Med datorn spåras själens boning

Tanken gror och frodas i social gemenskap och kultur. Men var finns då själen? Filosofen Ingar Brinck funderar kring den amerikanske komplexitetsforskaren John L Castis bok The Cambridge Quintet. Själen är vår innersta hemlighet och mest gäckande följeslagare. Människan har lyssnat till den inre rösten och följt de inre bildernas flöde sedan urminnes tider. Spekulationerna kring själens natur har tagit sig många uttryck. Under 1900-talet har vi fått en ny modell till hjälp: datorprogrammet.

Vi kan föreställa oss att medvetandet och dess innehåll, dvs tankarna, motsvarar programmet som körs i datorn. Hjärnan är själva maskinen. Denna metafor om tänkande som hantering av fysiska symboler enligt logiska regler har betytt mycket för forskningen kring medvetandet under andra halvan av 1900-talet.

Under det senaste decenniet har en annan metafor vunnit terräng, också denna med rötterna i s k artificiell intelligens. Den grundar sig på ett annat slags datorsystem. Modellen försöker efterlikna neuronerna (nervcellerna) och deras aktivitet i hjärnan.

Systemet består av noder, motsvarande neuroner, vilka är länkade till varandra i ett nätverk. Genom länkarna sprids elektriska impulser som aktiverar noderna, vilka så småningom stabiliserar sig i mönster. Medvetandet ses som något som uppstår, emergerar, ur denna aktivitet.

De två datormetaforerna kopplar olika grepp på problemet om vad medvetandet är för något. Den ena modellen inriktar sig på att förklara det medvetna tänkandet genom att försöka kopiera strukturen hos begreppsliga tankar. Den andra går in på en lägre nivå och utgår från en syn på medvetandet som behandlare av sinneserfarenhet, eller perception, i stället för av ord och tankar. Denna andra modell sätter hjärnans struktur, och inte strukturen hos våra tankar, i centrum.

1900-talet har inneburit en omvälvning av vår syn på medvetandet och dess funktion. Datorn har spelat en viktig roll i detta. I romanen The Cambridge Quintet beskriver den amerikanske komplexitetsforskaren John Casti bakgrunden till omvälvningen och diskuterar frågeställningarna som uppstod utifrån liknelsen av själen som dator.

Vetenskaplig fiktion

Boken utspelar sig en sommarkväll 1949 på Christ’s College i Cambridge. C P Snow, bl a känd för sin föreläsning De två kulturerna om relationen mellan humaniora och naturvetenskap, inviterar fyra gäster på en sjurättersmiddag: fysikern Erwin Schrödinger, filosofen Ludwig Wittgenstein, genetikern John B S Haldane och matematikern Alan Turing. Boken cirklar kring dialogen mellan dem.

Snow har bjudit in gästerna för att få klarhet i vad uppfinningen av datorn innebär för de klassiska frågorna om den mänskliga naturen. Datorn lär ju kunna göra en massa saker som länge ansetts vara utmärkande för människor, t ex tänka. Är människan egentligen en sorts dator? Eller är det kanske tvärtom?

Gästerna spelar olika roller i diskussionen. Turing var den som lade grunden till modern datalogi genom att skapa den teoretiska modellen för datorer, den s k Turing-maskinen. Wittgenstein får i boken utgöra motvikten till den entusiastiske Turing när det gäller möjligheten att skapa maskiner som intellektuellt är likvärdiga människor.

John Castis tillvägagångssätt är okonventionellt. Han har tagit sig friheten att rumstera om i historien för att bättre åskådliggöra de filosofiska frågorna. Själv kallar han genren för vetenskaplig fiktion (scientific fiction i stället för science fiction). Det innebär bl a att vissa idéer som debatteras under middagen i realiteten inte togs upp förrän några decennier senare.

De olika personerna i boken blir språkrör för de mest omtalade argumenten i debatten. Läsaren får därigenom en genomgång av diskussionen som har förts kring människan och datorn under 1900-talet. Resultatet är lättillgängligt, underhållande och stimulerande och fungerar som avstamp in i det senaste decenniets forskning.

Det mänskliga försvinner

Hur är det då med datorn och medvetandet? Kan en dator alls vara medveten? Casti koncentrerar sig på den debatt som har förts om medvetandet och datorn utifrån reflekterat tänkande, dvs medvetet och oftast avsiktligt tänkande som har språklig form. Men det går att lägga andra aspekter på medvetandet. Detta omfattar ju inte bara det reflekterade tänkandet, utan också olika sorters sinneserfarenhet, känslor och förnimmelser. Även om man skulle lyckas visa att datorn använder abstrakta begrepp på samma sätt som människor gör när de tänker, vore det bara ett steg på väg mot medvetande.

Fast om man är intresserad av mänskligt tänkande är det enligt min mening en ovidkommande fråga om datorn kan tänka eller lösa problem lika bra som människan. Att schackdatorn Deep Blue-II har vunnit över världsmästaren Kasparov tillfredsställer mest forskarens vinnarmentalitet. Datorn vann genom att fungera på ett radikalt annorlunda sätt jämfört med Kasparov. Kasparov tänker, datorn räknar.

Den centrala frågan är i stället huruvida datorer kan användas som modeller i forskning om medvetandet. Att de kan det är redan bevisat, både genom negativa och positiva resultat. Misslyckade försök att få datorer att fungera som människor har pekat på nya vägar för forskningen och hjälpt oss förstå hur vi inte fungerar.

För att lösa ett problem räknar datorn genom alla möjliga lösningar, inte bara de som passar den situation som det gäller. Detta gör att ramar behövs för problemlösningen. Men det har visat sig omöjligt att specificera den kunskap som behövs för att lösa vardagliga problem. Säg att datorn ska ges all information som behövs för att klara av ett restaurangbesök. Vad händer om det inte finns någon meny? Om maten inte serveras direkt utan delas ut genom lotteri? Om det kommer in en rånare i lokalen?

På senare år har man nått en del framgångar med nätverksmodellerna, vilka har inspirerats av hjärnans arkitektur. Detta diskuteras knappast alls i Castis bok. Dessa modeller är bra på s k mönsterigenkänning, som ligger bakom vår förmåga att känna igen saker och kunna jämföra dem. Nätverken kan också lära sig genom att man aktiverar systemet ett stort antal gånger, vilket kallas att träna det, tills de faktiska resultaten motsvarar de önskade. På grund av dessa framgångar har forskningen om artificiell intelligens närmat sig neurofysiologin, samtidigt som intresset för logik och språkforskning minskat något.

Men hur långt kan artificiell intelligens hjälpa oss att förstå det mänskliga medvetandet? Människan glider lätt ur fokus. Frågan om det sant mänskliga, som emellanåt tonar fram hos Casti, faller bort i glädjeyran över att kunna ge form åt och bygga något som fungerar. Det är svårt att få styr på sökaren.

Tanken navigerar i miljön

Den artificiella intelligensen (AI) begränsas av att den inte ingår i ett socialt sammanhang och att den är ensidigt inriktad på intellektuella, kognitiva uppgifter. Mänsklig intelligens, däremot, gror och frodas i social gemenskap och kultur. Dess funktion påverkas också av motivation, behov, förväntningar och olika känslor.

Under 1990-talet har en ny teori om tänkande förts fram; s k situerad kognition har blivit ett allt vanligare begrepp. Det står för tesen att tankeverksamhet inte är skild från det sammanhang eller den situation, som den försiggår i. Flera olika antaganden görs utifrån denna tes. Världen är sin egen modell, sägs det. Detta innebär att det vore felaktigt att bygga in en modell av yttervärlden i datorn om målet är att förstå mänskligt tänkande. Tvärtom bör man inom AI-relaterad forskning inrikta sig på hur människor navigerar och samspelar i en yttre värld.

Människans förmåga att samverka med sin omgivning antas vara ett villkor för att hon ska kunna tänka. Tänkandet förutsätter inte att det finns några givna symboler i medvetandet, utan förlitar sig på det som finns i omgivningen. En effekt av detta blir att det välkända problemet med hur de fysiska symbolerna inne i datorn kan ha en mening försvinner; symboler och tankar får sin mening genom människans interaktion med omvärlden.

Några bestämda, hanterbara, symboliska föreställningar förekommer inte i medvetandet i denna modell. I stället uppstår de föreställningar som personen behöver för att tänka på något visst utifrån det sammanhang som hon då befinner sig i. Man antar inte längre att det finns en mental kunskapskarta i medvetandet vilken uppdateras efter hand. Snarare fungerar det på samma sätt som när vi är ute och reser. Vi tar fram kartan emellanåt för att få klart för oss var vi är, och därefter bestämma vart vi vill gå och vad vi vill göra. Sedan stoppar vi ner den i jackfickan igen.

Jaget är en illusion

Den första modellen, enligt vilken tänkande är detsamma som att hantera en rad symboler, brukar kombineras med idén om en central kontrollenhet som binder samman och bestämmer över all information som passerar genom systemet. I nätverksmodellen, å andra sidan, befinner man sig på en lägre nivå där självmedvetande inte blir aktuellt. Inom denna syn på tänkandet finns inte plats för ett starkt jag som styr och ställer bland tankarna.

Hur stämmer då den syn som den nya teorin om situerad kognition, ger upphov till med våra upplevelser och övertygelser beträffande själens natur? Själen uppfattas här inte längre som något inre, utan blir något som delas med andra och behöver stöttas av omgivningen. Den inre rösten och det bakomliggande, unika jaget ersätts av opersonliga meddelanden utan bestämd avsändare. Själen kommer fortfarande att gäcka oss, men döljer sig enligt denna teori inte i vårt inre.

Frågan är vad denna syn på medvetandet betyder för hur vi ser på oss själva och på andra människor. Tänkandet beskrivs här som en decentraliserad verksamhet, på samma sätt som man inom politiken försöker decentralisera makt genom att flytta ut statliga verk från huvudstaden till mindre städer. Det självmedvetna jaget kontrollerar inte tankeverksamheten. I stället styrs tänkandet av det som händer i individens omgivning.

Jämför tänkande med hur det går till att lägga pussel. Du lägger ut alla bitarna på bordet och börjar sedan prova dig fram efter kombinationer som fungerar. Vad du gör styrs av färg och form hos bitarna. Du kan välja vilka bitar som du vill börja med, men hur du gör för att lägga pusslet bestäms av pusslet, inte av dig. På samma sätt fungerar tänkandet. Det du tänker på finns i din omvärld, och omvärlden styr både vad du kan tänka och hur du tänker.

För att belysa jagets roll har det ofta gjorts en liknelse mellan det tänkande jaget och kaptenen på en båt. Här får denna liknelse en ny vinkling. Att båten lyckas ta sig fram till rätt plats beror inte i första hand på att kaptenen har en detaljerad plan för hur detta ska ske. Kaptenen är medveten bara om själva målet. Hur det går till att ta sig dit rent praktiskt är något som får växa fram under resans gång. Resan möjliggörs av ett lagarbete, vilket är under ständig påverkan av händelser i omgivningen – havets rörelser, vindens styrka, osv.

Ingen enskild person på båten känner till allt som ska göras eller hur det görs, utan besättningsmedlemmarna för tillsammans båten i hamn. Liksom när vi efter resan säger att kaptenen styrde båten fast det egentligen inte är så, uppstår illusionen att det finns ett centralt jag som styr våra handlingar och vårt tänkande när vi i minnet återskapar vad vi gjort.

Rationaliserar i efterhand

Tänkandet styrs av processer som vi inte känner till. Önskan att vara en förnuftig varelse ligger till grund för vår syn på oss själva. Därför gör vi våra handlingar förnuftiga i efterhand. Vi ger skäl för dem som ofta inte stämmer överens med verkligheten. Vi har alltså inte full kontroll över tankeflödet och våra handlingar. Men vad innebär detta för vår syn på rationaliteten, på det förnuftiga tänkandet? Är det möjligt att ställa folk till svars för vad de har gjort? Är det meningsfullt att försöka fatta genomtänkta beslut? Går det att planera?

Beslutsfattande, problemlösning och planering sågs tidigare som en sorts logisk verksamhet i enlighet med den första datormetaforen för tänkande. Man tänkte sig att varje individ utgår från givna alternativ och kända fakta och enligt fasta regler räknar ut vad som är bäst att göra. Hon har fullständig överblick över situationen och all kunskap tillgänglig. Inom bl a ekonomi används variationer på denna modell för att förutsäga och teoretisera kring mänskligt tänkande.

Den situerade synen på medvetandet har i stället föreställningen att människan saknar insyn i de egna tankarna. Hon kan bygga upp en yttre bas för tänkandet och använda den för att utveckla sina förmågor. Så fungerar språket, och så gör vi när vi uppfinner nya sätt att beskriva verkligheten på. Men denna yttre bas är beroende av vad som finns tillgängligt i omvärlden. Vi är inte fria att skapa den hur som helst. Rationalitet eller förnuft går alltså inte att se som en inre egenskap hos individer, utan är något som uppstår i samspel med omgivningen. På liknande sätt bestäms graden av intelligens hos vårt handlande utifrån den fysiska, sociala och kulturella omgivningen. Intelligens är inte en given storhet.

Känslorna är drivkraften

Situerad kognition sätter in människan och medvetandet i ett sammanhang, men genom detta faller människan paradoxalt nog ut ur bilden. Som jag ser det bör vi i stället fråga oss vilken hennes nya plats är. Vad är utmärkande för den mänskliga intelligensen?

Viktiga ingredienser i det mänskliga tänkandet är, menar jag, dels nyfikenheten, dels förmågan till inlevelse i andra människors känslor, empatin. Både nyfikenhet och empati är en sorts känslor. Känslornas betydelse för mänskligt tänkande har länge ignorerats inom den forskning som sysslar med tanke och medvetande. Man har sällan kommit längre än till att nämna förekomsten av drifter och behov. På senare år har dock känslornas betydelse för tänkandet börjat uppmärksammas.

Nyfikenheten driver oss att reflektera samt att utforska och omskapa vår omvärld. Med nyfikenheten förknippas också förväntningar och även förmågan att föreställa sig det som inte är, men som man skulle önska vore. Vad vi gör styrs inte enbart av önskningar och trosföreställningar om sådant som vi redan känner till. Det okända är en av våra viktigaste drivkrafter.

Empatin å sin sida utgör grunden för att kunna föreställa sig andras själstillstånd. Utifrån denna kan vi sätta oss in i andras situation, fundera över både vårt eget och andras beteende, inta olika personers perspektiv och lägga moraliska aspekter på handlingar. Utan empati skulle vi fatta andra beslut och ha ett avsevärt lägre mått social intelligens. Genom att människan kan förbinda teoretiskt tänkande med empati kan hon förankra sina resonemang psykologiskt och etiskt.

Tillsammans ger nyfikenheten, empatin och det abstrakta tänkandet upphov till vad som under årtusendena har utkristalliserats till vetenskap och religion. Dessa är skapande verksamheter, utmärkande för människan. Bakom såväl vetenskap som religion ligger driften att förstå och kontrollera den omgivning som är oss given. När vi inte kan nå kunskap, fabulerar vi. När vi inte kan kontrollera verkligheten med hjälp av vetenskapen, försöker vi göra det på magisk väg. Nyfikenheten och inkännandet är nödvändiga för bägge.

C P Snow undrar i början av John Castis bok om en dator skulle kunna skriva en roman som Krig och fred. Frågan kan svårligen besvaras jakande. Datorn har ingen själ och inga känslor. Det som gör det möjligt för oss människor att skriva en inkännande roman, men inte för datorn, är bl a vår nyfikenhet på den mänskliga själen samt förmågan att empatiskt sätta oss in i och även reflektera över egna och andras psykologiska tillstånd.