Kossan ut ur skamvrån

Koromantiker finns det gott om. En äkta svensk sommar är inte bara smultron på strån, kvällsdopp i insjöar och abborrmete, det är också i högsta grad betande kor på en grön äng. Inte undra på att Bregottreklamen har varit så framgångsrik eller att böndernas jippo under senare år, kosläpp, har blivit en enorm publikmagnet. Men det finns ett allvar i koromantiken som går långt tillbaka i tiden. Vi kanske inte tänker på det med dagens välfyllda livsmedelsbutiker, men Sverige är fortfarande ett kargt land med kort odlingssäsong, med undantag av några öar av slättbygder. En sak växer dock riktigt bra här: gräs. Det här är ett land gjort för kor, får och andra idisslare. Historiskt var kon den sista utposten mot svält och total fattigdom. Getter och får i all ära, men en ko var något helt annat. Än viktigare blev hon ju längre norrut man kom, beroende på klimatet. Därför tronade också smöret och nötköttet, inte fläsket, på de norrländska julborden förr. Så var det i Sverige och så är det fortfarande i länder som Uganda, Rwanda och Indien, där ägandet av även det magraste kreatur är en viktig fattigdomsgräns. För att förstå hur vi på mindre än hundra år har blivit en av världens största mjölkdrickarnationer, måste vi också titta på politiken. Kon har nämligen spelat en avgörande roll i bygget av folkhemmet. Om vi vill vara dramatiska, men ändå hålla oss till sanningen, kan man faktiskt säga att kon räddade oss undan depression och fascism. Därför går också en av de viktigaste politiska uppgörelserna i svensk modern politik under namnet ”kohandel”. Året var 1933 och Europa var i gungning. Det rådde stor arbetslöshet, ekonomisk depression och starka politiska spänningar mellan det kommunistiska Sovjet och den framväxande fascismen i flera andra länder; Hitler tar makten samma år. Konflikten mellan arbete och kapital var inget slagord utan i allra högsta grad en realitet. Strejkerna avlöste varandra och 1931 hade skotten i Ådalen ekat. I det här läget träffade Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet, nuvarande Centern, en historisk överenskommelse som inte bara minskade arbetslösheten utan även lade grunden för folkhemmet. Det behövde inte bli väpnad revolt eller fascism i Sverige, även om det var nära. Här spelade kossan och mjölken en central roll. Bondeförbundet stödde Socialdemokraterna i deras politik för att minska arbetslösheten mot att man fick igenom en reglerad jordbrukspolitik som innebar bättre priser och förutsättningar för bönderna. Men Socialdemokraterna såg också att mjölkkon skulle kunna hjälpa dem ytterligare i folkhemsbygget, nämligen med att förbättra folkhälsan. I stället för brännvin och kaffe, skulle svenskarna lära sig att dricka den hälsosamma mjölken. För att detta skulle bli möjligt måste mjölkproduktionen öka rejält. Därför gick Socialdemokraterna med på högre priser, en statlig prisreglering och stödde också framväxten av mejerikooperationen där bönderna själva tog makten över sin mjölk från de tidigare privata mejerierna. Ungefär tio år tidigare hade en av de mest lyckade svenska marknadsföringskampanjerna någonsin startat – Mjölkpropagandan. Denna mejeriernas lobbyorganisation lyckades få politiker, läkare och forskare att, tillsammans med bönderna och deras mejerier, ansluta sig till samma budskap – mjölk var nyttigt och dessutom modernt! Budskapet fungerade – i slutet av 1930-talet hade mjölkkonsumtionen exploderat och svenskarna konsumerade 189 liter mjölk per person, dubbelt så mycket som i dag. I slutet av 1980-talet kom den första fettdebatten. Margarinindustrin hade mobiliserat och argumenterade för att vegetabiliskt fett var nyttigare än animaliskt. Som en replik på detta startade mejerierna Mjölkfrämjandet. De gamla propagandatakterna satt i, med kampanjen ”Mjölk ger starka ben” fick man kändisar och politiker att hoppa framför kameran, eftersom reklamen än en gång sågs som folkhälsoupplysning. Därefter följde fler kampanjer, bland annat café au lait-kampanjen som fick oss att hälla mjölk i kaffet som aldrig förr. Vid sidan av det mer publika arbetet fortsatte Mjölkfrämjandet också på ett annat spår, nämligen att knyta forskare till sig för att propagera för mjölkens nyttighet gentemot skolor, förskolor, dietister inom vård och omsorg och personal inom mödra- och barnavården. Arbetet har gett resultat, cirka 90 procent av alla förskolor serverar mjölk i dag. Men mjölklobbyn sjunger på sista versen nu. De stora publika kampanjerna upphörde för ett antal år sedan när mejerierna på allvar började konkurrera med varandra. Nu vill varje företag göra reklam för sina egna varumärken i stället för att slå ett slag för mjölken i allmänhet. Och så många mejerier finns det heller inte kvar. Milko har gått upp i Arla som nu har dryga 70 procent av mejerimarknaden, och Skånemejerier håller på att bli franskt. Branschorganisationen Svensk mjölk, där Mjölkfrämjandet ingår, förlorar i betydelse och nu växer laktosintoleransen bokstavligen men även bildligt: nu senast med forskningsstudien som visar på ett samband mellan hög mjölkkonsumtion och prostatacancer. Kon klarade sig länge från kritik, till skillnad från värphönsen, grisarna och kycklingarna, som med jämna mellanrum har haft sina skandaler. Vi har blundat för att hon stått uppbunden och instängd i lagårdar under merparten av året. Fortfarande är hälften av alla mjölkkor uppbundna, även om det byggs allt fler lagårdar där kon kan gå fritt, så kallade lösgående besättningar. Inte undra på att korna blir glada vid kosläppen! Vi har inte velat veta att dagens kossa pressas så hårt för att producera mycket mjölk att hon lider av en rad olika sjukdomar och i snitt bara lever knappt fem år innan hon slaktas för att hon är sjuk, inte blir dräktig eller producerar för lite mjölk. Kossan har blivit en slit-och-släng-vara. Likaså har vi struntat i att denna gräsätare äter allt mer spannmål, även importerad soja som ofta odlas på ett miljömässigt tvivelaktigt sätt i det avlägsna Brasilien. Det ligger ju ändå så långt bort. Ända tills hon blev klimatbov. Och orsaken var lika enkel som pinsam – hennes pruttar och rapanden i form av metan. Metanet står nämligen för nästan hälften av mjölkens utsläpp av växthusgaser. Det var FAO:s rapport Livestock’s long shadow från 2006 som på allvar satte fingret på djuruppfödningens klimatpåverkan. Där visade man att 18 procent av världens utsläpp av växthusgaser kom från djuruppfödningen och att idisslarna drog det kortaste strået. Livscykelanalyser presenterades som visade att produktionen av nötkött släppte ut tre gånger mer växthusgaser än griskött och fyra gånger mer än kyckling, och det finns studier där skillnaden är ännu större. Och jämfört med en morot hamnade kossan självklart i en ännu sämre dager. Lika illa var det för mjölken som slog metanutsläppen från apelsinjuice, sojadryck, havredryck och för att inte tala om mineralvatten, med hästlängder. Att det däremot är skillnad på näringsvärdet mellan ett kilo morötter och ett kilo kött eller ett glas mjölk och ett glas juice och att detta borde vägas in i klimatpåverkan, det var det ingen som brydde sig så mycket om då. På senare tid har Svensk mjölk just kombinerat näringsvärde och utsläpp av växthusgaser i en intressant rapport och kommer då fram till att mjölken ligger bättre till än både juice, soja- och havredryck. Några försökte påpeka att kon också gör värdefulla insatser på miljöområdet, inte minst när hon får idka mulens naturvård av den biologiska mångfalden och att uppfödning av betande köttkor ändå är betydligt mer resurssnål, än intensiv köttproduktion i djurfabriker. Det resonemanget fick inte särskilt stor uppmärksamhet. För Sveriges del handlar utsläppet av växthusgaser om tio ton koldioxidekvivalenter per person och år, där den privata konsumtionen står för åtta ton. Maten vi äter utgör mellan en femtedel och en fjärdedel (siffrorna varierar) av vår klimatpåverkan. Där är köttet den största enskilda faktorn, på 0,7 ton, alltså något mindre än en tiondel av vår totala klimatpåverkan, enligt Naturvårdsverket. Numera är debatten mer nyanserad. Det har blivit allt tydligare att mjölkens växthuseffekt varierar kraftigt, beroende på hur kon föds upp, vilken mat hon äter och hur maten odlas. Vissa studier har visat att nästan hälften av mjölkens växthuseffekt finns i fodret, och där ingår bland annat användningen och även själva produktionen av kvävegödsel och dieselkörning vid odlandet. Just kvävet anses centralt, inte bara för klimateffekten utan för lantbrukets miljöbelastning i stort. Man räknar med att kvävet står för mer än hälften av jordbrukets klimatpåverkan, men kvävet bidrar också till övergödning, försurning, ozonhål och minskar den biologiska mångfalden. Användningen av kväve måste alltså minska, med mellan 30 och 75 procent, beroende på vilka forskare man lyssnar på. Ekologiskt lantbruk har den fördelen att man inte använder kväve i form av konstgödsel och att man dessutom cirkulerar kvävet bättre på grund av mer varierade växtföljder och färre djur på gårdarna. Tidigare har de lägre skördarna från ekogårdarna i slutänden ändå ansetts ge samma klimateffekt som konventionell odling per kilo produkt. En ny studie vid Institutet för livsmedel och bioteknik, SIK, som har jämfört ekologisk och konventionell växtodling har dock kommit fram till att den ekologiska växtodlingen ger mindre utsläpp per kilo vete, havre med mera, bland annat på grund av att man inte använder kväve i form av konstgödsel. För kon har ekologiskt lantbruk en annan fördel – ekokossan äter mer grovfoder (hö och ensilage) och betar dessutom mer gräs än en konventionell ko. Om kon äter mycket gräs, särskilt om hon går ut och hämtar det själv på bete, går det inte bara åt mindre energi, det minskar också utsläppet av växthusgaser. Framför allt är det så att det inte går att odla så mycket annat än just gräs på hagmarker, slåtterängar och andra typer av naturbeten. De är perfekta för att omvandlas till mat som vi kan äta – nämligen nötkött och lamm. Betet, den pastorala sommarängen eller hagmarken, har på senare tid fångat forskarnas intresse. Betesmarken anses nämligen fungera minst lika bra som kolsänka som skogen. Gräsmarker binder kol i den stora biomassan av rötter. Hur mycket är däremot osäkert. Ett europeiskt forskningsprojekt, Green grass, gjorde mätningar i åtta länder och kom fram till att gräsmarken i snitt band 1 000 kilo kol per hektar. För Sverige finns inga siffror, men om man räknar med att det ligger någonstans mellan 400 och 1 000 kilo kol, innebär detta att en svensk mjölkko har minskat sina utsläpp med en tredjedel. FAO, FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor, skrev i en rapport förra året att underhåll av åker- och betesmarker tillsammans med restaurering av förstörda marker är den bästa möjligheten för jordbruket att minska sin klimatpåverkan. I en annan rapport från 2011 konstaterade Jordbruksverket att betesmark, som det även växer träd på, binder så pass mycket kol att det helt uppväger klimatpåverkan från nöt och lamm – utsläppen blir noll eller till och med negativa! Tack vare kossans vårdande mule är våra hagmarker också en av våra mest artrika naturtyper. Den biologiska mångfalden är något som forskarna lyft fram som ett av de absolut viktigaste verktygen för att kunna hantera klimatförändringarna. Så vår romantiska bild av betande kor ute på sommarängar är inte så löjlig. En gräsätande ko bedriver nämligen ett gott miljöarbete.