fladdermöss och trollsländor.

Kajmaner blir 2–3 meter långa, men ibland mer än 5 meter.
Bild: Getty images

En annan aspekt av livsmiljöers försvinnande hänger samman med art–area-sambandet. Ett område kan långsiktigt hysa allt fler arter ju större det är, tack vare fler möjligheter för artbildning och invandring av arter från andra håll. Dessvärre gäller också det omvända: Om man reducerar en viss livsmiljös utbredning kommer den med tiden ofrånkomligen att hysa färre arter. Många av de skogsfragment som nu finns kvar som rester av långt mer vidsträckta ekosystem kännetecknas sannolikt därför av en utdöendeskuld, vilket innebär att de innehåller fler arter än vad de i längden kan härbärgera. Vi känner inte till skuldens omfattning, men den kan vara stor. Inom det här området pågår aktiv forskning, och många frågor återstår att besvara, men de insikter som hittills har vunnits är ganska skrämmande. Arter kan försvinna från de kvarvarande fragmenten till följd av exempelvis låg genetisk diversitet, födobrist eller förhöjd sjukdomsrisk, men vi vet inte hur lång tid processen kommer att ta.

Förluster av livsmiljöer påverkar inte bara artdiversiteten inom välkända ekosystem såsom tropiska regnskogar, utan också diversiteten bland ekosystemen själva. Särskilt utsatta är ekosystem som av många sedan länge har betraktats som antingen värdelösa eller ”i vägen” för odling eller annat brukande, exempelvis våtmarker och gräsmarker. Asien har förlorat två tredjedelar av sina naturliga våtmarker sedan 1945, och 84 procent sedan år 1900.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

Cédrique Solofondranohatra, en skicklig madagaskisk forskare, har visat att många gräs­marker på Madagaskar som länge har betraktats som ”kulturmarker” i själva verket är naturliga och urgamla – liknande missuppfattningar hade tidigare förekommit på det afrikanska fastlandet och i Australien. En ledtråd utgjordes av artrikedomen bland de gräs som är unika för ön, en annan av att gräsen kännetecknas av former och artsamhällen som tydligt vittnar om evolutionära anpassningar till bränder och till försvar mot betande djur; inget av detta hade kunnat utvecklas under den relativt korta tid som gått sedan människor anlände till ön. Många av de inhemska växtätarna är nu borta – bland dem madagaskarflodhästar, elefantfåglar och stora lemurer, samtliga utrotade av människan genom jakt – men den införda nötboskapen (en variant som kallas zebu) har bidragit till att hålla gräsmarkerna öppna. Den nya insikten är viktig, eftersom äldre tiders kolonisatörer och rent av också naturvårdare antog att regnskogen utgjorde den ursprungliga vegetationstypen inom det mesta av öns inre, inte bara i de kustområden i norr och öster där den förekommer i dag. Att de hade denna förutfattade mening berodde på att de var mer bekanta med skogar på den europeiska kontinenten, som i sitt naturliga tillstånd sällan påverkas av bränder.

Under första halvåret 2022 förlorade Amazonas 3 750 kvadrat­kilometer skog. Det är den högsta siffran sedan Brasiliens nationella rymdforskningsinstitut började med satellit­mätningarna 2016.
Bild: Getty images

Missuppfattningarna om gräsekosystemen – som kvarstod länge på Madagaskar på grund av landets långvariga isolering från internationell forskning – har tillsammans med vår begränsade kunskap om deras naturliga utbredning och diversitet bidragit till att de nu är allvarligt hotade, i likhet med de välkända regnskogarna och strängt taget också alla andra ekosystem på ön. Människor i rika länder betraktar ofta Madagaskars unika bio­diversitet som något som behöver ”räddas”, men för miljontals invånare på ön betyder ekosystemens tillbakagång och förlusterna av lokal biologisk mång­fald framför allt en ständig reducering av deras möjligheter att från naturen hämta sådant de behöver för sitt uppehälle: ved till matlagning och uppvärmning, virke till byggnader, rent vatten, mat och läkemedel. För att landets naturvård ska kunna bli framgångsrik måste man därför ta itu med biodiversitetsförlusternas grundläggande orsaker, däribland fattigdom och livsmedelsbrist. Utöver sin direkta inverkan på den biologiska mångfalden påverkar förlusterna av livsmiljöer också det lokala och regionala klimatet, och genom att de medför en omfattande frigörelse av koldioxid till atmosfären bidrar de till den globala uppvärmning som berör oss alla. Skydd av Madagaskars kvarvarande bio­diversitet och återställning av förstörda eko­system kan skapa förutsättningar för en positiv utveckling för både människor och natur.

Alexandre Antonelli

Bild: Erik Thor
  • Forskningschef på Kew Gardens i Storbritannien, som har världens största samlingar av växter, fröer och svampar.
  • Professor i biologisk mångfald vid Göteborgs universitet och grundare av Göteborgs centrum för globala biodiversitetsstudier.
  • Är uppvuxen i Brasilien, nära den atlantiska regnskogen.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor