Rasismen minskar

När jazzmusikern Louis Armstrong besökte Sverige år 1933 beskrevs han i pressen som ”aplik”, som ett ”djur från urskogen”. Hans musik sades komma ifrån ”djungeln”. Afton­bladets recensent menade att Armstrongs konsert gjorde slut på den ”gamla tvisten huruvida apor har ett språk”.

När man läser dessa grovt rasistiska kommentarer i stora svenska tidningar för åttio år sedan, inser man att främlingsfientligheten har minskat på lång sikt.

Men på kort sikt sägs det ofta att intoleransen ökar i Sverige. Såväl jämställdhetsminister Nyamko Sabuni som integrationsminister Erik Ullenhag har framhållit att främlingsfientligheten ökar.

Men vad säger forskningen? Flera svenska universitet gör regelbundna opinionsundersökningar om invandringsfrågor. I dessa siffersjok kan man lätt utläsa tendenser över tid – och de är tydliga.

– På såväl lång sikt som globalt har främlingsfientligheten minskat, säger Mikael Hjerm med eftertryck.

Han är professor i sociologi vid Umeå universitet, och han är bekymrad över den snedvridna mediala debatten om främlingsfientlighet.

– När någon talar om ökad rasism eller liknande, vilket hörs ganska ofta, tänker jag alltid att jag vill se vilka siffror man lutar sig på, eller vilken undersökning som stöder detta, säger han. Men det får man aldrig veta.

Mikael Hjerm är den forskare som ansvarar för de svenska siffrorna i European social survey, där ett trettiotal europeiska länder vartannat år genomför omfattande enkätundersökningar av befolkningens attityder. Mätningarna har publicerats sedan 2002, och där syns inga större förändringar i attityden till invandrare.

I andra europeiska mätningar kunde man se en ökning av främlingsfientligheten under åren kring 1990, då Europa präglades av ekonomisk kris. Men sedan dess har attityderna legat rätt stilla, med små förändringar inom felmarginalerna.

De som är mest positiva till etnisk mångfald är kvinnor, yngre personer, högutbildade och storstadsbor. Men dessa faktorer förändras över tid. Åldersfaktorn var mycket starkare för 30 år sedan än den är i dag. Sammantaget brukar de internationella mätningarna visa att Sverige är et

t tolerant land som tillsammans med Kanada, Nya Zeeland, Australien och övriga nordiska länder – förutom Danmark – får en topplacering.

Även vid SOM-institutet (samhälle, opinion, medier) vid Göteborgs universitet görs sedan slutet av 1980-talet regelbundna undersökningar om attityder till flyktingmottagning. Också där är tendensen tydlig. År 1993 instämde 52 procent i påståendet att ”det finns för många utlänningar i Sverige”. År 2009 har andelen gått ner till 36 procent. Under samma period har även andelen som inte skulle vilja ha en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen halverats från 25 procent till 12 procent.

– Vi har uppmätt det lägsta motståndet mot invandring hittills, säger Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ansvarig för SOM-institutets mätningar på området.

Institutets senaste mätning är den enda som har gjorts sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen, och den visar att den toleranta trenden forsätter.

Kan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen inte ses som ett uttryck för ökad främlingsfientlighet?

– Nej, deras framgångar är knappast ett tecken på en opinionsförändring, säger Marie Demker. Men fortfarande är det 42 procent som tycker att vi ska ta emot färre flyktingar, så de har mobiliserat några inom denna opinion. Det handlar om hur viktig denna andel anser att invandringsfrågan är.

Samtidigt som opinionen har blivit mer tolerant, så har partiskillnaderna minskat. Opinionen har därmed blivit enhetligare från vänster till höger. I dag är Vänsterpartiets och Miljöpartiets väljare mest positiva till invandring, medan de övriga, utom Sverigedemokraterna, har ungefär samma toleransnivå.

Sedan tidigt 1990-tal har andelen som vill minska flyktingmottagandet gått ner från drygt 60 procent till 42 procent 2010. Men Marie Demker betonar att motståndet mot flyktingar och invandrare är ojämnt fördelat i opinionen.

– Det finns till exempel en tydlig nord–sydlig dimension i våra mätningar, säger hon. Ju längre norrut man kommer i Sverige, desto större är toleransen.

Denna faktor handlar inte, som många tror, om närhet till invandrare. Om man analyserar SOM-undersökningarna på kommunnivå, ser man att också kommuner med stort flyktingmottagande i Norrland följer det geografiska mönstret. Och även kommuner utanför Malmö med mycket få flyktingar kan uppvisa starkt negativa attityder.

Den geografiska faktorn kan upphäva utbildningsfaktorn. En högutbildad person i Skåne eller Blekinge är i snitt mer främlingsfientlig än en lågutbildad norrlänning.

– Det handlar om historisk kontinuitet i dessa regionalt förankrade attityder, säger Marie Demker. Det talas ibland om en smittoeffekt från Danmark, men den har aldrig belagts i någon studie. Däremot finns det i Skåne ett starkt motstånd till etablissemang, statsmakt och Stockholm. Jag tror att det är detta som triggar motståndet mot invandrare.

Den studie som har pågått över längst tid startade 1969. Den har letts av Charles Westin, professor emeritus i internationell migration och etniska relationer vid Stockholms universitet. Även där är tendensen ökad tolerans.

– Den ökade globaliseringen gör att den nationella ideologin från 1800- och 1900-talen håller på att urholkas, säger han.

Den senast startade studien är den så kallade Mångfaldsbarometern vid Uppsala universitet, där sociologerna Irving Palm och Orlando Mella sedan 2005 mäter attityder till mångfaldsfrågor. Förändringarna över tid är obetydliga, men under 2005–2010 angav uppåt 70 procent av de tillfrågade att de hade goda erfarenheter av personer med invandrarbakgrund.

– Detta är viktigt, säger Orlando Mella. Det är i de dagliga, positivt laddade kontakterna som attityder förändras. Och 70 procent är en hög siffra med europeiska mått mätt.

Men inställningen är inte kravlös. Omkring 80 procent av befolkningen anser att invandrare bör anpassa sig till svenska vanor.

– Det handlar främst om att man anser att invandrade ska följa de lagar och regler som finns i Sverige, säger Irving Palm.

Nästan 90 procent menar att det är oacceptabelt med burka eller niqab i skolan eller på arbetet. Omkring 20 procent är negativa till muslimska slöjor och symboler över huvud taget.

Samtidigt finns det en liten grupp som pendlar kring 4–6 procent som är mycket negativa till invandrare.

Den svåra ekonomiska krisen 2008 påverkade inte attityderna negativt i dessa studier, trots att ekonomin brukar vara viktig när det gäller attityder.

Mångfaldsbarometern har även analyserat vad som kallas kulturellt avstånd, och funnit att invandrare från Asien och Afrika betraktas som mest främmande.

– Vi kan se att invandrarbegreppet har omdefinierats på senare tid, säger Irving Palm.

De flesta uppfattar knappt personer från våra grannländer eller västeuropéer som invandrare längre.

Kan de mer toleranta resultaten bero på att vi har blivit bättre på att fylla i enkäter?

– Nej, det finns inget som tyder på detta, säger Mikael Hjerm. Men det kan vara svårt att mäta opinioner över tid. I exempelvis USA kan man inte ens längre använda frågeformulär som är ett par decennier gamla, eftersom frågorna upplevs som rasistiska i dag.

Över tid kan viktiga begrepp ändra betydelse och lagar skrivs om. Lösningen, enligt Charles Westin, är att ställa många olika frågor som kan fånga upp attitydförändringar.

– Även själva invandringen till Sverige har ändrat karaktär, säger han. När vi började undersökningen 1969 var arbetskraftsinvandringen i fokus. På senare år handlar det om anhörig- och flyktinginvandring. Och i dag har 20 procent av Sveriges befolkning utländsk bakgrund, vilket också påverkar resultaten – även om invandrade knappast per automatik är positiva till mer invandring.

– Enskilda mätningar kan bli fel, fortsätter han. Men flera mätningar med olika metoder kan tillsammans ge en hyfsat bra bild av utvecklingen. Och det har vi.

Sannolikt har toleransen mot främlingsfientlighet sänkts, vilket gör att den befintliga främlingsfientligheten upplevs som mer problematisk.

Tidigare i år talade en SD-politiker på kommunal nivå om problemen med ”rasblandning”. Han menade att det kunde skapa handikapp som identitetsproblem och rotlöshet hos barnen. För detta uttalande fick han kritik till och med av sin egen partiledning, som menade att åsikten inte gick ihop med Sverigedemokraternas politik.

Faktum är att tankegångar liknande dem som SD-politikern gav uttryck för publicerades i Forskning & Framsteg 1975. I en artikel om populationsgenetik hävdades att ”rasblandning medför ofta ett socialt handikapp”. Dessutom påstods att den extrema rasblandningen i modern tid kunde hota ”fungerande genkomplex”, varför kommande generationer riskerade att få sämre genetiska förutsättningar.

Liknande spekulationer skulle vi knappast publicera i dag, även om skribenten så vore biträdande professor i biologi, som i fallet med den drygt 35 år gamla artikeln om genetik.

Ribban för rasism har sänkts.