”Skolan kan inte låsa in digitaliseringen i en mobillåda”

För snart ett år sedan skickades Skolverkets plan för digitalisering ut på remiss till 60 instanser som bjöds in att kommentera på förslaget. Bland dessa återfinns Kungliga biblioteket som tog upp att strategin borde ta upp andra material än digitala läromedel eftersom ”elever dagligen möter digitalt innehåll och format som inte är anpassade för undervisning” och Statens medieråd (numera Mediemyndigheten) som framhöll vikten av barns rättigheter i digitaliserade miljöer där insamling och bearbetning av elevdata har normaliserats.

När regeringen sedan beslutade att dra tillbaka strategin tog de inte någon av dessa synpunkter i beaktade. I stället motiverade de beslutet med hänvisning till argument som att digitaliseringen har gått för snabbt och att en överdriven användning av digitala verktyg kan ha negativa effekter på barns lärande och kognitiva utveckling. De valde i samband med detta också att begränsa Skolverkets uppdrag från att handla om att ta fram allmänna riktlinjer för skolans digitalisering till att enbart handla om läromedel och lärverktyg vilka ska utvärderas utifrån frågor om ”barns och elevers kognitiva utveckling, hälsa, välbefinnande och lärande” samt ”grundläggande digital kompetens”. Dessa nya riktlinjer, som först skulle ha redovisats den 15 januari 2025, dröjer nu till den 30 april 2025.

Det innebär i praktiken att det inte finns några som helst riktlinjer för de aspekter av digitaliseringen som inte handlar om lärande, varken nu eller efter redovisningen av uppdraget. Samtidigt blir dessa aspekter allt viktigare. En aktuell dansk studie visar att en typisk grundskoleelev använder sig av 16 olika plattformar varje dag, i klassrummet eller för att komma åt undervisningsmaterial hemifrån. Varje applikation är sin tur kopplad till flera olika tredjepartsappar som samlar in och använder elevernas användardata. Motsvarande gäller också för den svenska skolan. Digitala verktyg och plattformar, tillhandahållna av kommersiella aktörer och ofta utvecklade för helt andra syften än utbildning, är redan en integrerad del av skolans verksamhet. Att bortse från detta och försöka placera skolan och eleverna utanför det omgivande mediesamhället är ingenting annat än naivt.

Ändå försöker regeringen göra just detta. När AI-kommissionen fick i uppdrag att lämna förslag på åtgärder som kan bidra till utvecklingen och användningen av artificiell intelligens gällde detta alla områden utom skolväsendet, där kommissionen tvärtom fick tydliga instruktioner om att inte lämna några förslag.

Dessa direktiv bygger på en idé om att eleverna först ska lära sig grundläggande färdigheter och först därefter kan förväntas utveckla digitala kompetenser. DN:s ledarskribent Erik Helmersson sammanfattar hållningen: ”Visst ska skolan förbereda eleverna för det nya AI-samhället. Men först måste de lära sig att skriva, räkna och läsa.” Det som saknas i detta resonemang är att dessa färdigheter utvecklas i ett sammanhang som redan är genomdigitaliserat.

En studie från 2023 om implementeringen av mobilförbud i svenska skolor visar att förbudet är svårt för lärare att hantera, eftersom mobiltelefoner redan används som ett pedagogiskt verktyg. Vidare rapporterade Skolverket i början av 2024 att en av sex lärare i grundskola, förskoleklass och fritidshem har tagit initiativ till eller godkänt att deras elever använder AI-tjänster i undervisningen. En ännu större andel av lärarna menar att tillgången till AI-tjänster har påverkat deras undervisning och efterlyser stöd för att kunna förhålla sig till denna utveckling. Att då fortsätta låtsas att digitaliseringen som samhällsomvälvande process är något som går att låsa in i en mobillåda är att lämna lärare och skolledare i sticket.

Den snabba digitaliseringen av den svenska skolan har medfört flera problem. Men regeringens ensidiga fokus på att lärverktyg och att bromsa digitaliseringen riskerar att förvärra snarare än lösa dessa. Här vill jag framhålla tre saker:

Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att ta fram riktlinjer för digitaliseringens effekter på lärande men det räcker inte. Det finns också ett politiskt ansvar att ge skolor de verktyg och riktlinjer som krävs för att skydda elevernas rättigheter och skolans oberoende i en alltmer kommersialiserad digital miljö. Att ignorera dessa frågor är att abdikera från det ansvaret.