Annons

Historiska premiärslag Koreanska Kim Hye Song (t.v.) och ryska Elena Savelyeva möttes den 5 augusti 2012 i London, i den första olympiska boxningsmatchen för kvinnor någonsin. Elena Savelyeva tog hem segern.

Bild: 
Reuters / Murad Sezer / TT

Kvinnornas väg till OS

Idrottande kvinnor har länge betraktats med skepsis. Särskilt oroliga har motståndarna varit för att kvinnokroppen, i synnerhet dess reproduktionsförmåga, ska ta skada. Motståndet har varit extra långlivat i OS-sammanhang. Inte förrän 2014 öppnades den sista OS-sporten för kvinnor. 

Författare: 

Publicerad:

2016-06-20

Försöksheaten hade hållits dagen innan, nu var det dags för världshistoriens första olympiska 800-metersfinal för kvinnor. Det var den 2 augusti 1928 och nio tävlande stod vid startlinjen på stadion i Amsterdam. Tyska Karoline Radke hade tagit tillbaka världsrekordet från den svenska löparstjärnan Inga Gentzel bara några veckor tidigare. Nu skulle det avgöras vem av dem som var snabbast när det verkligen gällde.

Hur det gick? Enligt flera tidningar blev det skandal. New York Times rapporterade att sex av nio löpare blev så utmattade att de föll omkull efter målgång, och att flera varit tvungna att bäras av banan. Andra tidningar skrev i samma anda, att den nya distansen hade tagit knäcken på kvinnorna – precis som kritiska röster hade varnat för.

Men i själva verket tycks inget konstigt alls ha inträffat. Alla nio löparna tog sig i mål. Ingen verkar ha kollapsat. På en grynig film kan man se hur japanskan Kinue Hitomi, som tog silver, faller efter målgång. Men hon blir inte liggande. Manliga idrottare gjorde och gör likadant. Tyska Radke vann och satte ännu ett världsrekord. Inga Gentzel fick nöja sig med brons.

Ändå tog ryktet fart. Medicinsk expertis fick uttala sig om hur farligt det var för kvinnor att ägna sig åt så extrema påfrestningar; de riskerade både sin fertilitet och att åldras i förtid.


Kvinnornas OS – från tennis och golf till boxning och backhoppning (Sportens introduktionsår i OS för kvinnor. Andel tävlande avser sommar-OS.)

Bild: 
Edward Boatman, Bohdan Burmich, Aldric Rodríguez Iborra, Les vieux garçons, Samy Menai, Tamiko Young, Reuters / Oleg Popov / TT, Aldric Rodríguez Iborra

Med tiden blev berättelsen ännu värre. När New York Evening Post senare skrev om finalen hade plötsligt fem löpare inte ens tagit sig i mål. Ytterligare fem hade kollapsat strax efter mållinjen, och den elfte löparen hade svimmat i omklädningsrummet. Trots att inte ens antalet löpare stämde – de var ju bara nio – blev detta en av de mest spridda versionerna av finalen.

Ryktesspridningen kring 800-metersfinalen är ett bra exempel på den backlash som drabbade kvinnoidrotten i skiftet mellan 1920- och 1930-talet, menar Helena Tolvhed, historiker vid Stockholms universitet, som forskar om idrottens kvinnohistoria. År 2015 gav hon ut boken På damsidan: femininitet, motstånd och makt i svensk idrott 1920–1990.

– Idrotten har följt kvinnokampens framsteg i samhället, säger hon. Det hände mycket på 1920-talet – framgångarna med kvinnlig rösträtt i många länder ledde till kamp för jämställdhet på andra områden, som idrotten. Kvinnor började till exempel spela fotboll, lite i Sverige, men framför allt i Storbritannien. Och i protest mot att kvinnor inte fick tävla i friidrott i OS anordnades separata Women’s Olympics i Paris 1922 och i Göteborg fyra år senare.

Vid de första moderna olympiska spelen, i Aten 1896, fick bara män vara med. Nästa gång, i Paris 1900, tävlade totalt 22 kvinnor i ett fåtal sporter, med särskilda tävlingar för kvinnor enbart i tennis och golf. Sedan dess har de OS-sporter som är öppna för kvinnor successivt ökat. Från pilbåge 1904, skridskor 1908 och simning 1912 till brottning 2004, boxning 2012 och backhoppning 2014.

Jämfört med resten av idrottsvärlden och samhället i övrigt har den olympiska rörelsen ofta varit en konservativ kraft som inte gett kvinnor mer utrymme än nödvändigt, menar Helena Tolvhed.

– Att kvinnorna släpptes in i den olympiska friidrotten var ett resultat av påtryckningarna med Women’s Olympics, säger hon. Det var en seger, men innebar samtidigt att en oppositionell rörelse inordnades i hierarkin och tystades.

Där någonstans, i övergången mellan 1920- och 1930-talet, då samhällsklimatet blev ekonomiskt och politiskt bistrare, tog det tidiga 1900-talets framgångar för kvinnoidrott i stort sett slut, förklarar Helena Tolvhed. I Storbritannien förbjöds den snabbt växande damfotbollen och efter den skandaliserade 800-metersfinalen diskuterades på allvar om kvinnor över huvud taget skulle få delta i OS. Det slutade med att de fick vara kvar, men inte springa längre än 200 meter. Först 1960 var den olympiska rörelsen beredd att ompröva den inställningen.

– Efter 1920-talets våg av kvinnoidrott inträdde en lång tid av stiltje som i stort sett höll i sig fram till 1970-talet, säger Helena Tolvhed. Då kom den andra vågen – som vi väl får säga pågår fortfarande. Det är ju först på 2000-talet som de mest maskulint kodade sporterna i OS, brottning och boxning, öppnats för kvinnor.

Idrottsrörelsen tog form under 1800-talet, och präglades av de föreställningar som rådde då, inte minst om könen.

– Idrotten skulle fostra män, skapa manliga kroppar, dugliga soldater, säger Tolvhed. Med den utgångspunkten blev idrottande kvinnor avvikare som utmanade föreställningar om manligt och kvinnligt. Därför har de också alltid ifrågasatts, utom i estetiskt kodade sporter, som gymnastik och konståkning. Dessa har aldrig gått på tvärs med föreställningar om kvinnlighet.

Oavsett decennium och sport har argumentationen mot kvinnors elitidrottande låtit ungefär likadan i hundra år: Kvinnokroppen kan ta skada.

– Enligt 1800-talets kvinnomedicin tärde stora påfrestningar på kvinnans reproduktionsorgan, och den föreställningen har verkligen hängt med. Den har återkommit i diskussionen om varje ny löpdistans som öppnats för kvinnor – maraton dröjde ju ända till 1984. Och innan man vågade släppa in damfotbollen i Svenska fotbollförbundet på 1970-talet utreddes faktiskt om inte bollar på bröstet kunde orsaka bröstcancer.

Så sent som 2005 förklarade Internationella skidförbundets president Gian-Franco Kasper att backhoppning inte ”verkar lämpligt för damer ur medicinsk synvinkel”. Kasper fick ändå ge sig till slut, och 2014 öppnades backhoppning som sista OS-sport för kvinnor. Men fortfarande har de olympiska spelen och idrottsvärlden långt kvar till jämställdhet, betonar Håkan Larsson, forskare vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH.

– Manliga och kvinnliga elitidrottare har fortfarande väldigt olika förutsättningar för sitt tävlande – till exempel när det gäller att försörja sig på sitt idrottande, säger han. Och bland idrottsledare är obalansen mellan könen fortfarande extremt stor.

Stor obalans råder även i den internationella olympiska kommittén, IOK, som till tre fjärdedelar består av män. IOK, som bildades 1894, fick sina första kvinnliga ledamöter 1981.

Och även om alla sporter i OS är öppna för kvinnor så delas det fortfarande ut fler medaljer till män, eftersom de får tävla i fler grenar. I skytte: sex grenar för kvinnor mot nio för män. I brottning: sex mot tolv. I boxning: tre mot tio.

En annan skillnad är att det fortfarande finns två OS-sporter som män inte tävlar i: rytmisk gymnastik och konstsim, påpekar Håkan Larsson.

– Kvinnorna anammar männens sporter, men vi ser inte mycket till rörelse åt andra hållet, säger han. Titta på svensk ungdomsidrott och du ser samma mönster: tjejerna söker sig även till bollsporterna, men killarna börjar inte med ridning eller konståkning. Det säger mycket om vad som värderas i vårt samhälle.

En annan fråga som Håkan Larsson intresserar sig för är hur idrotten förhåller sig till att uppdelningen i två kön inte alltid är entydig eller tillräcklig.

– Utvecklingen i samhället går mot att vi i större utsträckning respekterar olika könsuttryck och inte styr in folk i två fasta fållor, som vi traditionellt gjort, säger han. Det har också blivit uppenbart att vår biologiska uppdelning i två kön inte är heltäckande: Det finns individer som inte självklart kan kategoriseras som endera. Men detta passar ju inte ihop med tävlingsidrottens grundläggande antagande om två distinkta kön. Konflikten är marginell i dag, men kommer nog att öka i betydelse. Och det är svårt att se hur den ska lösas.


År 1952 öppnades OS för kvinnliga ryttare. Lis Hartel från Danmark vann silvermedalj i dressyr – trots att hon var delvis förlamad av polio. Ridsport är i dag den enda OS-sport där män och kvinnor tävlar i samma klass. 

Bild: 
TT

1. Helsingfors 1952

Med start vid detta OS släpptes kvinnor successivt in i de olympiska spelens ridsportgrenar. År 1952 gällde det dressyr, fyra år senare hoppning, och 1964 fälttävlan, ökänd för sina många dödsolyckor. Att det blev möjligt för kvinnor att dels delta, dels tävla mot männen, beror på hur faktorerna klass och kön samverkat, menar Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola.

– Ridsporten har militära rötter och före 1952 var det bara officerare som red i OS, säger hon. När reglerna ändrades och underofficerare tilläts kom kvinnorna in samtidigt. Ett viktigt skäl var ridsportens tradition som överklassnöje för båda könen. Storbritannien hade många kvinnor bland sina allra vassaste ryttare, och var pådrivande i processen.

I dag är ridsport den enda OS-sporten utan uppdelning mellan kvinnor och män. Tidigare har detta gällt även i skytte och segling.


1984 fick kvinnor för första gången springa maraton i OS. Joan Benoit från USA tog guld, med tiden 2:24:52.

Bild: 
Dieter Endlicher / AP

2. Los Angeles 1984

Kvinnor tävlade för första gången i OS i cykling, men viktigare ändå var kanske att det första olympiska maratonloppet för kvinnor hölls. Som friidrottens längsta löpdistans är maraton uthållighetsprovet framför andra, vilket gjorde kvinnligt deltagande i grenen till en symbolfråga för både kvinnoidrotten och dess motståndare. Kampen hade inletts nästan 20 år tidigare, då två kvinnor tog sig in i Boston Marathon, där bara män fick springa. Roberta Gibb smög in i loppet utan nummerlapp 1966 och Kathrine Switzer anmälde sig med initial för förnamnet året därpå.

I OS 1984 vann Joan Benoit, USA, med tiden 2:24:52. Men fler minns kanske tv-bilderna av schweiziska Gabriela Andersen-Schiess, stapplande mot mål med akut vätskebrist. I vissas ögon en uppvisning i mental styrka, i andras ett tecken på att distansen var farlig för kvinnor.

Men vätskebrist drabbar maratonlöpare av båda könen, och det enda dödsfallet inom olympisk maraton var en manlig tävlande. I dag ligger det kvinnliga världsrekordet för maraton på 2:15:25, vilket är 12 minuter och 28 sekunder från männens rekord.


Zhang Shan från Kina vann OS-guld i skeet 1992, i Barcelona. 

Bild: 
Heiko Junge / NTB Scanpix

3. Barcelona 1992

När kvinnor släpptes in i det olympiska skyttet 1968 fick de tävla i öppna grenar, mot männen. Den principen gällde fortfarande i skeet när kinesiskan Zhang Shan 1992 tog olympiskt guld. Men i Atlanta fyra år senare fick hon inte chans att försvara sin titel. Då hade män och kvinnor separerats helt i OS-skyttet, och i många grenar, däribland skeet, hölls bara tävlingar för män. Skeet för kvinnor infördes vid OS i Sydney 2000.


Helena Olsson Smeby blev den första kvinnan som tävlade i backhoppning i OS, 2014.

Bild: 
Michel Euler / AP / TT

4. Sotji 2014

118 år efter den första moderna olympiaden öppnades den sista* OS-sporten för kvinnor: backhoppning. Hur kom det sig att det dröjde så länge?

– Det har funnits kvinnlig backhoppning i 150 år, berättar Marit Stub Nybelius, doktorand i idrottsvetenskap vid Malmö högskola och adjunkt vid Högskolan Dalarna. Synen på den har skiftat; i Norge fick den en hel del positiv uppmärksamhet under 1800-talet.

De kvinnliga backhopparna har dock aldrig organiserats i förbund och cuper, förklarar hon. De togs i stället in som förhoppare eller pausunderhållning vid männens tävlingar och betraktades snarare som cirkusartister än som idrottskvinnor.

– Det synsättet blev etablerat och svårt att bryta mot, säger Nybelius. På så sätt hamnade backhoppningen på efterkälken i fråga om jämställdhet. Det fanns också en syn på backhoppning som skidsportens mandomsprov, vilket förstås har spelat en roll.

Först på 1990-talet började det hända saker, med organisering nationellt och internationellt, berättar hon. Inledningsvis gick det trögt, men sedan 2004 har utvecklingen accelererat. Då anordnades den första internationella cupen för kvinnor sanktionerad av Internationella skidförbundet, och sju år senare fattade IOK beslut om att låta kvinnor hoppa i OS – i normalbacken. I den stora hoppbacken får än så länge bara männen tävla i OS.

*Fotnot: I nordisk kombination (backhoppning + längdskidor) tävlar fortfarande bara män i OS.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar