Varför lockas vi av berättelser om världens undergång?

Mellan planeterna Mars och Jupiter finns ett långt glapp. Det tycks nästan saknas en planet i vårt solsystem. I stället finns där rymdstenar i storlekar från grus till dvärgplaneter som bildar det vi kallar asteroidbältet. Tänk om det är resterna efter en planet som råkat ut för någon enorm katastrof? Det är en kittlande tanke.

Innan solsystemet utforskades med rymdsonder etablerades en bild av det som spreds i populärkulturen. Där var den utplånade planeten ett vanligt inslag, jämte den ungdomliga djungelplaneten Venus och den åldrade och uttorkade Mars. Nyligen läste jag novellen The rape of the solar system (1934) av Leslie F. Stone, där asteroidbältet består av resterna av månar som skjutits sönder i ett rymdkrig.

Ett mer känt exempel är Robert A. Heinleins ungdomsroman Rymdkadetten (Space cadet, 1948). I den hittas arkeologiska fynd som tyder på att en planet funnits där i urtiden, men att den ”sprängdes genom en på konstlad väg åstadkommen kedjereaktion”.

När Darth Vader beordrar förstörelsen av prinsessan Leias hemplanet Alderaan i filmen Stjärnornas krig (Star wars, 1977) faller filmskaparen George Lucas alltså tillbaka på en lång tradition av berättelser om planeter som förstörs. De sprängs, steriliseras eller kastas ur sina banor. Det är den totala undergången för en hel värld. Något med sådana berättelser lockar, det är tydligt.

Storslagna scenarier med sprängda planeter kan hos en mindre sofistikerad författare stanna vid effektsökeri. Sådant var länge en black om foten för science fiction, som avfärdades som skräpkultur. De utplånade planeterna är samtidigt ett tydligt exempel på en styrka hos science fiction: att kunna skruva upp företeelser till mycket kraftfullare versioner av det vi ser omkring oss, och därmed göra dem tydliga. Det kan vara ett sätt att förnya en av mänsklighetens äldsta berättelser och göra den spännande igen.

Berättelser om världens undergång är förmodligen äldre än syndafloden. Legenden om en man som klarade sig undan en total översvämning kan ha varit gammal redan när de äldsta bevarade versionerna tecknades ner på kilskriftstavlor för uppåt 4 000 år sedan. Även långt innan skriftkulturen uppstod måste det ha funnits mystiska ruiner med okänt ursprung, som kanske också gav upphov till berättelser. En av de äldsta kända städerna, Çatalhöyük i södra Anatolien i nuvarande Turkiet, hade sin storhetstid för 9 000 år sedan. Vid en plats längre österut som heter Göbekli Tepe finns stenmonument som lär vara 11 500 år gamla. Det finns hällristningar och grottmålningar som är tiotusentals år gamla. Alla som har undrat över en förfallen stad eller ett monument med bortglömd innebörd måste ha insett att det funnits folk och riken som försvunnit och gått under.

Det som ger berättelser om försvunna riken och världar extra krydda är tanken att även världen vi ser omkring oss kan gå under. Vår egen civilisation kan utplånas. Det är en tankefigur som har krupit allt närmare inpå, och blivit ett stående inslag i populärkulturen. Vi vet numera att jorden har råkat ut för dramatiska omvälvningar tidigare, i form av bland annat istider och asteroidnedslaget som blev slutet för dinosauriernas tid. Sådant kan ske igen.

I skuggan av världskrigen och de första kärnvapnen växte också en ny typ av undergångsskildring fram. Apokalyps och postapokalyps i fiktionen blev nästan synonymt med tredje världskriget och det strålskadade livet i ruinerna. För att dra ett exempel ur hatten nämner jag På stranden (On the beach, 1957) av Nevil Shute, där kärnvapenkriget har utplånat i stort sett hela mänskligheten och de sista människorna inväntar sitt slut.

Under 1960-talet blev många övertygade om att mänskligheten stod inför en svältkatastrof och befolkningskrasch. Antalet människor på jorden steg så kraftigt att jordbruksproduktionen inte förväntades räcka till att förse alla med mat. Vi fick verk som filmen Soylent Green (1973), löst baserad på romanen Ge plats! Ge plats! (Make room! Make room!, 1966) av Harry Harrison, där hungriga människor trängs i ett nedgånget New York. Detta scenario har bleknat eftersom hungerkatastrofen inte inträffade på det sätt som många föreställde sig. Nu börjar skildringar av global matbrist krypa tillbaka i litteraturen igen, men numera i klimatfiktionen där den orsakas av att jordbruket inte hinner anpassas till en varmare värld.

Jag kan knappast skriva om undergången i populärkulturen utan att förhålla mig till zombieapokalypsen. Själv är jag ingen kännare av zombieberättelser och hänvisar hellre till andra som skrivit kunnigt och insatt om genren, men de har blivit så oerhört populära under vårt nuvarande århundrade att jag åtminstone måste nämna dem. Ni vet, utan att jag ens behöver referera till något specifikt verk: de sista obesmittade människorna måste fly och hålla stånd mot horder av vandöda med sönderfallande kroppar som drar fram över världen. Zombieberättelsen överlappar pandemimotivet, som har funnits med i kulturen åtminstone sedan Mary Shelley skrev Den sista människan (The last man, 1826). Även om inte riktigt alla människor dör tar de fiktiva pandemierna ofta knäcken på hela civilisationen, som i Station elva (Station eleven, 2014) av Emily St. John Mandel eller ungdomsromanen En sekund i taget (2013) av Sofia Nordin.

Något av det som lockar med undergången är antagligen precis samma effekt som när man åker berg- och dalbana eller ser på skräckfilm, alltså kicken av att närma sig något som känns farligt utan att utsätta sig för någon verklig risk. Många finner ju något härligt i att kika utför ett stup och samtidigt känna trygg och fast mark under fötterna. Civilisationen utplånas, men det finns några människor som kämpar på för att ordna sig ett liv. Läsaren eller tittaren identifierar sig med överlevarna, och då känns det rimligt att klara av katastrofen. Även det ödelagda landskapet i Vägen (The Road, 2006) av Cormac McCarthy går att navigera i, och pappan kan trygga sin sons överlevnad.

Författaren och science fiction-historikern Brian Aldiss myntade uttrycket ”cosy catastrophe” för att beskriva berättelser där huvudpersonen rentav har det ganska trevligt medan resten av världen dör. Brian Aldiss spekulerade om huruvida det som får läsarna att dras till mysiga katastrofer har att göra med brittiska imperiets kollaps, eller med en önskan att söka sig tillbaka till naturen, eller en allmän känsla av att industrialiseringen har gått för långt – eller kanske alla tre.

En annan funktion som ”the end of the world as we know it” kan fylla för en författare är att sopa rent från allt som hör till vår civilisation, och ge plats för berättelser om helt nya sätt att inrätta världen. Många dystopier utspelar sig mot en apokalyptisk bakgrund, där civilisationens kollaps antingen har lämnat öppet för total laglöshet eller för en ny totalitär regim. Det finns också mer eller mindre utopiska berättelser som äger rum i postapokalypsen. Ett sådant scenario – som jag som nutida läsare dock tycker är svårt att ta på allvar – finns i ett av H.G. Wells mindre välkända verk, The world set free (1914). Där skildras en blomstrande teknokrati som växer upp i ruinerna efter det totala kriget.

Den typ av berättelser jag diskuterar här handlar om när en värld ganska hastigt utplånas, och i bästa fall följs av något helt nytt som växer upp i ruinerna. I verkligheten leder oftast inte ens stora katastrofer till tydliga brytpunkter där människor upplever att världen går under. Även när det lokalt och tillfälligt havererar, till exempel vid en naturkatastrof, står världen kvar runtomkring. Krigen i Syrien, Gaza och Ukraina kommer att prägla generationer, men de av oss som betraktar dem på avstånd tänker inte på dem som Undergången.

Omvänt har det skett enorma omvälvningar som förändrar allt med hur världen fungerar, men som sällan eller aldrig beskrivs som apokalypser eller ens katastrofer i populärkulturen, åtminstone inte i västvärlden – se till exempel kolonialismen eller industrialiseringen.

När jag gjort den observationen vill jag citera Ursula K. Le Guin. I förordet till novellsamlingen The birthday of the world and other stories (2002) kommenterade hon att det fanns en särskild sorts berättelser från sextio- och sjuttiotalen som präglas av tron på kärnvapenkriget och slutet för världen som vi känner den. Kärnvapenhotet finns förstås kvar, men tiden att skriva om det är inte nu, ansåg Le Guin. Och som en extra kommentar tillade hon att ”the world as I knew it has already ended many times”.

Det slår mig som sant och relevant. Vi lever i ständig förändring. De senaste tvåhundra åren, i runda slängar, har vår värld genomgått en rad djupgående omvälvningar som helt har förändrat vardagslivet. Hela science fiction-genren är ett svar på den kontinuerliga framtidschocken. Varje förändring betyder att mycket som varit självklart och förväntat förpassas till något dammigt arkiv. Vardagsvärld efter vardagsvärld går i graven. Undergången är ett konstant tillstånd.

Dyker vi ännu längre ner i den tanken blir det uppenbart att själva förutsättningen för liv är ständig förändring. Det som inte förändras är dött, stelnat, fossiliserat. Förändring innebär att lämna något bakom sig. På ett plan kan undergångsberättelserna alltså fungera som en uppskruvad metafor för en typ av erfarenhet vi alla lever med hela tiden. De blir en strålkastare som lyser på de grundläggande villkoren för att leva och överleva. Därför ryser vi inför undergången och dras till den. Därför går världen under gång på gång i science fiction, och i populärkulturen i stort.

Den här texten är ursprungligen publicerad i katalogen till utställningen ”Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot” på Göteborgs konstmuseum (Appell förlag, 2025).