Annons

Tacka hästarna för priset

För att få hem Alfred Nobels värdepapper fick en beväpnad ledsagare föra dem i en droska genom Paris gator. Om de många och ibland äventyrliga turerna innan testamentet blev verklighet berättar Gustav Källstrand, 1:e intendent på Nobelmuseet.

Författare: 

Publicerad:

2013-11-20

Den 2 januari 1897 publicerades innehållet i Alfred Nobels testamente i Nya Dagligt Allehanda. Men det skulle dröja fem år innan Nobels priser började delas ut – fem år av juridiska förhandlingar med besvikna släktingar och tveksamma prisutdelare.

Veckorna och månaderna efter publiceringen fylldes tidningarna av rapporter om det nya priset som Nobel hade instiftat. Reaktionerna var mestadels positiva: Svenska Dagbladet kallade det för ett slags nya olympiska spel, ”hvilka komma att i sig samla allt det yppersta af mensklig produktion på det andliga området”.

Men det fanns kritiker. En var den framtida fredspristagaren Hjalmar Branting i Social-Demokraten: ”En miljonär, som donerar, kan vara personligen värd all aktning, men bättre är att slippa både miljonerna och donationerna.”

Även inom släkten Nobel fanns ett missnöje. Släkten hade två grenar, en bosatt i Ryssland och en i Sverige. Den ryska grenen hade Alfreds brorson Emanuel Nobel som huvudman, och han var inställd på att hans farbrors önskningar skulle respekteras.

Men den svenska grenen ville annorlunda. De utövade påtryckningar mot Emanuel Nobel för att han skulle ansluta sig till dem, och fick hjälp från högsta instans. Oskar II kallade till sig Emanuel Nobel och menade att de fredsidéer som Alfred Nobel hyst var världsfrånvända och att det vore synd att förspilla släktens arv på drömmerier. Men Emanuel Nobel hörsammade inte kungens begäran.

Efter olika försök att få kontroll över Nobels tillgångar lämnade de svenska släktingarna våren 1898 in en stämningsansökan i syfte att ogiltigförklara testamentet. Släktingarna anförde flera skäl, bland annat att Alfred Nobel inte hade varit bosatt i Sverige.

Till huvudsaklig testamentsexekutor hade Alfred Nobel utsett den 26-årige ingenjören Ragnar Sohlman. Denne tyckte först att uppgiften var honom övermäktig, men fick stöd av Emanuel Nobel, som berättade att det ryska begreppet för testamentsexekutor var dusje prikaztijk, ’själens ombud’. Ragnar Sohlmans uppgift var att försöka handla på ett sådant sätt att Alfred Nobel skulle ha varit nöjd. Detta fick bli en ledstjärna för Sohlman under de fyra åren av förhandlingar.

Alfred Nobels dödsbo var inblandat i flera komplicerade rättsliga processer. Ragnar Sohlman och hans medarbetare kämpade med precis de svagheter i testamentet som de svenska släktingarna tog fasta på.

Men exekutorernas franska advokat lyckades att med retoriska knep övertyga en fransk domstol om att Nobel hade varit bosatt i Bofors snarare än i Paris. Han beskrev Alfred Nobels bostad i Paris som en liten lägenhet och Björkborn i Karlskoga, som Nobel hade köpt 1894 och där han vistades när han var i Sverige, som ett chateau. Advokaten lyfte särskilt fram de hästar som fanns på herrgården. Enligt Ragnar Sohlmans memoarer var det just hästarna som fick domstolen att gå med på att Nobels hemvist hade varit Björkborn.

Alfred Nobel och Ragnar Sohlman.

Den unge ingenjören Ragnar Sohlman(t.h.) utsågs av Alfred Nobel (ovan) till huvudsaklig testamentsexekutor.

Att säkerhetsställa Nobels tillgångar utomlands skedde heller inte utan dramatik. Vid ett tillfälle for Ragnar Sohlman i en droska genom Paris med miljonvärden i värdepapper för att föra dem till järnvägsstationen och tåget mot England. Eftersom det inte var ovanligt med värdetransportrån var han beväpnad med en revolver.

En annan gång försvann bagaget under resan mellan Paris och San Remo. I det ingick koffertarna med Nobels samlade finansiella och juridiskt viktiga dokument. Under ett dygn trodde Ragnar Sohlman att hela testamentet gått i stöpet på grund av slarvig bagagehantering – men det kom lyckligtvis till rätta.

De svenska släktingarnas invändningar hamnade aldrig i domstol, utan en förlikning nåddes 1898. I uppgörelsen fanns tre punkter som kom att få stora konsekvenser för Nobelpriset. Den första var att priset måste delas ut minst vart femte år, den andra att prisbeloppet inte får understiga 60 procent av räntan på fonden och den tredje att priset inte får delas i fler än tre delar.

Parallellt med förhandlingarna med släktingarna förde exekutorerna också samtal med de institutioner som skulle dela ut priserna: Karolinska institutet, norska Stortinget, Svenska Akademien och Kungliga Vetenskapsakademien. Dessa var tveksamma av flera anledningar, vilket väckte stor uppmärksamhet, både i medierna och i vetenskapliga, litterära och politiska kretsar. Men samtidigt ville de inte tacka nej, och därmed omintetgöra Nobels idé.

Det krävdes långa förhandlingar innan man fann former som alla kunde gå med på. Det viktigaste resultatet var nomineringssystemet. Det innebär att de fem Nobelkommittéerna kan be framstående personer inom varje kategori om förslag på pristagare. På så sätt fick kommittéerna översikt över de forskningsområden som de skulle belöna.

Det var också nu som det beslutades att priset inte ska gå till arbeten utförda ”det förlupne året”, som det står i testamentet, utan till nytt arbete i en bredare bemärkelse, eller till äldre arbete som nyligen visat sig vara viktigt. Genom att vänta innan man belönar en upptäckt kan man också bli mer säker på att denna verkligen är värd ett Nobelpris.

När Nobelpriset började delas ut 1901 hade det utvecklats en hel del jämfört med den korta beskrivning som fanns i testamentet – men det var ändringar som behövdes för att förverkliga Nobels dröm.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar