Annons
Här blev våra förfäder moderna

Öppningen leder in till en grotta där våra förfäder experimenterade fram nya metoder att tillverka spjutspetsar för 85 000 år sedan.

Bild: 
Anders Högberg

Här blev våra förfäder moderna

Nya utgrävningar i Sydafrika visar att det tog lång tid för människan att bli en kulturvarelse – närmare 100 000 år. Här berättar arkeologen Anders Högberg om upptäckterna som förändrar bilden av vår tidigaste historia.

Författare: 

Publicerad:

2011-07-07

Den människoart vi alla tillhör, homo sapiens sapiens, är 200 000 år gammal. Det visar studier av fossil och mutationstakten hos dna. De första människorna på Afrikas savanner såg anatomiskt likadana ut som du och jag.

Men de senaste årens arkeologiska forskning har visat att även om de äldsta spåren av människan är så gamla, så tycks hennes moderna kognitiva beteende ha börjat utvecklas först 100 000 år senare. Det innebär att modernt beteende inte gick hand i hand med framväxten av människans fysik. I drygt 100 000 år levde utseendemässigt moderna människor i Afrika. Men de tänkte och handlade på ett sätt som vi inte skulle känna igen oss i, och som vi inte definierar som modernt beteende.

Men vad är modernt beteende? I studier av människans tidiga utveckling definieras det ofta som socialt beteende som överförs från en person till en annan genom kommunikation, vilket i sin tur möjliggör utbyte av information och kultur mellan grupper och generationer. I motsats till tidigare hade människan nu utvecklat en förståelse som innebar att man kunde ge saker betydelser som gick utöver deras funktion. De materiella spåren av sådant abstrakt tänkande finns inte från homo sapiens sapiens första 100 000 år. De uppträder först med lämningar som är ungefär 80 000 år gamla. Och spåren blir fler och fler i takt med att resultat från nya utgrävningar publiceras.

Ett exempel är från undersökningarna vid Diepkloof rock shelter i västra Kapprovinsen i Sydafrika. Där har runt 270 skärvor av ristade strutsägg påträffats. Fynden gjordes i lager som är cirka 60 000 år gamla. Tomma strutsägg har långt fram i modern tid använts som vattenbehållare. Genom ett hål i toppen tömdes ägget på gula och vita och blev på så sätt en utmärkt kantin. Skärvorna från Diepkloof är ristade i linjära mönster och har tolkats som symboliska ägar­märken.

Ett annat spår av abstrakt tänkande är fynden av små bitar rödockra. Dessa har påträffats på flera platser och visar att man färgsatte sin omgivning och kanske också målade sin kropp. Vid utgrävningar i Blombos cave, cirka 30 mil österut längs kusten från Kapstaden, har mer än 8 500 sådana små bitar av rödockra hittats. Det är speciellt två av dessa som utmärker sig. De har ristade kryssmönster som visar att de som för 75 000 år sedan använde denna rödockra dekorerade sina föremål med symboliska eller rituella mönster. Från Blombos cave finns också ett fyrtiotal fynd av perforerade snäckskal. Dessa har varit uppträdda som pärlor på ett snöre och kanske smyckat en person.

Under ledning av professor Lars Larsson från Lunds universitet och i samarbete med universitetet i Kapstaden genomförde ett svenskt forskarteam sommaren 2008 utgrävningar i en mindre grotta belägen i Cederbergen, ungefär tre timmars bilfärd norr om Kapstaden. Fyndplatsen heter Hollow rock shelter, efter den ihåliga klippformation som dominerar platsen. Här undersöktes en 80 000 år gammal fyndplats, med spjutspetsar från jaktspjut och andra redskap av sten. Analyserna av stenhantverket visar att de som tillverkade spjutspetsarna gjorde det med en teknik som präglades av innovativt tänkande och experimentlust.

Resultaten från utgrävningarna har bidragit till att förändra synen på människans tidiga utveckling. Fynden visar människans början till symboliskt tänkande, en symbolik vi i dag ser som självklar i det skrivna språket och konsten.

I tidigare forskning gjordes ingen skillnad mellan utvecklingen av den moderna människans anatomi och beteende. De ansågs gå hand i hand. Utvecklingen förklarades ofta utifrån en enskild orsak. Flera olika förklaringsmodeller har lyfts fram. En gick ut på att en anpassning till klimatförändringar och omvälvande geologiska omdaningar skapade ett nytt sätt att leva, vilket ledde fram till en evolutionär utveckling av människan. En annan förklaring skulle vara att en mutation i hjärnan påverkade såväl kognition som anatomi. En tredje modell anger förändring av dieten som orsak: ett större inslag av skaldjur medförde ett ökat intag av näringsrika fetter, vilket i sin tur påverkade hjärnans utveckling.

Men den arkeologiska forskningen har nu kommit till ett läge där vi kan skapa en mer nyanserad förståelse av det moderna beteendets utveckling hos människan, och de flesta forskare är överens om att det bör ses som ett resultat av samspel mellan flera variabler. Geologiska, klimatmässiga och miljömässiga förändringar i kombination med förändringar i människors biologi och födointag samt sociala och kulturella förutsättningar och ambitioner ses i dag som viktiga orsaksfaktorer.

Nya resultat från neuropsykologin kan hjälpa oss att förstå detta samspel. Forskningen visar att de biologiska influenserna på människans beteende inte är förutbestämda från födseln – vi föds inte med en uppsättning gener som villkorslöst styr hjärnans beteendemässiga utveckling. Miljömässiga faktorer påverkar generna. Detta innebär att arv och miljö samspelar när hjärnan utvecklas. Betydelsen av genetiska respektive miljöbetingade faktorer varierar med hjärnans utvecklingsfas. Åren fram till 13 års ålder är de mest avgörande. Under denna tid sker en snabb tillväxt av synapser, det vill säga informationsförbindelser mellan hjärnans nervceller. Många fler förbindelser bildas än vad som kommer att behövas. Den miljö som hjärnan så att säga befinner sig i under denna tid är avgörande för vilka synapser som tas i bruk och därmed består, och vilka synapser som inte används och därmed försvinner från den växande hjärnan.

Detta innebär att modernt beteende kan undersökas som något som gradvis växer fram hos anatomiskt moderna människor. Inte genom oåterkallelig, linjär och språngvis evolution, utan genom en utveckling formad av social interaktion mellan arv och miljö.

Studiet av människans tidiga historia handlar om vad som är djupt och grundläggande mänskligt. Det är forskning om hur vi människor blev som vi blev. Det är studiet av tiden då den moderna människans natur och vår kulturella och sociala existens grundlades. När arkeologerna i Sydafrikas Kap-provinser gräver sig ner genom grottavlagringarnas ibland mer än 20 meter tjocka lämningar efter den tidiga moderna människans liv och leverne, är det en fantasieggande tidsresa över ofattbara 100 000-tals år. Och fynden som påträffas är de äldsta spår vi har som visar att människan genom att använda avancerad teknik för att tillverka redskap, skapa symboliska mönster och smycka sig själv och sin omgivning, utvecklade ett sätt att tänka som än i dag präglar oss.

Att detta inte skedde samtidigt som människans anatomi utvecklades är fascinerande ny kunskap.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej
Då jag nyligen läst Lasse Bergs "Gryning över kalahari" som ger en välartikulerat diversifierad bild av vad som ovan nämns, blir jag fundersam på vad som här menas med "funktion" (i formuleringen : "I motsats till tidigare hade människan nu utvecklat en förståelse som innebar att man kunde ge saker betydelser som gick utöver deras funktion").
Det finns ju knappast en allmängiltig bild av vad funktion är och inte är. Finns det möjligen en definition i tex antropologi eller paleontologi ni refererar till?

Exempel: En grupp människor beger sig in i en bergsskreva som för dem betyder att de tar sig in i "världsalltet" och de där dansar i komplett mörker tills de av mörker och fysisk aktivitet ser syner som i form av vertikala linjer (en allmänmänsklig hallucination enl. Berg) vilka ristas på en benbit som sedan blir en amultt för den som får bära den eftersom den är laddad med betydelse och är en illustration till en muntlig berättelse såväl som en fysisk upplevelse/erfarenhet. Har benbiten då en i dagens ögon funktionell betydelse eller inte? Kan man tänka sig att funktion är omöjlig föss idag att mer än spekulera kring? Det vill jag påstå.

Lägg till kommentar