Perennerna ska revolutionera jordbruket

Arnulf Merker – en av Sveriges mest kreativa och färgstarka växtförädlare – drömde om ett jordbruk som liknar en skog. Därför gav han sig för drygt tjugo år sedan ut på jakt efter en ny gröda.

En skog eller en permanent gräsmark är täckt av växter och genomvävd av rötter året om. De växer år efter år med små insatser och liten miljöpåverkan. Arnulf Merker fann sin växt i den vilda tvååriga oljeväxten Lepidium campestre – fältkrassing eller kung Salomos ljusstake. I odlingsförsöken sås den på våren tillsammans med till exempel havre eller korn. Där ligger den och småväxer nära marken i skuggan under havrevippor och kornax. När tröska och halmpress dragit upp rullgardinen efter skörden, får den under sensommaren och förhösten ljus nog för att växa till sig och kunna överleva vintern. Som övervintrare gör den plogen onödig den hösten, skyddar marken under vintern, håller fast jorden, ligger i startgroparna när vårsolen börjar värma och ger en bra skörd sommaren därpå.

I försöksodlingarna har den vilda fältkrassingen gett över 1 ton olja per hektar. Att jämföra med de 900 kilo som vårrybs – en annan sedan gammalt högt förädlad och länge odlad oljeväxt – kan prestera.

Dennis Eriksson, som har doktorerat inom projektet, är övertygad om att fältkrassingen kan förädlas så att den ger högre avkastning och samma kvalitet som på oljorna som finns i raps och rybs. Han är dessutom övertygad om att kung Salomos ljusstake kan fås att lysa i mer än två år och bli en flerårig, perenn, växt. Om forskarna vid Sveriges lantbruksuniversitet som nu jobbar vidare med projektet lyckas ”tämja” den vilda fältkrassingen och förvandla den till en ny jordbruksväxt, är det minst sagt anmärkningsvärt. Senast som något liknande hände var för minst 200 år sedan. Den framgången kommer Arnulf Merker inte själv att få uppleva. Han gick bort alldeles för tidigt i fjol. Däremot hann han precis uppleva vad som är många forskares dröm – att hans tankar och forskning hamnade i tidskriften Science.

Därifrån letade sig Lepidium campestre vidare till en rapport från de amerikanska vetenskapsakademiernas gemensamma forskningsråd om hur vi ska nå ett hållbart jordbruk i vår tid. Som en av många vägar nämner rapporten just fleråriga växter med den svenska forskningen som ett av exemplen.

Jordbruket står inför enorma utmaningar. Om 40 år är vi tre miljarder fler människor på jorden. Då måste det finnas mellan 50 och 100 procent mer mat till priser som människor har råd att betala. Det saknas i och för sig inte metoder och kunskaper för att odla mer mat i världen.

I många länder där behoven är som störst är spannmålsskördarna också som lägst – under 2 ton per hektar – och då inte på grund av dåliga naturliga förutsättningar utan för att jordbruket är outvecklat. Jämför det med svenska medelskördar av höstvete på cirka 6 ton och vårkorn på 4 ton per hektar. Problemet är att vårt sätt att ta ut höga skördar inte är långsiktigt hållbart. Från våra högproducerande åkrar läcker det ut slam och näring som göder och dödar Östersjön. Om Mississippi, som rinner genom det amerikanska majsbältet och ut i Mexikanska golfen, säger den svarta humorn bland amerikanska markforskare att den är to thick to navigate but to thin to cultivate.

Under de senaste 200 åren har kanske mer än hälften av all matjord från världens alla åkrar blåst eller runnit ut i havet. Maskar och markvittring ger oss förvisso också ny jord, men kanske inte mer än hälften av den mängd som försvinner med vind och vatten. Det finns dock ingen naturlag som kopplar ihop hög produktion med stor jorderosion eller förödande näringsläckage.

En livskraftig skog på bra mark kan förvandla jord, sol, luft och vatten till mer än 15 ton torrt fast material – varje år och på varje hektar. Utan att någon jord flyter eller flyger bort med vatten och vind. Och utan att någon människa har gödslat, plöjt, harvat eller sprutat. Om vi hade kunnat leva på träflis, barr och blad kunde vi både ha ätit kakan och haft kvar jord, olja och gödsel. Men nu kan vi inte det. Vi har varken älgens fyra magar eller granbarkborrens tuffa tarmar. Däremot kan skogens ekosystem med perenna växter stå modell för ett hållbart jordbruk.

Jerry Glover, chefsförädlare vid Land institute i USA, arbetar med perenner. När han berättar om sina projekt tar han lång sats: 10 000 år tillbaka i tiden. Det var då vi blev bönder och valde de jordbruksväxter vi valde. Mellan 80 och 90 procent av alla växter i naturen är fleråriga och inte ettåriga. Att vi trots det valde att odla de ettåriga hade mest att göra med att de växte närmast och snabbast, var säkrast och lättast att lagra och ta med sig. Inte nödvändigtvis gav de störst skörd. Och på den vägen är det. Det vi en gång valde fortsätter vi att välja och odla. Det innebar ett kraftigt urvalstryck mot större frön och bättre egenskaper – hos ettåriga växter.

Nu sitter vi här med de fyra stora ettåriga sädesslagen: vete, majs, korn och ris. Men våra ettåriga sädesslag har vilda fleråriga släktingar som de kan korsas med. Jerry Glover ger exempel på att det redan finns både flerårigt vete, ris, sorghum, solros och majs. Själv försöker han ”tämja” ett helt nytt tänkbart spannmålsslag: vetegräs.

Ännu är skördarna av flertalet perenna grödor alltför små för att ha en chans att konkurrera med kommersiella ettåriga grödor. Men till exempel majsens vilda ursprung, teosinten, hade en gång i tiden kolvar som inte var större än ett spinkigt gräsax och finns också i en flerårig variant. Men det var för flera tusen år sedan, och den tiden har vi inte på oss. Numera är växtförädlarna dock utrustade med en hel uppsättning nya kraftfulla verktyg till sin växtförädlarhjälp – inklusive gentekniken. Jerry Glover tror att vi kan göra om tricket betydligt snabbare än de 40 år som är kvar till 2050 då vi kan vara tre miljarder fler människor på jorden.

Men det finns stora hinder på vägen. Rent vetenskapliga och odlingstekniska förstås – men också mer institutionella. Företag som lever på att sälja utsäde har inget primärt intresse av att framställa utsäden som kanske bara behöver sås vart femte år. Eftersom målet är samhällsnyttigt skulle staten kunna spela en viktig roll. Men skattebetalarna är i vart fall i Europa mycket skeptiska, för att inte säga direkt avståndstagande, till avancerad växtförädling där genteknik ingår. Därmed är det politiska intresset inte heller starkt. Fångade mellan två ointressen och ett avståndstagande lär det vara svårt att komma fram till målet. Europa riskerar att hamna på efterkälken.

Det blir i så fall en av vetenskapshistoriens många ironier. Europa var ju scenen för den växtförädling som gjorde industrialismen möjlig. Den växte ur den gröna revolution och det jordbruk som kunde försörja industrisamhället med mat, arbetskraft och marknader. Växtförädlingen var då en strategisk samhällsresurs, samfinansierad av stat och näring för att öka produktionen. Nu är den återigen en strategisk samhällsfråga. Men den här gången är målet att med bibehållen skörd kunna minska förbrukningen av olja, gödsel, gifter, jord, natur och miljö.

Visionen är ett jordbruk med växter som också kan odlas på magra torra marker. Ett jordbruk som inte läcker näring och fyller åar och hav med slam som göder, dödar och förfular. Ett jordbruk där behovet av energi till maskiner och gödsel är kraftigt reducerat och där stoppad erosion och läckage gör att det inte behövs mer gödsel än vad som försvinner med skörden. I naturen är motståndskraft dessutom regel och känslighet undantag. Tack vare gentekniken har växtförädlarna många fler motståndskällor att ösa ur. Växter med inbyggt försvar mot angrepp är ett självklart förädlingsmål, och täckt mark försvårar livet för ogräsen. Oplöjd mark är dessutom en kolfälla – inte kolkälla som den öppna plöjda marken. Bevuxen mark fångar in mer än ett ton koldioxid per hektar och år och är mycket mer levande än den mark där plogen rivit sönder jordens ekosystem.