Drömmen om en framtida metropol

Nytt självförtroende verkar strömma ut från landets sydligaste provins. Detta i takt med att Öresundsregionen alltmer har blivit en realitet. Nya stora investeringar görs, och samarbetsband knyts över sundet.

Samtidigt finns det en utbredd skepsis mot substansen i regiontanken och regionens framtida möjligheter. Kritikerna menar att Öresundsregionen inte är en region utan en religion, en trosfråga utan vare sig ekonomiska eller industriella förutsättningar i regionen. Man har kritiserat såväl beslutsunderlag som beslutsfattande, och man har noterat avsaknaden av demokratisk insyn i processen.

Oavsett sanningen i kritiken är Öresundsregionen ett intressant exempel på hur ett storskaligt utvecklingsarbete kan gå till. Ett arbete som enligt min mening visar mycket tydliga spår av frambesvärjelse: drömmen om Öresund som en framtida metropol i Östersjöregionen.

En improviserad region

Det är förbryllande att så många – och så olika – aktörer verkar vara i så trängande behov av en region, och med liv och lust frivilligt ger sig in i ett så osäkert utvecklingsarbete.

Försöket att skapa Öresundsregionen kännetecknas i hög grad av improvisation och experimentlusta hos ett stort antal gamla och nya aktörer, av vilka många tycks bara avlägset förknippade med regional utveckling. Politiska, sociala och ekonomiska intressen samsas med visioner, modeflugor och mer eller mindre löst formulerade manifest, pakter, partnerskap och överenskommelser.

Inom det mångvetenskapliga forskningsprogram om Öresundsregionens utveckling som vi påbörjade i början av 1990-talet såg vi tidigt att utvecklingen i Öresundsregionen inte följde gängse regler. Det är t ex svårt att identifiera beslut, beslutsvägar och beslutsfattare. Det är också svårt att förklara själva drivkraften bakom processen med stöd av klassiska marknadsmekanismer. Utvecklingen i regionen är helt enkelt inte resultatet av en politisk eller marknadsdriven process.

En viktig drivkraft vid regionens tillblivelse är i stället att skapa nya resurser – eller få tillgång till resurser som man annars inte hade kunnat tillgå. Sådana resurser kan t ex komma från existerande näringsliv som satsar i samverkan, från storföretag som väljer att investera i regionen, från Sveriges eller Danmarks regeringar eller från EU. Men för att dessa parter ska vara villiga att investera mer i en region måste regionen vara synlig och trovärdig. Ett annat sätt att uttrycka saken är att det koncept som presenteras måste vara klart, unikt och synligt. Det måste också vara konkurrenskraftigt i ett internationellt perspektiv, samt politiskt legitimt (dvs baserat på ett enhälligt stöd av alla parter i regionen).

Ett regionalt öppet hus

I början av processen fanns det få hinder för den som ville delta i utvecklingen av regionen. Organiseringsprincipen var ett ”öppet hus” med en stående inbjudan till alla att delta närhelst och varhelst de önskade.

Fram till januari 2000 hade många hundra organisationer varit involverade i att skapa regionen. Mer än 150 dokument i form av visioner och strategiska planer kom till mellan 1991 och 1999. Till detta kommer ett stort antal regionala policydokument och ett överflöd av marknadsföringsmaterial som beskriver den förmodade potentialen i den framtida regionen.

Nya organisationer och nätverk skapas också fortlöpande, samtidigt som existerande politiska och kommersiella organisationer utmanas och deras roller omprövas. Kännetecknande för alla nya aktörer är att de är små, informella och uppbyggda kring samarbete i bestämda frågor. Deras legitimitetsbas är ofta svag och helt beroende av om regionen blir verklighet. Anmärkningsvärt är att flera stora aktörer i regionen inte själva engagerat sig utan skapat löst kopplade nätverk utanför sina moderorganisationer. Där finns organisationer för samarbete i arbetsmarknadsfrågor (AF Öresund), för kultur (Kulturbro 2000), för fysisk infrastruktur (Öresundsbron), och för vetenskap och industri (Medicon Valley Academy och IT Öresund). Många av dessa organisationer är skapade just för regionbygget, medan andra har kommit till för att bygga själva bron.

I både Sverige och Danmark saknas det samtidigt en av bägge sidor erkänd övergripande auktoritet. Det finns ingen organisation som har rätt att handla, att fatta beslut eller att framstå som talesman för regionens framtid.

Överlappningen mellan de två nationella systemen, och den oklarhet i auktoritet och beslutsprocesser som detta leder till, upplevs av många inblandade som en stor fördel i utvecklingsprocessen. Eftersom ingen har ett klart tolkningsföreträde, kan många olika bilder och föreställningar existera samtidigt, och där de råkar sammanfalla drivs processen vidare.

En anledning att mötas

Köpenhamns borgmästare, Jens Krammer Mikkelsen, skrev 1991 att Öresund var tillfället som Köpenhamn hade väntat på. Utvecklingsprocessen i Öresundsregionen är således inte nödvändigtvis ett bevis på en lyckad samarbetsprocess utan snarare på en rad sammanfallande aktiviteter. Det är en fråga om samtidighet snarare än samarbete. Det är de förväntningar som finns på den nya regionen, och möjligheterna för de egna företagen eller politiska organen som enskilda aktörer ser i den framtida regionen som ger själva anledningen att samlas.

Förutom en ganska ytlig uppfattning om regioners allmänna goda skiljer sig nyckelaktörernas motiv för att delta i utvecklingsprocessen markant. Processen drivs av aktörernas idéer och intressen, men också av en bestämd känsla för vilken riktning de vill att processen ska ta – grundad på en stark tro på processen som sådan och en tillit till regionen och dess framtid. Ett exempel är Brobyggarna, en förening som visserligen ägdes av två av Sparbankerna i regionen, men som samtidigt arbetade ideellt med studentutbyten, pris till årets brobyggare och Öresundskonferenser för att främja utvecklingen av regionen.

Evenemangens evenemang

Ett iögonfallande inslag i skapandet av Öresundsregionen är floran av konferenser och seminarier som behandlar olika aspekter av regionen och dess utveckling. Själva brobygget används flitigt för att ge anledningar till att komma samman, intala sig själv det riktiga i satsningarna man gör, och förmedla sin egen framtidstro till omvärlden.

Ett överflöd av ceremonier, firanden och uppträdanden har också ägt rum under brobyggets gång och till regionens ära, alltifrån den hårt mediebevakade broinvigningen den 1 juli 2000 till en myriad av sport- och kulturevenemang som har tagit bron och regionen till draghjälp. Det som skiljer regionbygget i Öresund från andra regionbyggen i Europa är just det sätt på vilket själva konstruktionen av bron fungerat som en metronom för regionaliseringsprocessen.

Att frammana en tro

Om man sammanfattar det ovanstående kan man säga att den regionala utvecklingsprocessen har många likheter med det vi normalt kallar för folkrörelse, dvs en bred mobilisering av människor med gemensamma idéer eller intressen. Men den regionala rörelse som ser i Öresundsregionen verkar ha egenskaper som till viss del skiljer den från den föreställning som vi normalt har om folkrörelser. Den är t ex inte primärt grundad på likhet (samma intressen, idéer eller ideal) utan snarare på komplementaritet (skilda intressen, ideer eller ideal som dock kompletterar varandra). Det som delas är inte primärt en social identitetskänsla som i traditionella politiska, sociala och religiösa rörelser. I stället har aktörerna en övertygelse om att de står inför ett gyllene tillfälle. Någonting kommer att hända framdeles – någonting som innefattar både möjligheter och i viss utsträckning hot. Det gör att man engagerar sig för att kunna utnyttja de tillfällen som står till buds, innan konkurrenterna gör det eller det är för sent.

Ett viktig del tycks vara att få så många som möjligt medvetna om regionens existens. Detta är särskilt viktigt eftersom Öresundsregionen inte har några klara geografiska, administrativa eller politiska gränser. Det innebär t ex att geografiska områden långt från Öresundsområdets kärna kan göra anspråk på att vara en del av Öresundsregionen. I dag innefattar Øresundskommittén, den politiska nätverksorganisation som agerar som talesman för regionen, hela Själland och Skåne såväl som Bornholm i Öresundsregionen! Öresundsregionen är således inte något man blir definierad in i – det är något man själv ”skriver in sig i”.

Rektorn vid Köpenhamns universitet berättar t ex att han har kontaktats av universitetet i Kiel i Tyskland. De hade med intresse följt Öresunds Universitet. Nu ville de fylla i en ansökan om att bli fullvärdig medlem av Öresund University! Ingen vet exakt vad som kan betraktas som Öresundsregionen, eftersom definitionerna förändras från dag till dag.

Liknar besvärjelser

Den ledande svenska morgontidningen i regionen, Sydsvenska Dagbladet, har en daglig spalt med rubriken Öresundsregionen. Här kan man inordna saker som händer i regionen men som inte nödvändigtvis har någonting med själva regionstanken att göra. Också de lokala TV-kanalerna på båda sidor av sundet ger mer eller mindre dagliga redogörelser för utvecklingen i regionen.

Det intressanta med denna massiva information är inte nödvändigtvis innehållet utan själva ”mässandet”, det vill säga att den ständigt pågår och upprepas. Man använder ett ganska begränsat antal namn och koncept i beskrivningar av regionen och vad som försiggår där. Det gör att det allmänna samtalet i Öresundsregionen mer liknar en besvärjelse än propaganda. Den repetitiva och ganska monotona recitationen av vissa fakta har genom åren blivit en nästan institutionaliserad del av regionens identitet.

Regionens namn tycks spela en speciellt viktig roll i dessa besvärjelser. Genom att ge regionen ett namn, och genom att om och om igen uttala detta namn – i redogörelser, i skrivna texter, vid möten, osv – erkänner man regionens existens och ger uttryck för en önskan om att komma i kontakt med denna abstrakta, ogripbara, men ytterst önskvärda regionala enhet.

Nyckelaktörerna bestämde att från och med våren 2000 använda namnet Øresundsregionen (stavat med danskt Ø), följt av The Human Capital of Europe. Alla namnen är omsorgsfullt och kostsamt framtagna av utvalda konsulter.

En annan kraftfull visuell trollkraft utgörs av kartor. De placerar regionen i utvecklingens centrum, och reducerar städer som Berlin, Paris och London till periferin. Rankinglistor – med statistik som visar att regionen och dess invånare är internationellt konkurrenskraftiga – har också kommit att spela en mycket viktig roll i Öresundsretoriken. Belysande exempel är Öresundregionen som nummer 4 (ibland 5) när det gäller universitetstäthet i Europa, nummer 6 av Europas kommunikationsnav, nummer 1 av hemmamarknadsområden i Skandinavien, att jämföras storleksmässigt med Singapore, osv.

En fantasifull skapelseprocess!

Vad vill nu aktörerna uppnå med sina olika besvärjelser och trollformler, och hur ser de på själva karaktären av den region som de försöker frammana? Det är frestande att se på den process som jag beskrivit ovan som rena rama självbedrägeriet. Intervjuer med nyckelaktörer har emellertid avslöjat att de är helt medvetna om att de är involverade i att skapa en självuppfyllande profetia. Det verkar som om många aktörer önskar bibehålla vagheten. Och de motsätter sig aktivt alla försök att leda processen eller institutionalisera den.

Man kan i själva verket se processen som ett slags ”social alkemi”, där substansen som förändras inte är kemisk utan snarare en regions sociala och mentala konstruktion. Social alkemi innebär en tankespekulation som delas av många av regionens nyckelaktörer, i syfte att uppnå en förvandling av de två existerande subregionerna till en annan – levande – region med annorlunda egenskaper och prestationsnivåer. Det sociala alkemibildspråket stöds av att konceptet ”dynamiska effekter” används fortlöpande – en beteckning som planerare ofta tar till när man tror på något, men egentligen inte vet varför.

Öresunds magi

Hittills har man i managementforskning endast använt frambesvärjelse för att nedlåtande beskriva verklighetsflykt, manipulativ magi eller primitiva former av beslutsfattande. Här har jag emellertid försökt visa en annan sida av den till synes irrationella processen, genom att betona de kollektiva, kommunikativa och innovativa aspekterna av strategisk förändring. En stark frambesvärjelse tycks gynna ett speciellt samhälleligt klimat, där fantasirikedom uppmuntras och lösgörs från auktoritets- och maktstrukturer. Här gynnas också konfrontationer som i sin tur leder fram till att nya lösningar måste uppfinnas, lösningar som är acceptabla för alla parter.

Det kan inte heller hävdas att frambesvärjelsestrategin är ny eller unik. Det som har hänt i Öresundsregionen kan i själva verket liknas vid större förändringar i vår egen civilisations barndom och i nutida samlar- och jägarkulturer. Mobilisering av kollektivet, fokusering på fantasi, liksom kommunikationens roll i identitetsbyggande är också koncept som används i dagens huvudströmningar inom management och strategiskt tänkande.

Med detta tillvägagångssätt blir frågan: Vad är Öresundsregionens substans? Är det bara en dröm – en bild med svag förankring i verkligheten, är det en gemensam fantasivärld som så småningom kommer att förverkligas eller är det i själva verket en ny regional metropol som har skapats i processen?

Det är kanske för tidigt att i dag säga vad som blir av regionen. Förvisso är den en dröm – men inte bara en dröm, utan en levande och delad föreställning som håller på att materialiseras i form av organisationer, företagslokaliseringar och investeringar. Men regionen kanske också håller på att utvecklas till en metropol? När Öresundsregionen rankas högt på Business Weeks, eller Wired’s listor över internationella ”hotspots”, eller när EU kommissionären Liikanen den 20 november delar ut det Europeiska priset för ”regional excellence” (Stockholm är den andra pristagaren från Norra Europa) till Öresundsregionen, kanske detta kan ses som en indikation på att frambesvärjelsen har fungerat.