Krönika: Datorkunniga barn stärker vår demokrati

Från 2014 ska alla som börjar skolan i Storbritannien få lära sig att programmera. Jag tycker att det är ett utmärkt förslag, som vi bör ta efter omedelbart. Det räcker med att – som man gör i Storbritannien – hänvisa till kreativitet och computational thinking, vilket betyder ungefär att förstå vilka problem som kan, och inte kan, lösas genom den sortens beräkningar som datorer är bra på. De lyfter även fram kopplingen till matematik, design, teknik och naturvetenskap.

Men det finns också djupare kopplingar till kunskap och informationsinfrastruktur som jag tycker är värda att belysa. Det handlar om vetenskapens grund och status, och om hur dagens samhälle allt mer bygger på samma grundstenar som datorer, med lagar, checklistor och mätningsmani. Om man förstår hur datorer är uppbyggda och vad som krävs för att de ska fungera bra, så förstår man också mer av det som krävs för att vi ska kunna fatta bra politiska beslut – som är möjliga att genomföra.

Grunden för både vetenskap och datorer är logiskt tänkande, som i sin tur grundas i att acceptera kunskapen som en ”makt” i sin egen rätt. Om jag säger ”Pelle måste vara hemma, för jag ser att det lyser”, är det den nivå av kunskap jag pratar om. Det är inte så att Pelle själv ”måste” någonting, utan det är så att ”Pelle är hemma” måste vara sant.

Det här sättet att resonera kan upplevas som djupt ointuitivt. Att sätta upp regler som ”Om det regnar blir det blött”, och sedan inte få dra slutsatsen att det regnar om det är blött ute, strider mot vardagligt tänkande. Men samtidigt är det just detta som är grunden för logik och vetenskap – ett sätt att tänka som tränas upp när man lär sig programmera.

Satslogiken var också historiskt grunden för de beräkningsmaskiner som bland andra Alan Turing först konstruerade rent teoretiskt, och som sedan kunde börja byggas när man hade gjort tillräckliga framsteg inom elektroniken. På logiken har man sedan byggt datorernas abstrakta modeller av vår värld och vårt samhälle.

Vi kan ta statsapparatens modell av en ”person” som exempel. En person ska ha ett enda personnummer och en enda folkbokföringsadress, men kan ha många barn och bilar. Säljer och köper man ett flertal bilar blir man klassad som bilhandlare i Skatteverkets modell. Detta sker med automatik, och är inget som förhandlas fram. Verkligheten kan se annorlunda ut, men det är modellen som bestämmer.

Många har i dag datorns sätt att tänka som grunden för sitt arbetsliv, om de arbetar i en huvudsakligen regelstyrd verksamhet. En byråkrati är som en dator, byggd av ord på papper. Men för många är datorns sätt att tänka främmande, och jag tror att det ”datoriska tänkandet” i vissa fall kan tränga undan andra mänskliga tankeformer som är viktiga, eftersom de är knutna till emotioner, kreativitet och motivation.

Att fler kan förstå och diskutera datorns sätt att fungera blir allt viktigare i en verklig demokrati. Det är avgörande att ingen kan skylla på att ”det inte går att göra i datorn”, utan att man snarare kan grunda resonemanget i varför man har valt att utveckla något på ett visst sätt.

Det är själva förståelsen av datorn som bör stå i fokus när man lär ut programmering i skolan, inte ambitionen att fler ska bli programutvecklare i sitt yrkesliv. Att sedan många kommer att upptäcka att det är ganska lätt att både lösa knepiga problem och vara konstnärlig och kreativ genom programmering är en trevlig bonus.

Simon Winter är doktor i kognitionsforskning och interaktionsdesigner. På Infontology.org skriver han om människans fantasi i vår högteknologiska kultur.