Annons
Dödens nationalpark

Sällsynt. Przewalskihästen är den enda nu levande vildhästen i världen. Den är utrotningshotad och har planterats i Tjernobylområdet från ett reservat i södra Ukraina.

Bild: 
Vaclav Vasku

Dödens nationalpark

Det är 25 år sedan det sovjetiska kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade med stora radioaktiva utsläpp som följd. I dag verkar området myllra av liv. Men nya studier visar att skenet bedrar.

Författare: 

Publicerad:

2011-04-16

Fukushima i Japan och Tjernobyl i Ukraina. Vissa scener upprepar sig, även om det handlar om helt olika typer av olyckor. För nästan exakt 25 år sedan, på natten den 26 april 1986, vaknade invånarna i Tjernobyl av en explosion. Reaktor fyra i den stora kärnkraftverks parken hade exploderat, och en femtio meter hög eldpelare reste sig mot skyn. Under de följande tio dagarna sprutade radioaktivt material ut över den närmaste omgivningen. Över hundratusen människor evakuerades och en tre mil bred skyddszon, ”den förbjudna zonen” i folkmun, inrättades runt olycksplatsen. Allt vardagsliv upphörde. Naturen lämnades åt sitt öde.

Trädkronorna fångade upp mycket av det radioaktiva nedfallet. När hösten kom hade barrskogen antagit en röd färg och dött. Regnet spred nedfallet längre ner i marken, med fatala konsekvenser för insekterna och de små däggdjuren. Läckande kylvatten drabbade fisken hårt. De kvarlämnade tamdjuren blev sterila och dog av sköldkörtelproblem och nedsatt immunförsvar.

Efter ett par veckor hade de mest radioaktiva isotoperna klingat av. Den förbjudna zonen var nu ett område fritt från exploatörer, jägare, fiskare, jord- och skogsbruk. I det tysta började naturen anpassa sig till de nya förutsättningarna.

Sedan en tid tillbaka – åtminstone fram till katastrofen i Japan – har vi kunnat läsa fängslande resereportage från den förbjudna zonen, där varg, lodjur, bison och vildsvin strövar fritt. Vi har sett bilder på tomma städer där växtligheten frodas och fåglar bygger bon i reaktorsarkofagens sprickor.

Stråldoserna är fortfarande mellan 10 och 100 gånger högre än före olyckan. Men det har visat sig vara svårt att bedöma hur farliga nivåerna egentligen är, vilket har orsakat kontroverser i forskarvärlden.

Professor Robert Baker vid Texas tech university i USA har beskrivit den förbjudna zonen som ett blomstrande ekosystem och en fristad för djurlivet. Han påstår till och med att artrikedomen är större nu än före olyckan. Slutsatsen är att frånvaron av mänsklig aktivitet i området har så positiva effekter att strålningens negativa inverkan kan negligeras.

Hans motståndare målar upp en mer pessimistisk bild. Timothy Mousseau, professor vid University of South Carolina, har tillsammans med den danske ornitologen Anders Pape Møller studerat djurlivet i Tjernobylområdet i över tio år. De anser att strålningsnivåerna är skadliga för i princip allt liv inom området. Ju högre strålningen är, desto färre insekter, småfåglar, rovfåglar och däggdjur hittar man.

I sin senaste artikel kunde de visa att Tjernobyls fåglar har förkrympta hjärnor. De har också hittat genetiska defekter på svalorna i området, bland annat albinism och missformade näbbar. Timothy Mousseau beskriver Tjernobyl som ett slags dödens väntrum. Djuren flyttar in i området för att undslippa civilisationen. Där drabbas de hårt av strålningen och många dör. Men eftersom området hela tiden fylls på med nya djur så skapas illusionen av ett blomstrande ekosystem.

Fast Ukranias beslutsfattare vet vilken version de tror på. De har förvandlat den förbjudna zonen till nationalpark och även planterat in nya djurarter. Numera kan man få en guidad tur i området. Lunch och strålningsmätare ingår.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Timothy Mousseau har ju fel eftersom det faktiskt är bevisat att det finns fasta populationer i området, populationer som dessutom inte skiljer sig i antal från strålningsfria naturreservat. Dessutom är flyttfåglarna ett udda fall där hypotesen är att dessa fåglar får svagare försvar mot strålningen pga den stress som flytten innebär.

Visst förekommer det mutationer men det är väldigt få procent och det är ändå svaga individer som dukar under i naturen. Därför blir det ingen märkbar skillnad för ekosystemet.

En annan faktorn som Timothy Mousseau förbiser är att växter också är arter och dessa består garanterat av permanenta populationer.

Man kan hur som helst konstatera att jordbruk är värre för ekosystemet än en kärnkraftsolycka.

Lägg till kommentar