Annons

Varghatets omvända klassresa

Miljöminister Andreas Carlgren har nyligen lovat att släppa ut nya vargar i Sverige. Det är exceptionellt ur ett historiskt perspektiv. Tidigare har staten argumenterat för att utrota alla rovdjur.

Författare: 

Publicerad:

2011-03-13

I historiska dokument framställs rovdjuren som blodtörstiga, bestialiska inkräktare som myndigheterna ville utrota eller fördriva. Varför var det så?

Orsaken kan delvis spåras till en statlig kampanj, inledd på 1700-talet, som hade till syfte att befria Sverige från stora rovdjur. Men kampanjen var inte folkligt förankrad. Det krävdes ihållande och systematisk retorik från myndigheterna, där rovdjuren framställdes som hotfulla inte bara mot hus och hem utan också mot det svenska riket. Rovdjursjakten blev därmed en del av det svenska nationsbygget.

År 1647, under drottning Kristinas regering, lanserades den första nationella jaktlagstiftningen i Sverige. Drottningen hade tröttnat på tjuvjakten på kronans marker. Jaktförordningen innehöll även föreskrifter om rovdjursjakt. Syftet var att freda dels kronans vilt, dels allmogens kreatur – i den ordningen. Det var ett problem, menade man, att folk inte utrotade rovdjuren med den kraft och frenesi som staten önskade.

Att utrota rovdjuren blev under 1700-talet en viktig del av den offentliga maktens politik. Rovdjuren var köttätande djur som tycktes ifrågasätta den givna maktordningen, där människan, mannen, den adlige eller rent av kunglige mannen, hade ensamrätt på viltkött. Denna rättighet försvarades ihärdigt av adelsståndet under riksdagens strider om jakträtten. Adeln ville reservera jakten på finare, matnyttigt vilt för eliten och låta vanligt folk jaga bort rovdjuren. Allmogen ville å sin sida inte ha rovdjur på sina gårdar, men deras motivation för att driva ut dem ur riket var låg.

I 1700-talets riksdagsdiskussioner om jakten syns allmogens ovilja att delta i rovdjursutrotningen. Den framgår också av protokollens många klagomål från bönder som tvingas delta i tids- och arbetskrävande utrotningskampanjer. Folk var inte förtjusta i vargen, men de trodde knappast att den var farlig för människor.

Statens behov av att sprida kunskap om hur rovdjuren bäst kunde fördrivas och utrotas ökade därför under 1700-talet, och stora ansträngningar gjordes för att förmå allmogen att delta i kampanjen. Att sprida kunskap var ett av de främsta medlen. Därför är i stort sett allt som skrevs om utrotningen på svenska, inte på latin som i andra lärda verk.

Under 1700-talets lopp utvecklades också metoderna att utrota vargarna och andra rovdjur. Redan 1722 hade Kungl. Maj:t utfärdat en skrivelse om hur rovdjuren bäst skulle jagas bort från Stockholmstrakten. Skrivelsen påbjöd att den som hade en obrukbar häst som han ville göra sig av med skulle sälja den till jägare vid de officiella luderplatserna norr om Stockholm. Där slaktades hästarna och lades ut som lockbete, luder. Särskilda jägare fanns utposterade för att skjuta de ditlockade vargarna och andra rovdjur som vågade sig fram.

I mitten av seklet spreds bruket att förgifta kadavren på luderplatsen för att därigenom underlätta avlivningen av rovdjuren. Åtskilliga beskrivningar av hur förgiftade beten bäst användes publicerades såväl av Kungliga Vetenskapsakademien som i Inrikes Tidningar. De lästes upp i kyrkor och på sockenstämmor. Metoderna kunde vara vanskliga, eftersom gifterna som användes var kraftfulla och tog livet av många kreatur och hundar. Kunskapen om hur man på rätt sätt förgiftade rovdjur var från början inte allmänt spridd, även om folkliga metoder fanns sedan gammalt. Därför beslutades att skriften Wetenskap at döda Wargar skulle läsas upp i kyrkorna. Därmed spreds instruktioner om hur rovdjuren skulle förgiftas.

Oftast rekommenderades så kallad rävkaka, som var frön från trädet Strychnos nux vomica. De verksamma ämnena i fröna är stryknin och brucin. I höga doser orsakar stryknin kraftiga kramper och dödar genom att andningsmuskulaturen förlamas.

I början av 1800-talet började man i stället diskutera hur rovdjursjakten kunde organiseras utifrån lokala behov. Det intensiva svedjebruket och skogsbruket hade, menade man, förändrat skogen. Den var numera glesare på sina ställen och mindre gynnsam som miljö för rovdjur. I vissa områden var rovdjuren så sällsynta att folk hade glömt hur utrotningskampanjerna skulle skötas för att bli effektiva. Man klagade på att rovdjursjakten var bristfälligt organiserad. Den borde differentieras efter tillgången på rovdjur, framhölls det. Att tvinga ut människor i slättbygderna i timmar eller kanske dagar för att gå skallgång var inte effektiv rovdjursbekämpning. Det gällde att organisera kampen så att människor inte slösade dagsverken på fruktlös vargjakt.

Men problemen var många. Allmogen var – som sagt –påtagligt ointresserad. Metoderna var dessutom komplicerade och ibland farliga. Dyrast var skallgången, som krävde mycket folk, god organisation och även motivation. Ibland saknades alltihop.

Fram ur de historiska dokumenten träder en bild av en ovillig allmänhet som tvingas till värnplikt i ett krig mot varelser som hotar en stat under uppbyggnad. Här krävdes moderna metoder, och för att så grundligt som möjligt verkställa uppdraget att ta livet av djuren med ett minimum av ansträngning utvecklades kemin och apotekarekonsten. I propagandan ansträngde man sig för att lansera bilden av vargen som ett bestialiskt och hotfullt odjur. Kampen skulle framställas som en legitim kamp mot inkräktare som inte hörde hemma i den svenska nationen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar