Annons
Ansiktsblinda ses på Facebook
Bild: 
Jonas Bergstrand

Ansiktsblinda ses på Facebook

Ett par procent av befolkningen kan inte känna igen ansikten. I jakten efter genetiska orsaker har forskarna börjat utnyttja mötesplatser för ansiktsblinda på internet.

Författare: 

Publicerad:

2011-03-13

Maria Bergström har skarp blick för detaljer. Hon är biolog och kan blixtsnabbt uppfatta en sällsynt ormbunke där andra bara ser grönska. Ansikten är desto svårare.

– Jag är inget extremfall, men tillräckligt ansiktsblind för att mina grannar ska tycka att jag är snorkig. När vi fick en ny chef på jobbet presenterade jag mig för honom tre gånger samma dag. Det var inte så lyckat, säger hon.

I fjol startade Maria Bergström en grupp för ansiktsblinda på Facebook. Hon ler självironiskt åt att hon knappast kommer att kunna känna igen någon av medlemmarna från deras profilbilder om hon skulle träffa dem i verkligheten.

De flesta människors sociala liv kretsar kring ansikten. Det är knappast någon slump att det ledande sociala mediet på internet heter just Facebook. I det verkliga livet möter vi varandra ansikte mot ansikte, och ett kärt återseende börjar ofta med att någon ser ett bekant ansikte bland mängder av okända.

I hjärnan finns flera områden längs tinninglobens nedre del som bearbetar ansikten. Hjärnkameror avslöjar att de är aktiva hos en person som känner igen ett ansikte, men inte om hon ser något annat föremål.

Aphjärnor reagerar ungefär likadant. Elektroder kopplade till enskilda nervceller i hjärnan hos en makak visar att vissa celler signalerar för fullt när apan ser ett ansikte, men inte om den ser en hand, en klocka eller ett äpple.

Hjärnan har alltså ett eget system för att hålla reda på ansikten. Den slutsatsen drog den tyske neurologen Joachim Bodamer redan år 1947 efter att ha undersökt tre hjärnskadade soldater som hade stora problem med att känna igen ansikten. En av dem, en 24-årig man, hade fått en kula rakt genom skallen. Han kunde inte längre känna igen ansiktet vare sig på sina vänner, släktingar eller ens på sig själv. Joachim Bodamer kallade tillståndet prosopagnosi av de grekiska orden prosopon (ansikte) och agnosia (förlust av kunskap).

Hjärnskadade patienter har spelat stor roll för kunskapen om hur hjärnan hanterar ansikten. I mitten av 1980-talet beskrev två neurologer i Tyskland en kvinna som nyligen blivit ansiktsblind efter en stroke. En dag satt hon på bussen och lät blicken vandra till en pudel i knät på en passagerare mitt emot. När hon sedan såg sig runt i bussen upptäckte hon att samtliga passagerare nu såg ut att ha pudelansikten. Förfärad klev hon av vid nästa hållplats – bara för att upptäcka att alla hon såg på gatan också hade pudelansikten.

– Lyckligtvis gick det hela över efter en halvtimme, säger Brad Duchaine, hjärnforskare och specialist på ansiktsblindhet vid Dartmouth college i USA.

Han menar att händelsen bekräftar att hjärnan hanterar ansikten på ett sätt som skiljer sig från alla andra föremål. Pudelhallucinationerna dök bara upp där kvinnan kunde vänta sig att se riktiga ansikten, längst upp på människors kroppar, och ingen annanstans.

Brad Duchaine berättar också om ett slags motsats till ansiktsblindhet. Forskare i Kanada har undersökt en man som blivit känd som C.K. Under en joggingrunda blev han påkörd av en bil och fick svåra hjärnskador. Efter olyckan kan han bara namnge föremål om han får undersöka dem med sina händer. Ögonen ger inga ledtrådar. Däremot kan han utan problem se och känna igen ansikten, oavsett om de är verkliga, fotograferade eller tecknade.

Forskarna visade honom en tavla av den italienske konstnären Giuseppe Arcimboldo som levde på 1500-talet och roade sig med att måla ansikten uppbyggda av grönsaker. Det blev en slående illustration till hur hjärnan skiljer mellan ansikten och andra föremål: C.K. sade att han såg ett ansikte, men kunde inte uppfatta en enda grönsak.

Förmågan att lägga märke till och minnas ansikten varierar även bland människor utan skador på hjärnan.

– Generellt lyckas kvinnor något bättre än män, säger Agneta Herlitz, professor i åldrandets psykologi vid Karolinska institutet.

Ett fåtal människor föds med regelrätt prosopagnosi, vilket länge var helt okänt för vetenskapen. En orsak till det kan vara att den som aldrig har haft något skarpt sinne för anletsdrag antar att det är likadant för alla, och i stället utvecklar alternativa sätt att känna igen folk.

Det första fallet av medfödd prosopagnosi beskrevs år 1976 av den brittiska barnpsykiatern Helen McConachie. Sedan dröjde det långt in på 1990-talet innan ytterligare fall dök upp i den vetenskapliga litteraturen.

På den tiden kämpade Brad Duchaine med ett doktorandprojekt om ansiktsigenkänning som inte ledde någonvart. Av en slump träffade han en ung man med kraftig prosopagnosi, och upptäckte en webbplats för ansiktsblinda.

– Det blev en vändpunkt i min forskning, säger Brad Duchaine.

Han fick kontakt med ansiktsblinda och upptäckte snart att deras svårigheter i de allra flesta fall är medfödda, och att prosopagnosi kan ta sig många uttryck.

För somliga är det svårt att uppfatta alla de oregelbundet krökta ytor, vinklar, färger och skuggor som tillsammans ger ett ansikte dess individuella karaktär. Andra uppfattar ansikten utan problem, men har svårt att lagra dem i minnet. Däremot klarar de lätt att para samman olika bilder av samma ansikte så länge bilderna är synliga samtidigt.

Uppåt hälften av de ansiktsblinda personer som Brad Duchaine och hans medarbetare har undersökt har också svårt att känna igen vissa föremål, till exempel sin egen bil på en parkeringsplats. Somliga har nedsatt lokalsinne. Men en stor majoritet – omkring 80 procent – har en fullt normal förmåga att tolka ansiktsuttryck, trots att de inte kan avgöra om ansiktet är bekant eller inte.

En av Brad Duchaines försökspersoner, en grafisk designer i London, har erfarenhet av detta. Han ägnade en kväll åt att söka ögonkontakt med en kvinna i en pub. Sent omsider kom kvinnan fram och såg arg ut. När hon började prata insåg han att kvinnan var en före detta flickvän.

Många människor med prosopagnosi blir experter på att hitta alternativa sätt att identifiera sina medmänniskor. Författaren och psykologen Görel Kristina Näslund brukar ta fasta på människors hållning, sätt att röra sig och hur långa de är. För fem år sedan skrev hon boken Vem var det där? Den innehåller intervjuer med kända och okända personer med prosopagnosi och har fått stor betydelse för många som tidigare känt sig ensamma med sina svårigheter.

– Den som inte blir igenkänd kan lätt bli stött. Därför är det viktigt att tala om för människor att man kanske inte kommer att känna igen dem nästa gång man ses så att de vet, säger Görel Kristina Näslund.

Eftersom prosopagnosi kan skilja sig så mycket mellan olika personer är det vanskligt att avgöra hur utbrett det är. En vanlig uppskattning baserad på två olika studier är att ungefär två procent av befolkningen är drabbad.

I fjol rapporterade Brad Duchaine och hans medarbetare att enäggstvillingar är betydligt mer lika varandra än tvåäggstvillingar när det gäller att känna igen ansikten. Det tyder på att förmågan delvis är kopplad till gener.

– Nu satsar vi på att hitta de aktuella generna, säger Brad Duchaine.

Han undersöker bland annat familjer där många medlemmar är ansiktsblinda. I en av familjerna är prosopagnosi så vanligt att medlemmarna vid större släktsammankomster brukar ha på sig namnskyltar. Det har dock inte hindrat dem från att göra karriär som läkare, ingenjörer eller inom andra krävande yrken med många sociala kontakter.

Men gener är inte allt. Det finns forskning som visar att ihärdig träning kan stärka blicken för ansikten. En 48-årig kvinna i Kalifornien med svår prosopagnosi gjorde dagliga övningar på sin dator med bilder på ansikten under olika perioder utspridda över drygt ett år. Efteråt hade hon nästan normala resultat på flera olika tester som mäter förmågan att känna igen ansikten, enligt en rapport publicerad i tidskriften Journal of Cognitive Neuroscience år 2007. Sedan dess har ett dussintal personer gjort liknande övningar. Över hälften har fått goda resultat.

En människa med prosopagnosi måste alltså arbeta mycket hårt för att klara något som andra har gratis. Så här skriver en ung kvinna på Facebooksidan för ansiktsblinda:

”Jobbigt att man måste lära sig ansikten så som andra lär sig läxor. När jag väl lärt mig känna igen folk så verkar de ha fått för sig att jag är högfärdig eller otrevlig för att jag inte hejat på dem tidigare. Eller så tror de att jag är efter för att jag presenterar mig för dem flera gånger.”

Maria Bergström, som startade gruppen, hoppas att ökad kunskap kommer att leda till mer avspända attityder till prosopagnosi i framtiden.

– Dyslexi anses numera inte vara ett tecken på dumhet. Lika lite borde man tänka att människor med prosopagnosi är konstiga eller ointresserade av andra. Vi minns ju folk, bara inte deras ansikten, säger Maria Bergström.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Ansiktsblindhet (prosopanosi) kan verka obegriplig, men ett sätt att förstå svårigheten är att tänka på hur svårt det är att identifiera ansikten som är upp och ner. I stället för att se ansiktet som en helhet måste man då koncentrera sig på enskildheter som ögonbryn, hårfärg, form på munnen. Man kan identifiera personen men med mycket stor svårighet.

Lägg till kommentar