700 vanliga namn

Leopold kunde välja att fira den 15 november eller 28 juni. Kaj kunde välja mellan 7 juli och nyårsdagen, tillsammans med alla som saknade namnsdag. Meningen med de reformerade almanackorna, att fler skulle fira mer, har effektivt motverkats av förvirringen.

Den ena namnlängden, som Svenska Akademien rekommenderade, var i stort oförändrad sedan 1901 och innehöll bara ett namn per dag. Den andra namnlängden var betydligt modernare och kom i en version med tre namn per dag 1986 som 1993 reducerades till två namn per dag. Det var en almanacka som försökte avspegla befolkningen, och den stöddes av almanacksförlagen och alla som kunde tjäna på att många ville fira.

Men antalet som firade namnsdag sjönk i stället. Oordningen var förödande och Svenska Akademien kallade till möte.

Till det mötet kom, förutom akademien själv, redaktörer från almanacksförlag, språkvårdare, namnforskare och kyrkan. Man konstaterade att ingen tjänade på förvirringen och enades om att något måste göras. Ganska snart bildades en arbetsgrupp för namnlängdsfrågor, och efter ett stort antal möten och svåra avvägningar antogs i oktober 1998 enhälligt ett nytt förslag om en namnlängd. Senare beslutades också att den nya namnlängden skulle börja gälla från och med år 2001.

700 vanliga namn

Svenska medborgare bär cirka 150 000 olika namn, om man räknar varje stavning för sig. Det är alltså inte praktiskt möjligt att ge varje namn en dag. Men det är ganska enkelt att minska listan på namn till ett mer behändigt antal. Antalet namn som har fler än 500 bärare är bara omkring 700.

Detta är något som namnlängderna av år 1986 och 1993 tagit fasta på. Både trenamnslängden och tvånamnslängden har prioriterat namnens frekvens.

Att det är en framkomlig väg visar också den finlandssvenska namnlängden. Men det kan då inte bli fråga om någon långlivad namnlängd. Namnmodet svänger påtagligt, namn kommer och går. Följaktligen revideras den finlandssvenska namnlängden vart femte år. Om ett namn har mer än 200 bärare börjar man fundera på att ta in det. I revideringen år 2000 kom 28 nya namn in.

Kaj slipper Kajsa

De nya svenska namnlängden av år 2001 kan sägas vara en kompromiss mellan önskan att å ena sidan så många svenskar som möjligt ska få ha namnsdag, och att å andra sidan namnlängden ska föra vidare namntraditionen och lära oss något om namnens historia och betydelse. Man kan ana att diskussionerna i arbetsgruppen var många och avvägningarna svåra.

Den nya namnlängden omfattar 615 namn, varav 302 kvinnonamn och 313 mansnamn. Kaj får nu får fira namnsdag den 13 augusti, efter att först inte haft någon dag alls och sedan flyttat runt med varje ny namnlängd. Till skillnad från namnlängden från 1993 slipper han dessutom dela sin dag med Klas. Eller med Kajsa, som han gjorde 1986.

Kaj och Klas delar ensamheten med ytterligare 102 namn. En enda dag, trettondedag jul, har tre namn: Kasper, Melker och Baltsar. De flesta dagar, 254, har dock två namn. Kajsa ligger numera tillsammans med Karin den 2 augusti, vilket är språkligt korrekt, men för lekmannen kanske inte låter lika enkelt som Kaj och Kajsa.

Att välja vilka dagar som ska ha bara ett namn, vilka som ska ha fler och vilka namn som i så fall ska få samsas har varit arbetsgruppens stora uppgift. Inget namn har hamnat på sin dag av en slump. Enkla samband, som gemensam begynnelsebokstav, har inte accepterats.

Kasper, Melker och Baltsar är ett typiskt exempel, och gör namnlängdens pedagogiska uppgift tydlig. Den dag som också har hetat heliga tre konungars dag ska vi minnas de tre vise männen. Varken namnen eller att männen skulle vara tre nämns dock i Bibeln. Tretalet kommer av stjärntydarnas gåvor: guld, rökelse och myrra.

Arbetsgruppens huvudtanke är att sättet som namnen placerats på ska aktivera det språkliga intresset för namnen, deras uppbyggnad, ursprung och betydelse. Här tillåts flera namn på en dag endast om man hittar tillräckligt vanliga namn som dessutom är språkligt besläktade på något sätt. Det kan vara namn som betyder detsamma, som Pontus och Martina. Eller namn som har samma ursprung, som Artur och Douglas, som båda är av keltiskt ursprung.

Namnlängden tusen år

Den nu antagna namnlängden är antagligen den mest språkvetenskapligt genomarbetade hittills; en prioritering av det traditionella som gjorts på det modernas bekostnad. Här skiljer sig namnländen delvis från den stora omarbetningen som skedde inför 1901 års namnlängd. Men bortsett från det, och från att namnlängden numera ofta har två namn varje dag, liknar arbetet mycket det som genomfördes för hundra år sedan.

Almanackans namnlängd har sitt ursprung i de kalendarier som kyrkan mot slutet av 1100-talet började sammanställa för att hålla ordning på helgonens festdagar. Den första bevarade almanackan utgavs i slutet av 1500-talet. Det fanns ingen enhetlig namnlängd, och utgivarna av almanackor var många.

År 1749 tilldelades Vetenskapsakademien ensamrätt att ge ut almanackor – ett sätt att finansiera akademiens verksamhet. Två år senare utkom den första officiella svenska namnlängden. Den var fortfarande starkt präglad av helgonkalendariet, men profana namn började leta sig in. En återställare skedde i och med 1797 års almanacka, där många nya namn åter ströks.

År 1899 föreslogs i en riksdagsmotion att almanackans namnlängd skulle ersättas med en ny mer tidsenlig och svensk. Den nya namnlängden skulle dels vara ett index på hjältar som haft sådan betydelse att de borde ihågkommas från släkte till släkte, dels tjänstgöra som hjälpreda vid namngivning.

En kommitté bestående av bl a två ledamöter av Svenska Akademien fick i uppdrag att utforma den nya namnlängden. Den var klar med ett förslag i februari 1900, och i mars samma år fastställde regeringen den nya namnlängden att gälla från och med 1901.

Primus blev Börje

Av de gamla helgonnamnen hade drygt 150 strukits och ett trettiotal ändrats, medan cirka 175 nya namn tillkommit. Kommitténs Clas Theodor Odhner och Esaias Tegnér d y hade antagligen ganska roligt när de arbetade. Börje, t ex, hamnade på Primus dag och Jesper på den gamla Sjusovardagen. Enar kom in i stället för Cyprianus (tänk på en och cypress). Viola ersatte Narcissus, Virginia hamnade på Maria Aflelse. Och Ida sattes på Korsmässodagen (alluderande på Charlotta Bergers dikt Korset på Idas grav).

Många namn byttes ut genom att de latinska formerna försvenskades eller förkortades, ibland byttes också namn som lät ungefär likadant; Sixtus blev Sixten och Beda blev Blenda.

För att hedra berömda män flyttades ett antal namn till deras bärares födelse- eller dödsdag. Baltsar flyttades till Baltzar von Platsens födelsedag och Sten hamnade på Sten Sture den äldres dödsdag. Några kvinnliga storheter hedrades inte, däremot kom några kvinnonamn in för att hedra män. Linnéa skulle påminna om Carl von Linné och Vega om polarforskaren Nordenskiölds seglats genom Nordostpassagen med fartyget Vega.

Detta hyllande genom almanackan var helt i enlighet med riksdagsmotionen från 1899, även om själva idén hade avstyrkts av Vitterhetsakademien. Så hade också tidigare almanackor fungerat genom att framför allt kungliga namn hade fått ersätta helgonen.

Var fanns Ulla?

Men kritiken mot den nya namnlängden var stark. Den var för modern. I efterhand har den också kritiserats bl a för att den missade några av de vanligaste svenska namnen, som Johan, Peter, Charlotte, Louise, Marie, Sofie, Göran, Krister, Brita, Ellen, Olga och Ulla.

Om den fungerade som norm för nyblivna föräldrar i sitt namngivande är svårt att säga. En del namn, som kom in i namnlängden 1901, ökade bland nyfödda, som Lennart, Bertil, Ingrid och Karin. Men Rune, Stig, Britta och Birgit ökade också, utan att finnas med.

I mitten av 1900-talet var det åter riksdagen som tog upp frågan om att reformera namnlängden. Bland annat vände man sig mot att namnlängden av år 1901 till 60 procent bestod av manliga namn. Därefter avlöste motionerna varandra, och olika förslag väcktes under hela senare delen av 1900-talet. Men inget gjordes. Overksamheten hade sin kulmen när Vetenskapsakademin år 1972 inte fick sitt monopol på att ge ut almanackan förlängt.

Den som intresserade sig mest för förnamn och 1900-talets namnlängdsarbete var Umeåforskaren Roland Otterbjörk. Medan riksdagen ställde sig ganska passiv till almanacksarbetet, gjorde han på uppdrag av Esselte Almanacksförlag – under mottot 1 000 namn att fira – en ny namnlängd, trenamnslängden. Första namnet var fortfarande detsamma som i 1901 års almanacka, men varje dag fick ytterligare två namn.

Nu kom Glenn

Det var en almanacka som satte kvantitet och jämlikhet i första rummet. Med namn som Glenn, Kent och Lisette kom nu moderna namn med, och förhållandet mellan könen jämnades i princip ut. Men med tre namn varje dag kom många namn med som inte var särskilt vanliga. Sextiofyra namn i denna namnlängd hade färre än hundra bärare.

Efter Otterbjörk tog Uppsalaforskaren Per Henningsson över. Fortfarande på uppdrag av Esselte Almanacksförlag. Antalet namn reducerades till två varje dag, och nu var inte längre första namnet från 1901 års namnlängd säkert.

Båda dessa namnlängder kritiserades dock från flera håll. Det ansågs att frekvenstabeller och godtycke hade tagit för stor plats på bekostnad av tradition och språklig konsekvens. Särskilt den senare tvånamnslängden kritiserades för att ett fyrtiotal namn hade flyttats från sina, som Svenska Akademien uttryckte det, hävdvunna dagar. Därför återlanserade 1994 akademien själv 1901 års namnlängd.

Det var nu som den verkliga förvirringen uppstod. En förvirring som alltså ledde till mötet 1996, som i sin tur ledde till 2001 års namnlängd. En namnlängd som vi nu ska använda i 15 år. Sedan är det dags för nästa revision.