Annons
Bild: 
Simon Stålenhag

Lever vi redan i de andras låtsasvärld?

Än har vi inte sett några livstecken från utomjordingar. Innebär det att de har utplånat sig själva – ett öde som även mänskligheten står inför? Eller lever vi i deras datorsimulerade verklighet? Det är frågor vi måste ta på allvar, enligt Nick Bostrom. Han är professor i filosofi i Oxford och undersöker villkoren för vår fortsatta existens. 

Författare: 

Publicerad:

2013-12-19

– Minsta tecken på liv på Mars är dåliga nyheter för oss. Och ju mer utvecklat liv vi hittar någonstans där ute i rymden, desto sämre blir utsikterna för vår egen överlevnad.

Filosofen i Oxford, Nick Bostrom, är rätt säker på sin sak, och han är inte ensam om att fundera över vilka slutsatser vi kan dra av att inga rymdvarelser ännu har gett sig till känna. Och det trots att det finns miljarder solliknande stjärnor bara i vår galax, och minst var fjärde av dem också lär ha egna planetsystem. Var är alla?

Nick Bostrom började inte sin akademiska karriär med kosmiska frågor, men väl med en gedigen allmänbildning. Som femtonåring sökte sig den skoltrötte Niklas Boström till biblioteket i Helsingborg. Där upptäckte han Schopenhauer och Nietzsche och de andra filosoferna. Han fortsatte sedan med att i raketfart läsa matematik, filosofi, fysik, psykologi och kognitionslära. I dag är han professor i filosofi och leder Future of humanity institute i Oxford. Där får han ägna sig åt de riktigt stora frågorna, som den om mänsklighetens chanser att överleva långt in i framtiden.

Att vi ännu inte har träffat på några intelligenta utomjordingar i den del av universum som vi kan observera, kan vara ett tecken på att det finns ett allvarligt hinder. ”Det stora filtret”, kallas idén, som lanserades 1996 i en kort artikel av Robin Hanson, amerikansk ekonom som i dag ingår i det växande tankekollektivet vid institutet i Oxford.

– Det stora filtret är en sannolikhetsbarriär, säger Nick Bostrom. Någonstans på vägen mot att utveckla en teknologiskt avancerad civilisation som är i stånd att kolonisera rymden, upphör sannolikheten för vidareutveckling. Där blir det stopp. Koloniseringen blir inte av, och därför ser vi inte till några sådana civilisationer.

Vad kan det stora filtret vara för något? Kanske är livets själva uppkomst från död materia ett så osannolikt steg att det bara har hänt en endaste gång. Eller så kan det vara något annat steg i livets historia på jorden. Som att få encelliga organismer i havet att bereda vägen för liv på land. På vår planet skedde det så sent som för bara en dryg halvmiljard år sedan, 4 miljarder år efter jordens tillkomst. Vår egen art, Homo sapiens, dök upp för bara 200 000 år sedan efter ett antal stora katastrofer, som med jämna mellanrum förintade det som naturen så mödosamt hade skapat.

Kan det stora filtret vara en sådan naturkatastrof som stoppar utvecklingen och hindrar civilisationer från att bli mer teknologiskt avancerade än vi? Det tror inte Nick Bostrom. Visserligen är 99 procent av alla arter som funnits på jorden utdöda i dag, men naturkatastroferna har kommit och gått och vi är ändå här. Det stora filtret är allvarligare än ett asteroidnedfall eller en förändring av syrehalten i luften. Filtret kräver en total utplåning av civilisationen innan den har hunnit sprida sig och kolonisera rymden.

– Det mest intressanta för oss är när det stora filtret inträdde. Därför har vi anledning att oroa oss om vi hittar primitivt liv på Mars, och än mer om vi hittar fossil av något mer avancerat, säg en ekorre. Hur entusiastiska forskarna och andra än kan tänkas bli av ett sådant fynd, vore det verkligen deprimerande.

Fyndet skulle krympa sannolikheten för att något av de otaliga stegen i evolutionen som ledde till människan skulle vara så ytterst sällsynt i kosmos att det stoppade utvecklingen av liv. Och har inte utvecklingen stoppats tidigare, så ligger det stora filtret inte bakom oss – då är det mer troligt att vi inte har kommit dit än. Det skulle innebära att filtret som utplånar civilisationerna ligger framför oss. Och i så fall är våra utsikter att överleva ytterst dystra.

Fast kanske är världsalltet inte så nattsvart ändå. Kanske finns det kloka rymdgummor och rymdgubbar som väljer att sitta hemma hos sig snarare än att erövra kosmos. Sådana något ljusare perspektiv utvecklade den amerikanska astronomen Carl Sagan. Han tänkte sig att alla de aggressiva civilisationerna utrotar sig själva innan de ger sig ut på rövartåg. Bara de snälla är kvar.

– Jag tror inte det, säger Nick Bostrom. Varken naturen eller människan har, vad vi kunnat se hittills, hållit emot en expansion när chanserna fanns. Tvärtom, vi har sett till att fylla alla tänkbara vrår på vår planet. Dessutom kommer en avancerad civilisation förr eller senare att lida brist på resurser, vilket blir drivkraften till att ge sig i väg, även utan krigiska avsikter.

Ytterligare ett argument mot att det bara skulle finnas snälla soffliggare kvar därute, menar Bostrom, är att det faktiskt räcker med att en enda teknologiskt avancerad civilisation någon gång börjar söka sig utåt. Den skulle så småningom sprida sig och kolonisera rymden. Ingen verkar dock ha gjort det. Vad kan ha hållit emot?

– Det kan vara en upptäckt, något som den avancerade civilisationen fann, och som förgjorde den. Men det kan inte vara artificiell intelligens, AI, för även om en sådan förstörde sin civilisation så skulle den ändå fortsätta att spridas ut i universum. I stället kan det röra sig om syntetisk biologi eller nanoteknologi, till exempel, något som vi inte snubblat över än. En upptäckt kan inte göras ogjord, och har den förmågan till total ödeläggelse så går den inte att stoppa.

Det går alltså inte att hålla kvar anden i flaskan. Därför gäller det att tänka efter före. Nick Bostrom och hans kolleger lägger all sin kraft på att grubbla över vilka existentiella risker som mänskligheten står inför, och hur vi ska undvika dessa på bästa möjliga sätt.

Det är främst ny teknologi, något som i ett slag kommer att förändra allt, som hotar att förgöra oss inom några hundratal år. Det kan inte vara något vanligt virus, för ett virus behöver nog inkubationstid. Dessutom, för att utplåna hela mänskligheten, krävs en kritisk högsta gräns för hur många människor som är immuna mot viruset, annars slipper några undan. Å andra sidan kan framtida gen-ingenjörer manipulera fram nya virus som klarar av att utradera allt i deras väg.

Artificiell intelligens däremot har potentialen. Snart kommer en ny bok där Nick Bostrom försöker reda ut hur vi ska skapa avancerad AI och samtidigt behålla kontrollen. Det gäller att den framtida superintelligenta maskinen ärver människans bästa sidor, och glömmer de farliga.

– Vi måste programmera in sådana kontrollmekanismer så att superintelligensen inte skaffar sig mål och medel som strider mot oss själva och våra värderingar.

Vilka värderingar är viktigast att behålla?

– Vi vet inte exakt vilka värderingar som bäst ska styra världen om 500–1 000 år. Det väsentliga är att först skapa förutsättningar för att behålla det bästa hos mänskligheten. Nästa steg kan vi lämna till våra bättre och smartare arvingar.

Superintelligensen är vår framtid. Spelar vi våra kort rätt, har vi en chans att överleva. Nick Bostrom är ingen domedagsprofet. Fast i framtiden måste vi lämna vårt jordiska hem, expandera, erövra kosmos. Kanske måste vi också lämna våra kroppar.

– Jag tycker inte att biologin spelar en speciellt central roll för mänskligheten. Våra erfarenheter, drömmar, tankar, minnen och känslor kan i princip kopplas bort från den biologiska kroppen.

Menar du överlevnad för en själ utan kropp?

– Det skulle kunna vara fysiskt även i framtiden, men det måste inte vara vår biologi. Någon form av informationsbearbetning måste superintelligensen förses med i den posthumana eran.

Låter inte denna supermänniska som något slags nietzscheansk Übermensch, övermänniskan som nazisterna senare utnyttjade så flitigt i sin ideologi?

– Nej, Nietzsche talade om att bara vissa människor genom sin starka vilja och förfining skulle nå längre än andra. Det är något helt skilt från vår transhumanistiska idé om att alla skulle ha tillgång till de nya teknologierna. Vi skulle kanske även allihop ingå i denna superintelligens som får ta över åtminstone vår del av världsalltet.

Denna övergång kallas ibland också för teknologisk singularitet. Nick Bostrom föredrar att kalla den för intelligensexplosion, en mycket snabb övergång till superintelligens, som följs åt av en expansion från jorden ut i kosmos. Samtidigt är det svårt att tänka sig människor frivilligt ge upp sitt individuella jag, sin kroppslighet, för att smälta samman i ett slags kollektivt medvetande.

– Det beror på vilka värden som vi är mest angelägna om att bevara. Kanske väljer vi att fortsätta som individer, eller så finner vi skäl att flyta in i en stor medvetandeocean. Det är inte självklart vilket som är bäst för mänskligheten. Klokast vore att lämna sådana beslut till en visare och mer insiktsfull framtid, då någon bättre version av oss själva får några hundra år på sig att grunna och ta mer upplysta beslut.

Kanhända finns det ändå ingen räddning för mänskligheten, kanhända är apokalypsen nära – så nära att den till och med kommer tidigare än vi kan ana. Så resonerar vissa som med en ganska enkel sannolikhetsberäkning kommer fram till att alla civilisationer som når vår utvecklingsnivå är dömda till undergång, innan de uppnår teknologisk mognad.

Tanken är att om ingen människa är unik så går det att uppskatta det totala antalet människor på vår jord, det vill säga de som levde förut och de som kommer att leva här ända tills alla liv slocknar. En sådan uppskattning kan göras ungefär på samma sätt som man kan gissa sig fram till hur många numrerade bollar som finns i en stängd låda. Frågan är om antalet ligger närmare tio eller en miljon. Man får sticka in handen och fiska upp en boll.

– Det är klart att om du tar fram en boll med en sjua, så gissar du att det bara är tio bollar därinne, säger Nick Bostrom.

Om antalet kommande generationer går att beräkna, så leder det också fram till en beräkning av slutdatumet för hela mänskligheten. Resultatet blir att vi har någonstans mellan tusen och två tusen år kvar att finnas.

Intuitivt verkar det alltför lätt att med så relativt enkla antaganden komma fram till en så mäktig slutsats, och Nick Bostrom är kritisk till metoden. Svårigheten är att finna rätt argument som stöder misstron.

– Det statistiska räknesättet är inte så lätt att helt avfärda. Motargumentet skulle kunna vara att vi inte är så typiska som beräkningen kräver. Premisserna är alltså fel från början. Tänk till exempel att människor i framtiden inte är som vi, kanske har de omstöpts på något sätt, med genetiska eller andra metoder. Och då är varken du eller jag någon typisk representant för hela mänskligheten, utan bara typiska för vår tids människa. Det stjälper hela resonemanget.

Det kanske är trösterikt. Men det finns flera sätt att få slut på vår kosmiska historia. Det räcker att dra ur sladden, till exempel. Fast det förutsätter att vi lever i en värld som simuleras av en mer avancerad civilisation än vår – kanske våra släktingar i en inte så avlägsen framtid.

För några år sedan väckte Nick Bostrom stort intresse för frågan om simulering med en artikel där han visade att åtminstone en av tre hypoteser måste stämma. Antingen går alla civilisationer på vår utvecklingsnivå under innan de blir teknologiskt mer mogna. Eller så är civilisationer som skulle kunna skapa simulerade världar inte intresserade av att göra det. Eller så lever vi i en simulerad verklighet.

Om vi vill hoppas att undergången (hypotes 1) inte är en lösning, och om vi har svårt att tänka oss att alla avancerade civilisationer frivilligt avstår från att skapa en simulerad verklighet (hypotes 2), ja då återstår bara den tredje utvägen: vi är skapade av någon annans datorprogram.

Resonemanget ger inget säkert svar på frågan, och kanske får vi aldrig veta hur det ligger till, åtminstone inte förrän vi själva blir i stånd att simulera en hel värld. Om ingen stoppar oss i förtid genom att trycka på förintelseknappen.

Har du inga mer optimistiska framtidsvisioner?

– Superintelligensen kan ge oss en fantastiskt lockande framtid, även om det är svårt att förmedla hur fin den skulle bli.

Nick Bostrom har faktiskt gjort ett försök. I Ett brev från utopia försöker han i poetisk ton förmedla den sublima upplevelsen av evig lycka och locka fram en bild av superintelligensens drömda tillvaro. Din kropp är en dödsfälla, skriver Nick Bostrom när han målar upp vårt framtida universum. Det räcker inte med enstaka ord som fred, sanning, skönhet, kärlek, extas, harmoni och lycka. Det hela är större än summan av sina delar. Undertecknat: ditt möjliga framtida jag.

Vad bör vi göra om vi faktiskt någon gång får ett brev från den utopiska framtiden?

– Vi bör ta oss tid att tänka efter, för det kan vara extremt farligt att öppna det. Gör vi det, kan det inte göras ogjort. Fast när det kommer till globalt strategiskt tänkande är vi fullständiga idioter. Vi har redan helt oreflekterat avslöjat vår närvaro genom att sända ut diverse signaler i rymden, och det kan sluta illa. Så låt först brevet ligga i många många år, och handla sedan. 

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

10

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

en tanke som dykt upp är att för att veta något och behålla information och utöka den till att kunna och veta i princip all och kanske eventuella andra universa? som konsekvens försvinner och vi kanske är denna universa som tappas" på i princip liv eller existens- det skulle då finnas stöd för enormt aggressiva AI som tar död på civilsationer i vårt stadium av utveckling-. En lika bra förklaring som andras spekuleringar

En kommentar till artikeln:
Lever vi redan i de andras låtsasvärld?
(I artikelserien: Special/Var är de andra?)

i Forskning och Framsteg, nr 1/2014.

Enligt Joanna Rose i artikeln ifråga oroar sig professorn i filosofi i Oxford, Nick Brostrom, för många saker. Han har efter mångåriga studier ”i raketfart” kommit fram till att det kan/måste finnas ett slags filter, ett hinder eller en barriär för den tekniska och samhälleliga utvecklingen. I vart fall hos andra utomjordiska civilisationer. Tyvärr är han inte särskilt konkret. ”Minsta tecken på liv på Mars är dåliga nyheter. Och ju mer utvecklat liv vi hittar någonstans därute i rymden, desto sämre blir utsikterna för vår egen överlevnad”. ”Att vi ännu inte har träffat på några intelligenta utomjordingar i den del av universum vi kan observera, kan vara ett tecken på att det finns ett allvarligt hinder.”

Och vidare: ”Någonstans på vägen mot att utveckla en teknologiskt avancerad civilisation” kan det ha funnits ett hinder för att gå vidare. Detta filter eller hinder är orsaken. /”...därför ser vi inte till några sådana civilisationer”, menar han. Men vad detta hinder, filter eller barriär skulle kunna vara rent konkret, säger han som sagt inte. Endast mycket svävande något om ”livets själva uppkomst ur död materia”. Om det är en engångshändelse. Eller något annat i livets utveckling. Men han tror inte på en naturkatastrof eller dylikt skulle vara orsaken till frånvaron av besök av främmande avancerade civilisationer. Inte mer konkret än att ”Filtret kräver en total utplåning av civilisationen...”. Och att: ”Det mest intressanta för oss är när det stora filtret inträdde..” Riktigt mystifierande är att filtret kan vara ”en upptäckt” som kan leda till undergång.

Men vad händer om kol, olja och gas får fortsätta att utgöra grunden för vårt energisystem; medan havsnivån stiger och superstormar får utplåna samhälle efter samhälle utefter många kuster världen runt? Ja, hur är det med vår egen civilisation och våra hinder och barriärer för en fortsatt och hållbar utveckling? Vad jag tycker han bör oroa sig för och fundera över är följande.

Det har påpekats tidigare av den svenske plasmafysikern framlidne Hannes Alfvén som orsak till att forskare ännu efter många decennier av försök och experiment med plasma som trots insatser av miljarder av dollar, euro, pund och rubel ännu inte lyckats lösa problemet med fusionskraften. Det som kan ersätta kol, olja och gas och därmed sätta stopp för de katastrofala utsläppen av koldioxid till atmosfären och det faktum att havsnivån stiger för varje dag. Ingen civilisation vi känner i dag kommer att överleva detta. Den dag havsnivån nått den punkt där de nuvarande uppblåsta fastighetspriserna i tusentals hamnstäder börjar ifrågasättas, faller hela det konstlade finansiella systemet samman. Och därmed hela grunden för vår civilisation.

Det finns ett stort hinder av teoretiskt slag för att kunna lösa denna fråga med fusionskraften, menar Alfvén. Ty det plasma han och andra forskare med gängse teknik (TOKAMAK) eller varianter av denna arbetade med på bl.a. KTH i Stockholm var för kaotiskt och oberäkneligt; det betedde sig “likt ett olydigt barn – det vägrade att lyda”. Alfvén drog slutsatsen att vad som behövdes var en “hårdhänt analys av de grundläggande fenomenen”/../“inte en förfinad matematisk behandling” (1). Som professor och nobelpristagare i fysik 1970 visste han. Den gängse teorin och praktiken stämde inte överens. Verkligheten och de grundläggande fenomen var något annat.

Det finns alltså ett hinder och ett filter av främst kunskapsteoretisk art, menade alltså Alfvén. Vilket gjort att ännu efter mer än 60 år av ytterst dyrbara försök och experiment och ett otroligt intellektuellt slöseri som ”have absorbed a large part of the energies of the best physicists of our time” (a.a) så har man inte löst problemet med att tämja fusionsenergin. Och därmed lösa energikrisen och därmed mycket av miljökrisen.

Den nuvarande barriären, hindret eller filtret i vår nuvarande civilisation i denna dag är alltså lätt att se. För den som vill. Men NB nämner inte ens denna barriär. Hade han sett dessa våra egna barriärer i vår tid hade han säkert kunnat fördjupa och utsträcka sina analyser om andras dito mycket bättre, tror jag. Och kanske pekat på att problemen måste åtgärdas redan nu. Helst i raketfart. Och inte så lätt avfärda naturkatastrofer som kan leda till samhällskatastofer skulle kunna vara orsaken till frånvaron av besök av främmande avancerade civilisationer. Sådana sammanbrott av civilisationer och kulturer finns det flera exempel på i vår egen världshistoria. Ett sammanbrott som inte alls behöver betyda ”en total utplåning”.

Är det då inte bra att NB ställer frågan om möjliga orsaker till att vi ännu inte fått kontakt med någon utomjordisk civilisation? Jo, det är bra. Men hur var det nu med den som såg grandet i andras ögon men inte i det egna? Det är inte bra, det är vilseledande.

Avslutningsvis. Talet om "superintelligenser" senare i artikeln och att vi måhända är "skapade i någon annans datorprogram" blir bara löjligt då ovanstående kunskapsteoretiska problem inte är lösta. Löjligt då det minst sagt är så världsfrånvänt.

Fotnot (1). Since thermonucluar research started with Zeta, Tokamaks, Stellators – not to forget the Perhapsatron – plasma theories have absorbed a large part of the energies of the best physicists of our time. The progress wich has been achieved is much less than was originally expected. The reason may be that from the point of view of the traditional theoretical physicist, a plasma looks immensely complicated. We may express this by saying that when, by an immense number of vectors and tensors and integral equations, theoreticians have prescribed what a plasma must do, the plasma – like a naughty child – refues to obey. The reason is either that the plasma is so silly that it does not understand the sophisticated mathematics, or it is that the plasma is so clever that it finds other ways of behaving, ways which the theoreticians were not clever enough to anticipate. Perhaps the noise generation is one of the nasty tricks the plasma uses in its IQ competition with the theoretical physicists”. /.../What is urgently needed is not a refined mathematical treament (...) but a rough analysis of the basic phenomena. (Hannes Alfvén. Opening lecture at the “Double Layers and circuits in astrophysics”, Marshall Space Flight Center, Hu1ntsville, Alabama, March 17-19, 1986. TRITA-EPP -86-04. Department of Plasma Physics, The Royal Institute of Technology, Stockholm Sweden )

Kiruna 7 januari 2014
Åke Hedberg

Bra kommentar! Men Varför skulle existensen av planeten mars vara mindre bra, och dessutom påverka och minska människans överlevnad på jorden?

Sverige skulle behöva flera visionärer som Nick Bostrom!

En intressant tanke vore om de utomjordlingar som eventuellt skapat ett simulerat universum åt oss, också själva är en del av det. Det blir kanske både lättare och billigare att "kolonisera" ett avancerad Second Life-universum än ett riktigt universum? Så kanske har de alltid varit här - i ljuset, vinden och matematiken, likt en av dessa s.k. kollektiva medvetandeoceaner?

Något annat som kan bli problematiskt är dock att skapa avancerad AI och se till att "den ärver människans bästa sidor, och glömmer de farliga". (Det var problematiskt redan då Isaac Asimov formulerade sina gamla robotlagar.) For hur kan man försäkra sig om att inget land's militär eller annan organisation struntar i dessa regler? Förbjud någonting - vad som helst - och det är bara en tidsfråga innan någon överträder förbudet.

- Det största hoppet blir då - precis som med Carl Sagan's kloka utomjordingar - att om denna AI är så mycket smartare, så vet de också bättre än oss!

Jag tycker inte artikeln om Nick Bostrom platsar i Forskning och Framsteg. Det han sysslar med är vare sig vetenskap eller filosofi utan ligger mer i linje med sektelederi. Hans tvärsäkra deduktioner från fullständigt grundlösa antaganden har ingenting med seriös vetenskap att göra. Det är rena spekulationer som likaväl skulle kunna vara plotten till en science fictionroman. Förment vetenskap som underhållning således. Inte något fel i sig, det finns många spännande tankar i litteratur och film om utomjordiskt liv, men vetenskap har det inte med att göra.

Boströms resonemang bygger på fullständigt lös grund. "Anything is possible". Intelligens är inte ekvivalent med beräkningskraft (i så fall är min miniräknare intelligent) och medvetande kan inte skapas i en algoritm (även om den gjordes oändligt avancerad). En maskin styrd av en algoritm kan aldrig bli medveten, och det kan inte vara fråga om att den besitter intentionalitet. För den som är intresserad av frågor rörande medvetande, intelligens och filsofi kan jag rekommendera Alvin Plantinga (särskilt "Against Materialism") och Roger Penrose, två mycket seriösa tänkare.

Frågeställningen är nästan meningslös eftersom den inte går att motbevisa på något sätt. Det finns inga logiska resonemang som filosofiskt stödjer hypotesen på ett seriöst sätt.

Finns jag, eller är det en illusion?

Finns verkligheten ?

Bo Strömberg

På grund av den ledande inställningen bland människor: "vi måste ju fixa alla fel här hemma först innan vi slösar pengar och resurser på att ge oss ut i rymden" (sen skänker de inte ens en promille av sin lön till välgörenhet) så kommer mänskligheten inte heller börja kolonisera utanför sin egen planet och tillslut dö ut. Intelligenta varelser måste vara nyfikna och vidga sina vyer, får de inte det så stagnerar de. Den växande nationalismen och pessimismen och bara början på stagnationen.

Svaret på vad "det stora filtret" består av, ryms i att vi ö h t kan påstå följande:
"Dessutom kommer en avancerad civilisation förr eller senare att lida brist på resurser, vilket blir drivkraften till att ge sig i väg, även utan krigiska avsikter."
Och vårt stora problem är att vi inte förstår universums termodynamiska väsen, vilket i människans naturligt snäva perspektiv ofta yttrar sig som en total brist för förståelse av begreppet gränser.
Vi har nu nått ett tillstånd där vi förbrukat så mycket av naturens exergi att t o m vi själva (möjligen) kan se att vi närmar oss gränser för livets existens på planeten. Att då kläcka idén att vi måste ge oss ut i rymden för att kolonisera andra planeter vittnar om samma, naturliga brist på förståelse av termodynamikens lagar, som lett oss till dagens läge. Problemet är alltså vårt eget tänkande, vår hjärna helt enkelt, och den skapades i en helt annan värld än den vi nu oavsiktligt byggt åt oss själva och därför vi varken har förmåga att förstå, än mindre hantera dagens problem. Vi inte ens ser denna utvecklings katastrofala karaktär, vilket tydligast visas av vår strävan att bygga ut vårt eget samhälle, alltså den moderna, industriella och globaliserade civilisationen, som ju bygger på (över)förbrukning av exergi från naturen. Civilisationens tillväxt och naturens utarmning beskriver två korsande kurvor, där den förra växer på den senares bekostnad. Och det liknar faktiskt en perfekt fälla för en art som börjat leva efter andra principer än de enda möjliga på denna planet, dvs naturens.

Det finn redan två mycket rimliga filter.

1. Det går, i praktiken, inte att resa i unversum. Ljushastigheten sätter stopp och sträckorna är för stora.
2. Sannolikheten för att två civilisationer skulle vara på samma tid och plats är låg.

När det gäller snacket om att vi bara har si eller så många unika individer är helt ointressant. För det första finns det många fler kombinationer än vad som skrivs i artikel. För det andra finns det ingen mekanism som hindrar att samma individ uppstår mer än en gång.

Lägg till kommentar