Bild: Getty images

Vårt skräpiga digitala samhälle

Det digitala samhället genererar alltmer avfall. Ändå föreställer vi oss gärna att ny teknik alltid är bättre än gammal. Det är dags att uppmärksamma digitaliseringens negativa miljöeffekter, menar teknikhistorikern Nina Wormbs.

Redan på 1960-talet noterade chefen för IT-företaget Intel, Gordon Moore, att antalet transistor på en integrerad krets växte exponentiellt; de blev dubbelt så många på 12 månader. Det innebar i princip att prestanda för elektroniken hade en exponentiell tillväxt. Moores lag, som den kom att kallas, har blivit emblematisk för informationssamhället och gett upphov till en föreställning om tekniken som obegränsad och ändlös. Chris Preist och hans kollegor som studerar digitalisering och hållbarhet har kallat detta för ett paradigm som karaktäriseras av överflöd – ett ymnighetshorn. Det finns inga gränser för hur snabbt och hur mycket som färdas, hanteras eller lagras. Det är till och med så att vardagsspråket inte räcker, utan vi måste undervisas i grekiska prefix som tar hand om alla nollor i de obegripligt stora talen, som gigabyte (109), terabyte (1012), petabyte (1015) och så vidare.

Det exponentiella i det digitala sammanfaller med vad klimatforskaren Will Steffen och andra kallat för den stora accelerationen. Steffen och hans kollegor utgick från data inom forskningsprogrammet IGBP (International Geosphere-Biosphere Programme) och jämförde trender i det naturliga systemet med det socioekonomiska. Grafer över till exempel koldioxid i luften, kväveoxid, metan, havsförsurning, yttemperatur eller förlust av tropisk skog från år 1750 fram till 2010 uppvisade en accelererande ökning efter andra världskriget. Dessa förändringar i det naturliga systemet jämfördes sedan med några motsvarande indikatorer i det socioekonomiska systemet, som vattenanvändning, global population, urban population, faktisk BNP, internationell turism eller produktion av konstgödsel, som på samma sätt ökade accelererande. Tolv dimensioner i vartdera systemet innebar 24 grafer som tillsammans illustrerade både korrelationen mellan det naturliga och det socioekonomiska systemet, det vi ofta i dag talar om som människans tidsålder eller antropocen, och att denna tidsålder karaktäriseras av accelererande förändring.

Fler lagar än Moores lag

Telekommunikation var en av Steffens tolv socioekonomiska grafer och beräknades genom att lägga ihop fast telefoni 1950–2010 med mobila abonnemang 1980–2010. Men det hade också varit möjligt att utgå från annan förändring i informationssamhället. Moores exponentialkurva har nämligen motsvarigheter även när det gäller andra mätbara dimensioner. Hur mycket som kan lagras på en disk kallas Kryders lag, bandbredd heter Nielsens lag och kapacitet för fiberoptik benämns Kecks lag.

Exponentialkurvan var sedan tidigare viktig för att förstå samhällsförändring. Idéhistorikern Gustav Johansson har påpekat hur central den var för den inflytelserika rapporten Limits to growth från 1972, som använde bilder och statistik för att visa på just tillväxtens gränser. Det gällde både kurvor över befolkningsökningen, industriutveckling och livsmedel. I rapporten används exponentialkurvan för att illustrera ett hot, precis som i diskussionen omkring den stora accelerationen. Den accelererande och explosionsartade förändringen ger oönskade och kanske till och med katastrofala konsekvenser.

På soptippen i Ghanas huvudstad Accra hamnar elektronikskrot från Europa, Afrika, Amerika och Indien, något som skildras i dokumentärfilmen Welcome to Sodom från 2018.
Bild: Getty images

Tillväxt både problem och lösning

Men Moores lag och dess motsvarigheter har inte använts på det sättet. Tvärtom betraktas ökningen som en tillgång och en förutsättning för den kontinuerliga tillväxt som tekniken själv befinner sig i och därtill möjliggör. Att befinna sig på toppen av denna exponentialkurva ska inte ingjuta eftertänksamhet och förskräckelse, utan beundran och fascination. Att denna expansionism har sin främsta referens i idén om ekonomisk tillväxt stämmer förstås till eftertanke. Vi har länge betraktat den stigande kurvan som en kurva som pekar åt rätt håll. Klimat- och miljöförändringarna berättar en annan historia. Det är en formidabel utmaning att trassla ut dessa företeelser, eftersom den rikedom som tillväxten hittills genererat på många sätt är lika mycket ett problem som en lösning.

Metaforerna som omgärdar det digitala gör emellertid gällande att det är olika sorters kurvor. Det digitala – säger retoriken – är inte vilken verksamhet som helst, utan skiljer ut sig från tidigare epoker med sina särskilda egenskaper och förmågor.

En av de mest framträdande egenskaperna som företrädarna för den digitala tekniken lyfter fram är immaterialitet. Nicholas Negroponte, en av grundarna till MIT Medialab, hävdade exempelvis i boken Being digital från 1995 att den digitala tekniken var viktlös och friktionsfri samt att atomen i och med detta var tämjd. Denna idé var tämligen spridd på 1990-talet och hade förstås rötter den också. Redan på 1970-talet fanns det diskussioner om det postindustriella samhället, som skulle karaktäriseras av information och tjänster i stället för fabriker och industrier. Med internets genombrott under 1990-talet blev denna retorik än mer spridd och ännu starkare. Tilltron till teknikens revolutionerande kraft var enorm och regeringar i olika länder följdes åt i försök att fästa dessa visioner på pränt. Den svenska IT-kommissionen underströk visserligen att tekniken var ett verktyg, men betänkandet karaktäriserades av en teknikoptimism där människans förmåga kunde få vingar.

Att flyga har länge varit en dröm, och även om den redan tidigare förverkligats med både förbränningsteknik, jetmotorer och raketsteg, så var de vingar som IT-kommissionen åkallade snarare meta­foriska, ämnade att mana fram en bild av ett nytt och nära nog viktlöst tillstånd. Detta samspelade förstås med att många tillämpningar gjordes i virtuella miljöer, där kommunikation och deltagande medierades på olika vis. Att mötas virtuellt, på en plats som inte kan fästas på kartan, bidrar till en förståelse av tekniken som både vikt- och platslös, där resurser och lösningar osynliggörs.

Denna metaforik omkring det digitala är fortfarande viktig. Det kan bero på att tekniken i stora delar är osynlig. Osynligheten delar det digitala med till exempel elektricitet, där vi ser användningen men där produktionen är långt bort. Den stora skillnaden med digital teknik är att vi inte riktigt vet var vår information lagras eller vilka vägar våra datapaket tar i nätverken, vilket också är en av poängerna och gör tekniken flexibel. Flexibiliteten kan ses som en motsats till tung industri och ytterligare förstärka det immateriella.

Molntjänster är ett sådant exempel. Vi har visser­ligen lärt oss att betala för sådant som finns i ”molnet” men transaktionen är ogenomskinlig för de flesta.

Problem att mäta verkligt avtryck

I sina studier har antropologen Asta Vonderau visat hur metaforerna samspelar med lokal självförståelse. Att placera serverhallar som behöver kylas i det kalla Norden framstår som naturligt. Norrbotten kan marknadsföra naturgivna fördelar i den globala kampen om storföretagens investeringar. Detta gäller även placeringen av batterifabriker i Skellefteå. Det är också attraktivt för lokala politiker som ser denna typ av industri som ren i jämförelse med modernäringarnas tunga och smutsiga verksamhet. De ser potentialen i att resurser i form av god tillgång till fossilfri el och det än så länge kalla klimatet är något som kommer Norrland direkt till del. Detta måste ses mot en bakgrund av Norrland som ett ställe där de södra delarna av Sverige mest hämtat resurser.

Det återstår att se om dessa etableringar i norra Sverige kan innebära en rematerialisering av det digitala, så att diskussionen om den digitala tekniken också kan förstås i termer av resurser, energi och arbetstillfällen.

Diskursen om en viktlös och ren digital teknik har kritiserats bland annat av forskare som gjort livscykelanalyser genom systematiska undersökningar av informationsteknikens verkliga miljö- och klimatavtryck. Att byta ut en produkt mot motsvarande digitala tjänst kallas ibland de-materialisering. Dematerialisering har en tydlig sensorisk dimension. Genom att det materiella exemplaret försvinner tappar vi också känslan för produkten. Något som är mindre materiellt och väger mindre kan ge intryck av att ge ett mindre avtryck på miljö och klimat. Många böcker i samma läsplatta, cd-samlingen i en mp3-spelare eller semesterbilderna på ett usb-minne ger oss en före­ställning av effektivitet och resurssnålhet. Men man kan inte bara ta hänsyn till vad saker väger (eller vad de har tillverkats av), utan måste göra en mer omfattande beräkning av resursåtgång och avtryck för att kunna jämföra med materiella medier.

20 000 personer arbetar i Shabara-gruvan nära Kolwezi i Kongo. Cirka 70 procent av världens kobolt kommer från landet. Efterfrågan på metallen ökar i och med digitaliseringen och elektrifieringen av samhället. Kobolt är en nyckelingrediens i de batterier vi har i telefoner och elbilar.
Bild: Junior Kannah / AFP / TT

För varje produkt går det att dela upp miljö- och klimatavtryck i produktion, användning och återvinning. Det har visat sig vara utmanande forskning eftersom framför allt användningen är mycket svår att beräkna, men också för att återvinningen innehåller stora osäkerheter. Det är inte så lätt att säga att e-boken är bättre än den gamla vanliga boken, eftersom det beror på hur ofta och länge läsplattan används och om den sedan återvinns. Det beror också på om man skriver ut delar av tidningen eller boken, eller bränner sin egen cd från nedladdade filer. Omständigheterna är avgörande. Det kan ha bidragit till att den här typen av forskning inte har fått så stort allmänt genomslag eftersom den inte skapar klatschiga rubriker.

Riskerar öka konsumtionen

Konsekvenserna ligger emellertid inte bara på produktnivå, där något kan bytas ut mot något annat, och vi får en direkt konsekvens. Det finns också indirekta konsekvenser, vilka i sin tur går att dela upp på en rad olika vis, som har att göra till exempel med hur tekniken används i produktionsprocesser eller om vi byter ut en resa mot ett digitalt möte. Vi kan därför behöva undersöka strukturella och beteendemässiga effekter när våra värdesystem och vanor förändras. Blir saker till exempel billigare och vi får mer pengar över är risken stor att vi konsumerar mer. Blir det enklare att handla och vi får vi mer tid över kan det få samma effekt. Ökad nätshopping med gratis retur påverkar i sin tur transportsektorn. Den kan vara effektiv men lika gärna suboptimerad. Ett mindre fraktbolag har kanske inte så många fordon eller åkare, vilket kan innebära att en liten mobiltelefon färdas långt i en mycket stor och nästan tom lastbil. Transportsektorn är i sin tur beroende av logistik och lager, där krav på direktleverans innebär att det nu växer fram logistikcentraler centralt placerade mellan stora orter och längs stora vägar. Att helt och fullt göra räkning för dessa förändringar är ett gigantiskt arbete. Vi måste helt enkelt inse att beräkningarna är både komplexa och beroende av en rad olika faktorer samt innehåller stor osäkerhet.

Ett relativt avgränsat område är strömningstjänster, som expanderat kraftigt under de senaste åren. Även där är dock ovissheten stor, och som hållbarhetsforskaren Tove Billstein och hennes kollegor har konstaterat råder det inte konsensus om hur man ska mäta miljö- och klimatkonsekvenserna av trafiken i digitala nätverk. En av de stora utmaningarna är var man ska dra gränserna för systemet och vad som ska inkluderas. Oenigheten kring metod innebär att det blir svårt att göra jämförelser, vilket dock efterfrågas allt oftare. Det är komplicerat nog för konsumenter att veta vilken frukt man bör köpa i mataffären, men att göra ett informerat val när det gäller dataöverföring är kanske inte ens möjligt.

Ett hyllat flaggskepp bland de svenska så kallade IT-undren är Spotify, vars tjänster i huvudsak bygger på att vi inte lyssnar på musik genom vanlig radio eller från ett fast medium (som en cd-skiva), utan att vi strömmar data. Det är emellertid omöjligt att göra en livscykelanalys av huruvida detta är mer hållbart eftersom företaget inte släpper ifrån sig den nödvändiga informationen om bland annat energiförbrukning. I stället måste de som försöker undersöka detta göra approximationer, vilket leder till stora osäkerheter. Ett annat exempel är kryptovalutor, med bitcoin som den mest kända, där elförbrukningen för att producera valutan under senare år är jämförbar med den totala elförbrukningen hos länder som Finland eller Nederländerna. Men vi kan förvänta oss krav på större transparens i framtiden. En studie från 2018 beräknade att lejonparten av utsläppen från IT-sektorn kom från infrastrukturen och då framför allt serverhallar och nätverk.

Den här forskningen sammanfattas ibland under rubriken rekyleffekten eller Jevons paradox. Med rekyleffekten brukar vi mena att effektiviseringar äts upp av förändrad användning. Om en bilmotor blir effektivare kostar det mindre att åka, men det leder inte till att vi begränsar vårt åkande utan att vi åker mer. Jevons paradox formulerades först av den brittiska ekonomen William Stanley Jevons 1865, i relation till den dåtida effektiviseringen av kolkrafttekniken som innebar att priserna sjönk och efterfrågan på kol ökade. I den allmänna debatten är kunskapen om denna paradox begränsad. Det beror förmodligen delvis på att den är svår att sammanfatta slagkraftigt. Eftersom livscykelanalyser bygger på många antaganden och det på detta område råder särskilt stor osäkerhet är det begripligt.

Ledlampor tydligt exempel

Kunskapen om enklare och helt materiella utbyten av en produkt mot en annan är mer spridd, även om det inte är allmängods. Det mest kända exemplet är förmodligen att en ledlampa drar mindre energi, men bytet av ljuskälla leder till att vi köper fler och får både mer ljus och mer skräp, men kanske ingen energibesparing.

Det finns få studier som försökt sig på att beräkna det totala bidraget från det digitala när det gäller utsläpp och energiåtgång. Men i linje med sektorns egna beräkningar förväntas dess miljöpåverkan öka kraftigt.

Om vi byter mobil ofta är resurs­åtgången under den tid vi använder den liten i relation till resurserna som går åt för att tillverka den.
Bild: Getty images

Energianvändningen för elektroniska produkter är svår att få grepp om. Likaså är det svårt att avgöra exakt när man bör ge upp i sina försök att laga en apparat och faktiskt köpa en ny. Däremot kan vi lättare förstå vilka material, vilka resurser och vilket arbete som produktionen av det digitala innebär, även om det visar sig att dessa beräkningar inte heller är så enkla. Vi kan föreställa oss att dessa apparater också måste hamna någonstans, när vi lämnat dem på den särskilda plats som finns på våra återvinningscentraler. Det gäller förstås inte de gamla mobilmodeller som vi låtit ligga kvar i en låda längst in i garderoben, för säkerhets skull, av lättja eller i rädsla för att våra oraderade hemligheter kan komma i orätta händer. Men hanteringen av det övriga elektroniska skräpet har de flesta av oss någon gång påbörjat genom att göra oss av med det.

Mobilers korta livslängd

Även om vi förstår att en mobiltelefon inte är immateriell så är det en utmaning att beräkna hur mycket energi och resurser som krävs för att producera den eller någon annan elektronisk apparat. Det beror förstås delvis på att apparaterna är olika, men det har också att göra med hur transparenta företagen är. Generellt kan man säga att ju mer komplicerad en telefon är, desto mer resurser tar det att producera den. Vad som är slående är att för många produkter är resursåtgången vid användning bara en bråkdel av resursåtgången vid tillverkning. Produktionen av en Iphone 6 ligger på mellan 50 och 80 kilo koldioxidekvivalenter, medan en normal årlig användning resulterar i cirka 5 kilo koldioxidekvivalenter. Det finns alltså mycket att vinna på att förlänga livslängden på en mobil.

En del av resursåtgången beror på att telefonen är full av metaller, somliga sällsynta jordartsmetaller, som är svåra att få tag på och bryta. Jakten på dessa metaller slutar ofta i Kina, eller på den afrikanska kontinenten med dess enorma naturrikedomar och dess långa historia av exploatering. Där utvinns ämnena både under kontrollerade och okontrollerade former, både i stora gruvor, privat eller statligt ägda, och i hål i marken. Arbetet i gruvorna är ofta oerhört svårt och farligt, inbegriper barnarbete och sker i avsaknad av skyddsutrustning och säkerhetsanordningar.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Även de renrum där produktionen sker under särskilda förhållanden för att undvika olika typer av oönskade partiklar i monteringen kan utgöra en fara. I digitaliseringens barndom låg dessa kemiska fabriker nära forskning och utveckling. Redan då visade det sig att tekniken hade en smutsig baksida. Silicon Valley drabbades av miljökatastrofer på 1970- och 80-talen med förgiftat vatten och grav ohälsa nära anläggningarna. Arbetarna som var anställda i verksamheten drabbades av en rad sjukdomar, missbildningar och missfall. Miljölagstiftning, medial uppmärksamhet och facklig aktivism bidrog till att verksamheten förändrades, även om industrins gensvar varierade. Det mesta tyder på att förflyttningen av produktionen till platser där facklig organisering är svag eller förbjuden och där lönerna är låga innebär att verksamheten fortsatt är miljö- och hälsofarlig. Det är talande att det finns så oerhört få produkter på denna marknad där företaget kan garantera att utvinning och produktion sker på rättvisa och miljövänliga sätt.

Om produktionen av våra apparater och vår infrastruktur är beroende av globala flöden av rara jordartsmetaller, kunskap och arbetskraft, så gäller motsvarande även för hanteringen av avlagda produkter. Det finns en sammanslutning mellan FN-universitetet, Internationella teleunionen och Internationella organisationen för fast avfall (ISWA) som har i uppgift att följa utvecklingen av globalt e-skräp. Sammanslutningen heter Global E-waste Statistics Partnership och det är svårt att vistas länge på deras hemsida. Längst ner till vänster har de nämligen en liten räknare som baserat på den senaste statistiken visar hur många kilo e-skräp som produceras på jorden under den tid användaren har webbfönstret öppet. Medan jag skrev de här 432 raderna producerades 177 834 kilo.

Planerat åldrande av elektronik

Två viktiga skäl till att det finns så mycket skräp är dels planerat åldrande, dels en förhärskande föreställning om att vi måste byta ut våra apparater. Återigen är reklam en tacksam källa för att fånga samtiden. Där får vi veta att vi har ”rätt” till en ny telefon vartannat år. Och det ligger förstås nära till hands när en central del, nämligen batteriet, är så gott som uttjänt efter två år.

Men det finns också skräp som vi inte ser. Vi är alla en sorts digitala tvångsmässiga sparare, hoarders, som har inte bara gamla filer sparade på flera ställen, utan också gamla versioner av texter och bilder i olika upplösning. Dessa data ligger bokstavligt talat och skräpar på servrar vi inte minns, på gamla telefoner, usb-minnen och hårddiskar. I jämförelse med annat skräp tar det liten plats och det är förmodligen därför vi behåller det.

Men det väcker ändå frågor om det smarta hemmet där semesterbilderna finns i sex versioner. Under 2019 producerades ungefär 53,6 miljoner ton e-skräp i världen, vilket motsvarade 7,3 kilo per person. Baselkonventionen som undertecknades 1989 och började gälla 1992 reglerar hanteringen av e-skräp. Men det finns stora problem. Dels kan definitionerna av vad som är avfall och vad som är återvinning göras flexibel, dels är det mycket som inte samlas upp. Precis som i början av produktionskedjan står det emellertid klart att skräpet inte hamnar på samma ställen som där vi rika konsumenter finns.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Slutsatsen av mitt övergripande resonemang kan framstå som en provocerande paradox. Eftersom vi lever i en tid när framstegstanken fortfarande dominerar föreställningen om tidens förändring, och denna tanke i huvudsak vilar på att det är teknik och vetenskap som ska ge oss en bättre morgondag, så jagar vi ständigt denna teknik. Såväl individer som konsumenter, såväl företag som regeringar och stater, försöker fånga tekniken. Numera jagar vi den också för att den ska frälsa oss från klimat­förändringarna och återställa tron på framtiden. Men denna jakt bidrar ytterligare till överutnyttjande av resurser och nedbrytning av miljön.

Problemet är att det digitala inte – lika lite som det analoga – ger oss hållbarhet. Hållbar kan teknik bara vara i relation till hur den tas fram, används och skrotas. Tekniken ger oss verktyg, men en dator är inte hållbar om den ligger i sin låda. Hållbarhet är inte en inneboende egenskap, inte en essens. Hållbarhet handlar om hur vi människor förvaltar jorden och dess resurser på ett sådant sätt att det inte inskränker våra barns möjligheter. Det är nödvändigt att vi strävar efter att finnas och verka inom planetens gränser, vilket inbegriper alla aspekter av det digitala. Teknikhistorikern Gabrielle Hecht har kallat vår exploatering för att vända jorden ut­-och-­in. Hon har följt jakten på resurser på framför allt den afrikanska kontinenten och avtäckt hur gamla koloniala mönster upprepas för att få fatt i precis rätt grundämnen och metaller. De gigantiska hål våra gruvor gör i jorden och de berg vi bygger av avfallet är starka kontraster till klimatförändringarnas osynliga koldioxidekvivalenter. Men trots materialiteten ser vi inte hålen vi grävt ut och högarna vi lämnat kvar. I alla fall inte vi som är privilegierade nog att kunna vara först in i framtiden. Om vi inte börjar synliggöra digitaliseringen och dess materiella avtryck kanske framtiden inte blir så ljus och ren som teknikens företrädare påstår.

Nina Wormbs

Bild: Viktoria Davidsson

Nina Wormbs är professor i teknik­historia vid Kungliga tekniska högskolan, KTH.

Hon har studerat medieteknik och digitalisering och är intresserad av hur teknik betraktas och förstås.

Hon forskar också om klimatkrisen och hur vi förhåller oss till den som individer och samhälle.

Det här är en kortad version av Nina Wormbs essä ”Det digitalas materialitet” i Efter digitaliseringen (Makadam förlag) som är Riksbankens Jubileumsfonds årsbok.

Texten uppdaterades 29 januari 2023.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor