Var sjätte 16-åring…

…kan ”absolut” tänka sig att bli forskare, och ytterligare nära en tredjedel säger ”kanske”. Andelarna är lika höga bland flickor som bland pojkar. Det visar en intervjuundersökning beställd av forskningsråden och Högskoleverket och genomförd av Sifo på senhösten 1999.

Det är glädjande siffror, för de närmaste tio-femton åren sker omfattande pensionsavgångar vid de svenska universiteten och högskolorna. På en typisk institution försvinner tre av fyra universitetslektorer före 2015. Dessutom är det angeläget att få ut en betydligt större andel forskarutbildade i näringslivet och de offentliga förvaltningarna.

Det har rått viss oro i forskarkretsar om den framtida rekryteringen till yrket. Trots att vetenskap är bland det allra mest spännande man kan ägna sig åt i livet, finns det motbilder: Forskning kan ses som något som är möjligt enbart för genier, och det kan också gå att uppfatta forskning som ett trist liv i ett avskärmat laboratorium där man inte gör mycket annat än häller vätskor mellan provrör. Ytterligare en besvärande faktor är forskarbilden i populärkulturen – vetenskapsmannen som världsfrånvänd, kufisk och inte sällan ondskefull med ambitioner att nå världsherravälde. Även om alla givetvis inser att detta inte är svenska forskares vardag, sker en omedveten attitydpåverkan som kan hindra att den som just avlagt en akademisk grundexamen tar det ganska stora steget att själv söka till forskarutbildning.

Det är ingalunda realistiskt att räkna med att en sjättedel av dagens sextonåringar kommer att avlägga lic- eller doktorsexamen, men kanske kan det gå att fördubbla nuvarande andel, som är omkring 3 procent av en årskull, till år 2015 då en del av sextonåringarna bör vara i full färd med att doktorera. De har ett fascinerande yrkesliv att se fram emot, och dessutom många lediga tjänster som lektor och professor.