Annons
Bild: 
Elin Elfström

Att gråta som en soldat

Under en period för ungefär 200 år sedan ansågs det viktigt för soldater att vara känslosamma och kunna gråta. Men tårarna skulle fällas av rätt anledning – och i slutet av 1800-talet började gråten i stället tolkas som ett tecken på svaghet. En studie av brev och dagböcker ger en ny bild av soldaternas liv under denna tid, då Sverige nästan utan uppehåll deltog i flera olika krig.

Författare: 

Publicerad:

2015-12-23

”Nekas kan icke heller, att det måtte vara bra hemskt, när en hel rad bajonetter kommer en så där burdus in på lifvet, att man ser hvitögat på fienden och i hans ursinniga blickar läser den onda meningen.”

Orden är Carl Johan Ljunggrens, och han skriver det apropå att ryssarna ofta flydde inför svenska bajonettanfall i kriget 1808–09. Däremot backade de sällan i en eldstrid.

Carl Johan Ljunggren var veteran från ett par av de krig som Sverige deltog i för drygt 200 år sedan. Han stred redan i övre tonåren som fänrik i finska kriget 1808–09, och sedan som drygt 20-årig löjtnant och så småningom kapten i krigen på kontinenten åren 1813–14. Carl Johan Ljunggren deltog i ett stort antal slag och fick medalj för tapperhet i fält. Han skottskadades i slaget vid Leipzig hösten 1813 i Napoleonkrigens slutskede, och kulan satt sedan kvar strax under hans vänstra axel livet ut. Efter ofredsåren blev han så småningom posttjänsteman i Västerås tills han dog i kolera år 1852, 62 år gammal.

Carl Johan Ljunggrens utförliga minnesanteckningar är en av de källor som historikern Hugo Nordland har analyserat i sin forskning om känslor i krig. Resultaten är publicerade i hans doktorsavhandling vid Lunds universitet med titeln Känslor i krig. Sensibilitet och emotionella strategier bland svenska officerare 1788–1814 (Agerings förlag 2015).

Hugo Nordland har forskat om hur vanliga människor upplevt kriget, som ett led i det växande intresset för känslornas historia. Han har finkammat Krigsarkivet och Riksarkivet på brev och dagböcker från denna tid, då fyra krig utkämpades under ett par decenniers tid. Breven kan vara dels av mer formell art och behandla order och strategier, dels av mer privat karaktär, adresserade till familj och vänner. Dessutom finns många tryckta memoarer och berättelser från krigen.

– Källorna ger en motstridig bild, säger han. Man glorifierade ibland det man varit med om. Men man hittar även detaljerade skildringar av helt vedervärdiga saker.

Källorna härrör främst från officerare.


Under åren 1788–1814 deltog Sverige i flera krig. Efter Gustav III:s krig mot Ryssland drogs Sverige in i Napoleonkrigen, varpå de följande krigen mer eller mindre hakade i varandra. Svenska trupper deltog under dessa krig i dussintals drabbningar. Kartan visar ett urval av dessa.

Bild: 
Johan Jarnestad & Henrik Höjer

– Det är mycket svårt att hitta material från vanliga soldater, säger Hugo Nordland. Det var främst officerare som skrev.

Han menar att de utvecklade olika typer av emotionella strategier för att hantera krigets lidande.

– En emotionell strategi var – och är – ett sätt att ge mening åt sina upplevelser. Det handlar om att skapa en berättelse där de negativa upplevelserna får en innebörd. På så vis kan lidande vara meningsfullt och identitetsskapande om det ger heder på lång sikt. Eller om det fogas in i en berättelse där plågorna är en del av Guds prövning så att det har ett syfte.

Huvuddelen av tiden i fält under dessa krig bestod inte av sammandrabbningar – utan av väntan, rutin och förflyttningar. Enligt Hugo Nordland handlade det om i snitt en eller ett par dagar om året som ägnades åt faktisk strid.

– Men själva striden upptog ändå mycket av tankeverksamheten, säger han. Det handlade om förväntningar, och att man ville ha upplevt striden. Det var som ett prov som man skulle igenom.

– Vissa skrev hem och beklagade att de inte fått strida, några uppger till och med att de oroade sig för att kriget skulle ta slut innan de fick uppleva strid. Andra längtade efter vad de kallade krutrökens gemenskap. Den första striden sågs som ett mandomsprov eller en initiationsrit, säger Hugo Nordland.

Han har alltså hittat många exempel på längtan efter strid. Vid flera tillfällen uttryckte manskapet besvikelse över uteblivna strider. Detta behöver inte förstås som en naiv krigsromantik, utan som en emotionell strategi med grund i negativ förstärkning. Det handlade om att få striden överstökad, eller om en förhoppning om att slaget kunde få slut på kriget och därmed också lägerlivets misär och tristess. Andra kunde värdesätta äran som en strid kunde ge. Under finska kriget 1808–09 sågs det ibland som ett problem att vissa officerare sökte strid även när det inte var taktiskt gynnsamt, för att vinna personlig ära. Den finlandssvenske generalmajoren Johan Fredrik Aminoff kritiserade i sina anteckningar egoistiska lycksökare som inte såg till arméns övergripande mål, utan i stället jagade den personliga ära som striden kunde skänka.

Striden sågs också som den mest autentiska upplevelse man kan tänka sig. I striden avslöjades kärnan i en människas identitet, menade många. Striden var ett sätt att lära känna sig själv – och omhuldades därför i en tid då sanningen om individen allt mer kom i fokus. Under 1700-talet växte det, enligt den israeliske forskaren Yuval Noah Harari, fram en syn på striden som sublim, som en upplevelse där den verkliga identiteten uppenbarades.

Till exempel berättar en källa om hur en svensk postering på 24 man anfölls av nästan 200 ryssar under kriget 1788–90. Vid ryssarnas framryckning flydde omedelbart den befälhavande officeren och en underofficer på sina hästar. En korpral vid namn Gregorius Bugt tog då befälet och grupperade den lilla styrkan. När ryssarna närmade sig öppnade svenskarna eld, och Bugt ropade högt: ”Jägare Battaillon ryck fram!” Ryssarna trodde sig då stå inför en förtrupp för en större styrka och slog till snabb reträtt.

Bugt hyllades som en hjälte efter episoden. Någon vittnade dock efteråt om att han var känd som ”enfalldig, trög och af inskränkt begrepp”. Men lärdomen var att man aldrig i förväg kunde veta hur någon skulle reagera på fara: ”Huru miskiännas icke ofta personer?”, frågade sig den finlandssvenske överstelöjtnanten Georg Henrik Jägerhorn, och syftade på att Bugt nu visat sitt sanna jag.

I det citat som inleder denna artikel kan man, förutom beskrivningen av ett moment av slaget, notera en inlevelse och till och med identifikation med fienden. Carl Johan Ljunggren föreställde sig ryssarnas känslor inför ett svenskt bajonettanfall: ”Förvånande var ryssarnes vördnad för våra bajonetter. Så fort de fälldes, ryggade fienden hastigt tillbaka.” Detta ska sättas i samband med den känslomässiga förskjutningen som skett under slutet av 1700-talet. Enligt Yuval Noah Harari så förändrades då skildringarna av krig i brev och dagböcker. Tidigare handlade det i regel om sakliga och i våra ögon rätt torra redogörelser för händelseförloppet. Personliga känslor och reflektioner var ovanliga. Men från och med slutet av 1700-talet började allt fler resonera om hur de upplevde det som skedde. Man kan tala om en intimisering och individualisering av känslor.

En förklaring till förändringen kan vara romanens genomslag. Den nya brevromanen syftade till identifikation med andra karaktärer via insyn i känslolivet. I de litterära salongerna på 1700-talet påbjöd normen att man skulle röras till tårar när man identifierade sig med de litterära gestalterna.

Det handlar, med Hugo Nordlands ord, om en tid av ökad självreflexivitet och sensibilitet. Andra har talat om en växande sentimentalism.

Enligt honom präglades kriget för 200 år sedan av en ”tålamodets stridskultur”. Det handlade i regel om att vara uthållig inför fiendens eldgivning – och även en mindre sammandrabbning kunde ta lång tid. Den kunde bestå av många timmar av omgrupperingar, skenmanövrer och taktiska finter. Den svenska taktiken var mer defensiv än under stormaktstiden, då stridsdoktrinen föreskrev anfall med blanka vapen.

Många slag kunde alltså utveckla sig till utdragen beskjutning på avstånd, något som var synnerligen krävande: ”Att liksom ett villebråd under jakten vara skottaflan för fiendens konstfärdighet i målskjutning är både hemskt och lämnar ett intryck af häpnad som sannerligen pröfvar en bra karls beslutsamhet”, vittnade en överlevande. I sådana situationer var officerarnas roll ofta att hindra massflykt, och erfarna trupper ansågs bättre rustade att uthärda påfrestningen av långvarig beskjutning. Då närstrider med bajonett utbröt, vilket inte var särskilt vanligt, ställdes än högre krav.

I de fall då skador beskrivs, var idealet ett stoiskt förhållningssätt – man skulle vara oberörd inför lidandet. Hugo Nordland talar om en ”emotionell tystnad” vad gäller egna smärtor. Däremot var många djupt berörda av att se andras lidande, även om känslorna kunde vara motsägelsefulla: ”Visst var den motbjudande, denna anblick av sargade människokroppar, men det hela egde något hänförande, något retande, jag törs icke säga – muntrande”, summerade en officer sina erfarenheter från finska kriget 1808–09.

– Man ska komma ihåg att krig var något som inte sågs som något entydigt negativt vid denna tid, säger Hugo Nordland. Återkommande krig var en realitet, ibland till och med något önskvärt eller positivt. Våld var definitivt ett mer eller mindre legitimt politiskt medel.

Andra vittnade om hur någon form av avtrubbning tog vid. En officer bevittnade hur en sårad och blodig rysk soldat efter slaget vid Oravais 1808 trots sina skador lyckades avfyra sitt gevär mot några svenskar i närheten. De gav sig då på honom med sina gevärskolvar och slog ihjäl honom under mycket brutala former. Officeren konstaterade att händelsen skulle fyllt honom med fasa under civila förhållanden, men att händelsen gjorde ”föga intryck” på honom, trots att han beskrev sig själv som en känslig person.

Han konstaterade att kriget var av ”den rysliga beskaffenheten, att man slutligen inte skattade ett människolif mer än en myras. I en sinnesfattning, då man utan betänkande offrar sitt eget lif, måste man lika ringa akta sin nästas”. Ett typiskt exempel på den nya typen av självreflektion över krigets känslor.

– Det finns i mitt material ett stort intresse för den individuella upplevelsen, säger Hugo Nordland. Det är en känslosam era, det finns många exempel på gråt som en markering som laddas med olika känslor.

Att gråta över en kollegas död tillhörde normen. Men tårarna skulle manifesteras på rätt sätt. Att öppet gråta av hemlängtan var inte acceptabelt – medan andra tårar skulle exponeras. Det kunde vara ett sätt att visa sin goda karaktär. Den krigiska manligheten hade delvis ett känslosamt ideal. Ett brett känsloregister sågs som en del av en god karaktär.

De emotionella strategierna hade olika funktioner på olika arenor. I striden var äran ett centralt begrepp.

– Hederstänkande var etablerat sedan länge. Hedern fungerade som en positiv kraft, som gjorde kriget lättare att uthärda, och var motsatsen till skam, säger Hugo Nordland. Att få ett äreminne över sin person var ett sätt att bli odödlig. På så vis kunde den egna döden i strid bli värdefull.

vardagen däremot var vänskap och kamratskap centrala, liksom Guds försyn.

– 1700-talet var ett sekel då vänskapen blev allt viktigare, berättar Hugo Nordland. Tidigare var vänskap ofta politiskt betingad. Nu betraktades vänskap som karaktärsutvecklande och var en del av intimiseringen av relationer.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att exakt veta om och hur dessa strategier fungerade, menar Hugo Nordland.

– Däremot var de fungerande i den meningen att de gick att uttrycka, och att man valde att motivera sig själv genom dem tyder på att de hade någon form av lindrande effekt. Men det är svårt att komma närmare än så, såhär 200 år efteråt.

Ett tidstypiskt tecken var talet om ”hemsjuka” – begreppet återkommer på flera ställen i Hugo Nordlands forskningsmaterial. Svårartad hemlängtan bland soldater beskrevs redan på 1600-talet, och diagnosticerades då som nostalgi. På 1800-talet började man i stället använde termen ”hemsjuka”, som ansågs ligga bakom flera dödsfall i början av 1800-talet. Den drabbade kunde få svår feber, men till symtombilden hörde även passivitet, aptitlöshet, gråtattacker och självmord. I en handbok i militär medicin från 1821 är nostalgi synonymt med hemsjuka. Där bejakas gråten som ett sätt att lindra plågorna.

Enligt Hugo Nordland talar mycket för att olika tider sätter olika gränser för vad som är en socialt möjlig emotionell strategi.

– Jag hittade till exempel inga tecken på det vi i dag talar om som posttraumatiskt stressyndrom i mitt material. Det finns andra forskare som menar att hela traumatiseringstanken formulerades under 1800-talet, i ett civilt samhälle där krig blivit alltmer onormalt, säger Hugo Nordland.

När krig blev mer av ett undantag – för det blev det efter Napoleonkrigen – så uppstod tanken att onormalt våld borde ge en motreaktion hos människan. När denna bild etableras skapas traumatanken.

– Men man kan förstås tänka sig att människor blev traumatiserade men inte valde att – eller kunde – sätta ord på det.

Hugo Nordland hittade ett enda exempel: en officer som deltagit i en mindre strid beskrev att han upplevde besynnerliga skakningar natten efteråt. Men om känslor är socialt betingade och har en historia så får uttrycken en tydlig koppling till det historiska sammanhanget.

Längre fram under 1800-talet kom sensibiliteten att ifrågasättas. Gråten feminiserades och började ses som ett uttryck för brist på självbehärskning, vilket i sig blev en egenskap som allt mer kodades i manliga termer. Den minskade sensibiliteten innebar att de emotionella strategier som tillämpades runt sekelskiftet 1800 efter hand blev otillgängliga.

– De emotionella strategierna var ett sätt att hantera lidandet, säger Hugo Nordland. I dag har vi har andra emotionella strategier och berättelser för att hantera krigets lidanden.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar