Annons
Vem är brottslingen?

En tjuv jagas av polis genom Gamla stan i Stockholm, sommaren 1966.

Bild: 
Leif Engberg / DN / Scanpix

Vem är brottslingen?

För att förstå kriminaliteten måste vi förstå den kriminelle. I ett unikt projekt vid Stockholms universitet följer man nu upp ett stort antal långtidskriminella som djupintervjuas om sina liv. Henrik Höjer har mött kriminologerna Jerzy Sarnecki och Christoffer Carlsson.

Författare: 

Publicerad:

2013-03-24

På 1950-talet upplevdes ungdomsbrottsligheten som ett stort samhällsproblem. Flera utredningar tillsattes. Bland annat kartlade man pojkar i riskzonen – vilket då betydde att de växte upp i de stökiga delarna av Södermalm i Stockholm. Utredningen fokuserade på pojkar registrerade för ”icke bagatellartade egendomsbrott”.

– Det är rätt intressant att man då inte alls bekymrade sig för våldsbrott, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.

– Man tyckte nämligen att det var självklart att pojkar slogs! Däremot sågs stölderna som ett problem i ett samhälle med allt större välstånd.

Nu har Jerzy Sarnecki tillsammans med några forskarkolleger gått tillbaka till dessa män födda på 1940- och 50-talen för att se vad som hände sedan. Projektet heter Stockholm life course project och finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

Jag träffar Jerzy Sarnecki i hans fullbelamrade rum i en av Stockholms universitets ljusblå skrapor tillsammans med Christoffer Carlsson, doktorand inom projektet. De har kartlagt över 800 personer och har gott om registerdata. De som var pojkbrottslingar då är nu i 60- och 70-årsåldern. Det finns även uppgifter om deras barn, barnbarn, syskon och syskonbarn.

Pojkarna undersöktes mycket noggrant för 50 år sedan. De intervjuades och testades medicinskt och psykiatriskt. Man intervjuade även deras föräldrar och lärare. Forskarna vet i dag allt från födelsevikt till betyg och föräldrarnas arbeten.

Nu intervjuas ett åttiotal av dem igen, de får själva berätta om och reflektera över sina liv.

– Många är mycket talföra, berättar Christoffer Carlsson, som har gjort många av intervjuerna.

– Vi har träffats flera gånger, ofta många timmar. Det är i regel ett ganska mödosamt arbete att få ihop kronologin i deras liv – vi börjar i en enskild händelse som sedan kopplas till helt andra saker.

Intervjuerna handlar om deras levnadshistorier, med fokus på den kriminelles självförståelse – men även på hans relationer, pengar, boende, vardag.

– Vi är intresserade av förändringar i livet, säger Jerzy Sarnecki. Studier av detta slag är ofta styrda av frågeformulär, som i sin tur är styrda av en teori eller en forskares förförståelse. Till exempel: Frågar du om vändpunkter i livet så kommer folk att berätta om vändpunkter i livet. Så vi tänkte – vi låter dem bara berätta!

– En del av dem som vi har intervjuat håller på fortfarande! De har varit kriminella i decennier, säger Jerzy Sarnecki.

Hur har deras liv sett ut?

– Berättelsen om ett kriminellt liv börjar ofta med en klipsk och initiativrik person, social med många kompisar, som kommer från en utsatt miljö, säger Christoffer Carlsson. De intervjuade beskriver sig som spänningssökande. De slutar skolan tidigt, och börjar med brott i de tidiga tonåren. Sedan hamnar de på ungdomsvårdsskola eller ungdomsfängelse efter de första brotten.

– De har fruktansvärt kul i början – det är en oerhört underskattad förklaring till kriminalitet, tillägger Jerzy Sarnecki.

– När man är 20 år gammal så är det kul att begå brott. Det är spännande, det ger gemenskap, man får massor av brudar – för det är spännande och maskulint med brottslighet. Och – det är kul att knarka! Man har riktigt häftigt sex när man tagit amfetamin. Det finns nästan inga nackdelar i början. Detta kan vi inte förtiga om vi ska förstå brottsligheten.

Men även om kriminaliteten i unga år kan framstå som spännande går det att urskilja en mycket tydlig faktor när man analyserar gruppen som helhet. De som nu kan intervjuas är de som överlevt. En mycket stor andel, visar det sig, har dött i förtid. Påtagligt många genom självmord, men också på grund av överdoser, våld, olyckor eller sjukdomar som de fått via sin livsstil.

– Och även de som överlevt inser i 30–35-årsåldern att det inte är så kul längre.

Kronologin i det brottsliga livet framkommer såväl i registerdata som i intervjuer. Många har fått barn de inte har kontakt med. Påtagligt många är sjukliga. Många berättar om återkommande panikångestanfall. De har skulder.

– Då vill man lägga av – och de flesta slutar då, säger Jerzy Sarnecki.

Den stora majoriteten brottslingar slutar alltså före 30 års ålder. Men forskarna har undersökt den lilla grupp som fortsatt ändå.

– Åldern är den enskilt viktigaste faktorn i det här sammanhanget, säger Christoffer Carlsson. Som ung man förväntas man till och med vara lite stökig. Det är en del av vad det innebär att vara ung man, men det går inte lika enkelt ihop med att vara vuxen. Normer förändras med ålder.

De äldre män som nu intervjuas tillhör en särskild generation. De blev vuxna på 1960-talet, och detta kom att prägla dem annorlunda jämfört med andra kriminella. De kom att formas av den våg av narkotika som svepte in över Sverige då. En del blev narkomaner och totalt utslagna.

– Förr i tiden kunde dessa personer efter hand bli förtidspensionärer, säger Jerzy Sarnecki. Men denna möjlighet är mer begränsad i dag, och det skapar hemlöshet och misär.

– Att vara en äldre kriminell är svårt, det framgår av många intervjuer, berättar Christoffer Carlsson. När de var 20 år och åkte in i fängelse så fick de träffa alla sina kompisar. Men 40-åringen som åker in känner ingen längre.

Den kriminologiska forskningen har länge präglats av idén om vändpunkter som gör att brottslingen lämnar det kriminella livet.

– Men vi ser en mer sammansatt bild, det tycks inte finnas någon enkel väg ut ur brott, säger Christoffer Carlsson.

– Till exempel, fortsätter Jerzy Sarnecki, är det vanligt med idén om att ett arbete är vägen ut ur brottslighet och in i det vanliga samhället. Men – vi hittar många exempel på hur brottslingar anpassar sitt arbete till sin brottslighet. Det handlar om att hitta ett arbete där man kan vara påtänd på arbetstid. Eller att få ett arbete där man kan stjäla från arbetsgivaren utan risk för upptäckt.

– Föreställningen om att det finns antingen ett hederligt liv, där man arbetar och sköter sig, eller ett tjuvliv, där man lever utanför samhället, är en myt, säger Jerzy Sarnecki. Vi ser hur dessa saker flyter ihop. Många kan sköta sig längre perioder – och sedan begå en massa brott.

När brottslingar trappar ner så har det ofta med relationer att göra – en partner eller en familj kan ha lugnande påverkan.

– Kvinnor har helt klart en civiliserande effekt på män, säger Jerzy Sarnecki. Det har man sett i många studier. Men män har tyvärr ingen civiliserande effekt på kvinnor – det finns många exempel på hur tjejer – för det är ofta unga kvinnor som dras till kriminella – hamnar i våld och missbruk.

Uppväxtens roll är mycket tydlig. Dessa män kommer så gott som alltid från trassliga hem, men man kan inte reducera deras beteende till bara problem under uppväxten.

– Det handlar snarare om att deras föräldrar varit frånvarande, säger Jerzy Sarnecki. Många berättar om att de lämnats mer eller mindre vind för våg under uppväxten. Det verkar snarare handla om bristande tillsyn än enbart om sociala förhållanden.

Överrisken för kriminalitet är stor bland barn till kriminella; det har forskarna också kunnat konstatera. Men för varje generation som går så halveras risken för kriminalitet. Det sociala arvet är alltså inte determinerande.

– Samtidigt tillkommer ju kriminella från icke-kriminella familjer – annars skulle ju brottsligheten ha dött ut för länge sedan, konstaterar Jerzy Sarnecki.

Missbruk, fattigdom, dåliga bostadsområden, skolproblem och psykiska problem är återkommande inslag i berättelserna – och de tillhör de redan kända riskfaktorerna. Men det verkar svårt att snäva in dessa och därmed öka precisionen, vilket skulle göra det möjligt att förutse vem som hamnar i kriminalitet – det är lärdomen av projektet.

– Träffsäkerheten är låg, säger Jerzy Sarnecki. Och vi har ändå världens bästa data.

– Livet kan alltså inte reduceras till uppväxtmiljön, fortsätter Christoffer Carlsson. Det händer ju saker hela tiden – det är vad vi kan utläsa ur vårt material. Det som händer senare i livet har visat sig vara av minst lika stor betydelse som det som händer i början.

En konsekvens av detta är, menar forskarna, att man ska vara försiktig med ingripanden utifrån riskfaktorerna när det gäller barn. Sådana ingripanden riskerar att stämpla vissa barn som problematiska, vilket ger en dålig självbild, som sedan riskerar att reproduceras i ett dåligt beteende. Det finns många studier som bekräftar detta, bland annat av amerikanska minoritetsgrupper.

– Och vi ser ju även detta i levnadshistorierna, säger Christoffer Carlsson. Om man bemöts som tungt kriminell så känner man sig som en sådan – och beter sig som en!

– I stället bör man satsa på generella insatser. Bättre skolor i problemområden är en klassisk metod, säger Jerzy Sarnecki. Eller kanske stödprogram för unga mödrar. Då pekar man inte ut individer som problem. Eller att motarbeta mobbning – för mobbare löper högre risk att bli kriminella.

Hur ska vi då se på dagens unga kriminella? De är ju knappast födda på Södermalm. Hur kommer deras liv att gestalta sig?

– Ja, Rinkeby 2013 ser ju inte ut som Södermalm på 1960-talet, konstaterar Christoffer Carlsson. Samhället förändras, men de grundläggande orsakerna är inte så olika.

– Brottsligheten håller på att etnifieras. Brottslingen är allt oftare en ung invandrare. Vi håller på att få en underklass som inte är etniska svenskar, och det är underklassen som begår traditionella brott, som stöld och våldsbrott. Jag tror dessutom att knarket och alkoholen kommer att spela en allt mindre roll inom kriminaliteten, säger Jerzy Sarnecki. Kopplingen mellan alkohol och våld har minskat sedan 1980-talet. Vi dricker alltmer kontinentalt.

– Vi noterar också en annan stor skillnad, fortsätter han. Andelen kvinnor som begår brott kommer att öka. Den ökningen ser vi redan nu.

– Det kan handla om två saker, säger Christoffer Carlsson. Antingen så har kvinnors faktiska brottsliga beteende ökat. Eller så bemöts deras beteende på nya sätt. En kvinna som slogs för 50 år sedan kanske betraktades som hysterisk, medan samma beteende i dag resulterar i en polisanmälan. Och det kan bottna i en syn på kvinnan som mer rationell och ansvarig för sina handlingar.

– Jag kan hålla med – men i takt med att kvinnor blir brandmän, poliser och militärer så kan de faktiskt också bli brottslingar, säger Jerzy Sarnecki.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Vore det inte, mot bakgrund av den etniska rekrytering, en god idé att starkt begränsa invandring av precis de etniska grupper som står för större delen av brottsligheten?

Hur förklarar Jerry den lavinartade ökningen av våldtäkter bland dom fattiga?
Är det också en klassfråga?

Intressant läsning, tack!

Lägg till kommentar