Annons
Havsmonstrets vakande öga

"Naturlig storlek". Den tioarmade jättebläckfiskens pupill har en diameter på 9 centimeter.

Bild: 
Jan-Åke Winqvist

Havsmonstrets vakande öga

Den tioarmade jättebläckfisken har djurvärldens allra största ögon. Men ingen har förstått varför. Här berättar zoologen Dan-E. Nilsson om hur han och hans kolleger till slut lyckades klura ut vad bläckfisken spanar efter där nere i kolmörkret.

Författare: 

Publicerad:

2012-08-07

Djuphavens jättebläckfiskar är omgivna av mystik. I levande tillstånd har de bara observerats några få gånger. Ingen har ännu kunnat betrakta ett levande ostört djur i dess naturliga miljö. Kanske är det otillgängligheten som gjort att det finns så många överdrivna historier om monstruösa varelser som drar ner skepp i havet och brottas med kaskelotvalar.

Mitt intresse för djuphavens jättebläckfiskar gäller i första hand deras ögon. I mer än trettio år har jag forskat om hur ögon har utvecklats och anpassats hos olika djurgrupper. Det har funnits uppgifter om att jättebläckfiskarnas ögon kan ha en diameter på ända upp till 40 centimeter. Men precis som i fråga om själva bläckfiskarnas storlek har det funnits anledning att vara skeptisk. Det verkar finnas en utbredd lust att överdriva storleken på dessa mytomspunna och nästan outforskade djur.

Det bästa sättet att råda bot på sådan osäkerhet är naturligtvis att mäta själv, och att göra det ordentligt. Men det är lättare sagt än gjort att fånga en jättebläckfisk, eftersom de lever mer än 700 meter under havsytan.

Min kollega Eric Warrant och jag började i stället höra oss för om tillvaratagna exemplar på museer världen över. Det visade sig finnas ganska många halvstora och halvruttna jättebläckfiskar sparade på olika ställen. Men vi behövde fullvuxna individer i gott skick, och det var svårare. Efter något år fick vi ett första napp.

Via forskarkolleger lyckades vi spåra upp ett foto från 1981 av en fullvuxen jättebläckfisk av arten Architeuthis dux, som en fiskare utanför Hawaii hade funnit flytande i havet medan en grupp grindvalar kalasade på dess kropp. Fiskaren, som hette Henry Olsen, lyfte in bläckfiskens fortfarande intakta huvud i sin båt och styrde mot hamnen. Fångsten väckte stor uppståndelse när båten lade till vid piren. En person som råkade ha en kamera med sig tog en bild. Eric Warrant lyckades få kontakt med fotografen, som mer än gärna lät honom kopiera den 25 år gamla bilden i hans fotoalbum.

Lyckligtvis var bilden tagen så att en bensinslang av standardtjocklek råkade ligga rakt över ena ögat. Genom att använda slangen som jämförelse fick vi en väl dokumenterad mätning av ett öga som var 27 centimeter i diameter och hade en pupill på 9 centimeter.

År 2007 fick en nyzeeländsk fiskebåt utanför Antarktis en fullvuxen jättebläckfisk av den tyngre arten Mesonychoteuthis hamiltoni i sitt nät. Besättningen fick upp den i perfekt skick och placerade den i båtens frysrum. Väl tillbaka i Nya Zeeland lämnades jättebläckfisken till det naturhistoriska museet i Wellington som förvarade den infryst fram till år 2008, då den tinades upp för att studeras och prepareras för museets utställning. Det var den tyngsta bläckfisk som någonsin hade fångats. Den vägde nästan ett halvt ton och var stor som en ko.

Eric Warrant och jag var inbjudna att vara med vid undersökningarna när bläckfisken tinades upp. När huden var tinad, men själva ögat fortfarande fruset, lyckades vi mäta storleken på det och även ta några prover på näthinnan. Det visade sig att denna bläckfisk hade precis lika stora ögon som den slankare arten på fotografiet med bensinslangen. Så nu var vi säkra på hur stora ögon jättebläckfiskar har.

Ögon så stora som 27 centimeter i diameter finns inte hos några andra nu levande djur. De arter som kommer på en delad andraplats är svärdfisk och blåval. Båda har ögon med en diameter på cirka 9 centimeter. Blåvalarnas ögon är till det yttre något större, men de är tjockväggiga och det fungerande ögat är inte större än hos svärdfisken. De största ögonen hos landlevande djur är betydligt mindre, 5 centimeter i diameter, och sitter på strutsen. Bland däggdjuren på land är det hästen och giraffen som har rekordet, med cirka 4 centimeter stora ögon.

Vi blev naturligtvis nyfikna på varför några arter av stora bläckfiskar behöver ögon som är tre gånger större än de i övrigt största ögonen i djurvärlden. Det kan inte vara en enkel följd av att jättebläckfiskarna är stora. Dels finns det många fiskar och valar som är betydligt större än jättebläckfiskar utan att ha jätteögon. Dels har jättebläckfiskarna ovanligt stora ögon i förhållande till kroppen jämfört med andra bläckfiskar. Allt detta antyder att jättebläckfiskarna har utvecklat extremt stora ögon av en anledning som de inte delar med andra djur.

Jättebläckfiskarna är pelagiska, vilket betyder att de rör sig i den fria vattenmassan långt från stränder och långt från havsbotten. Djur som lever pelagiskt ser inga landmärken eller fasta strukturer. I den mån de ser något dagsljus är det diffust och kommer uppifrån. På djupen, där jättebläckfiskarna lever, finns det så lite dagsljus att det normalt är helt svart i alla riktningar.

Men då och då syns så kallad bioluminiscens, ljus som alstras av djur, alger och bakterier. På land finns ett fåtal lysande arter, till exempel lysmaskar och eldflugor. I havet är bioluminiscens mycket vanligt. På grunt vatten kan man ibland se mareld: små encelliga alger som lyser upp när de blir mekaniskt påverkade. På lite större djup är det i stället fritt simmande smådjur som tänder sin bioluminiscens när de blir störda.

Genom att sända ut ljus kan dessa organismer minska risken att bli uppätna. Dels kan plötsliga ljusblixtar förvirra jagande rovdjur, dels kan ljuset påkalla uppmärksamhet från större rovdjur som äter upp de mindre. Eller så kan efterlämnade moln av lysande sekret locka ett rovdjur på villospår.

Fenomenet innebär att större djur ger upphov till ett avslöjande fyrverkeri så fort de rör sig genom vattnet. Samma sak gäller ubåtar, som nattetid kan upptäckas av satelliter på grund av bioluminiscens.

Förutom att de lyser när de blir störda, är det mycket vanligt att djur kommunicerar genom att sända ut ljus. Bioluminiscens kan även användas som kamouflage för att upphäva mörka silhuetter mot dagsljus från ytan. För rovdjur kan bioluminiscensen från andra arter naturligtvis betyda att middagen är serverad.

Den visuella värld som de pelagiska djuren lever i är alltså totalt väsensskild från vår, och ganska kuslig. Där nere kan det löna sig att urskilja silhuetter mot det svaga dagsljuset som tränger ner, eller att se ljusblixtar från andra organismer. Det går också att uppfatta stimulerad bioluminiscens som en suddig glöd utan att urskilja de enskilda ljusblixtarna.

Vilka strategier synsinnet än använder så kommer ögats storlek att ha avgörande betydelse för hur långt synen når. Även det klaraste vatten absorberar och sprider ljuset så att föremål blir allt svårare att urskilja ju längre bort de är. Effekten är kraftig och gör att vi själva inte kan se mer än högst några tiotal meter ens i mycket rent havsvatten.

För att komma närmare en lösning på gåtan med de jättestora bläckfiskögonen bestämde vi oss för att räkna ut hur synförmågan beror på ögonstorleken hos djur som lever i vatten. Beräkningarna kräver att man har full kontroll över faktorer som ögats konstruktion, funktionen hos näthinnans ljuskänsliga celler, vattnets optiska egenskaper och mängden bioluminiscens och dagsljus på olika djup. Det är ett helt nytt sätt att utforska synförmågan. Det gick åt en hel sommarsemester bara för att få ordning på ekvationerna. Familjen fick nog göra större uppoffringar än jag själv, vilket min hustru ibland påminner mig om.

När den teoretiska modellen för synförmåga i havet väl var färdig, visade den sig vara mycket kraftfullare än vi hade kunnat ana. Men till vår stora förvåning tycktes den inte ge någon förklaring till varför jättebläckfiskarna har så gigantiska ögon. I stället visade modellen att det knappt lönar sig alls att ha större ögon än en svärdfisk. Om man utgår från ett mycket litet öga och gör det större förbättras synförmågan till en början ungefär i samma takt som ögat växer. Men ju större ögat blir desto mindre lönar det sig att göra det ännu större. När man kommit upp till en ögonstorlek på cirka 9 centimeters diameter – som hos en svärdfisk – finns det inte mycket mer att hämta genom att göra ögat ännu större. Det är framför allt vattnets optiska egenskaper som gör att ännu större ögon bara kan se marginellt bättre.

Resultatet var en formidabel antiklimax. Månad efter månad av intensivt beräkningsarbete gav oss inte den minsta antydan om varför jättebläckfiskarna avsatte så mycket av sin energi till att utveckla gigantiska ögon. Det krävdes en ny sommarsemester – med suckar från övriga familjen – för att bitarna skulle falla på plats. Det visade sig att vi hade gjort ett antagande som ledde fel.

Vi hade förutsatt att bra syn var samma sak som att kunna urskilja små detaljer på långt håll. När vi i stället beräknade förmågan att se stora objekt på långt håll fick vi ett helt annat svar. Då lönar det sig att ha stora ögon. Jättebläckfiskens ögon är bara obetydligt bättre än svärdfiskens på att se små detaljer i fjärran – men mycket bättre på att upptäcka objekt som är två meter breda eller större.

Den biologiska tolkningen av räknestycket är uppenbar.

Det finns bara en typ av relevanta objekt större än två meter i jättebläckfiskarnas värld: kaskeloter. Dessa stora tandvalar lever nästan uteslutande på bläckfiskar som de fångar på djupt vatten. För jättebläckfiskarna är kaskeloten utan tvekan det största hotet.

Enligt våra beräkningar kan jättebläckfiskarna tack vare sina gigantiska ögon upptäcka den bioluminiscens som uppstår kring en dykande kaskelot på avstånd över 120 meter. Även om kaskeloten med hjälp av sin sonar kan upptäcka jättebläckfiskar på längre avstånd än så, bör en väl förberedd jättebläckfisk inte ha några större problem med att snabbt simma åt sidan och undvika att bli uppäten av den mycket otympligare valen. Små bläckfiskar med mindre ögon kommer däremot att se kaskeloten först på mycket närmare håll och då hinner de inte flytta sig ur valens bana.

Så fick våra funderingar på varför några få bläckfiskarter har djurvärldens i särklass största ögon till sist en rimlig förklaring. På köpet fick vi veta precis hur stora dessa ögon är. Dessutom fick vi en teoretisk modell som nu kan användas för att konstruera optimala undervattenskameror och utforska synsinnets roll hos mängder av olika djurarter i världshaven.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar