Det svarta i de svarta hålen

Ett svart hål kallas svart eftersom det fångar allt ljus som kommer i dess väg. Inget ljus kan tränga ut och avslöja vad som pågår i det svarta hålets inre. Nu menar sig amerikanska astronomer för första gången ha påvisat denna egentligen osynliga svarta egenskap genom att studera möjliga svarta hål med rymdteleskopet Chandra, en specialbyggd forskningssatellit som undersöker rymden i röntgenstrålning. Om forskarnas tolkning är korrekt är det första gången de svarta hålens mörka natur verkligen har gett sig till känna.

Det man gjort är att skärskåda ett speciellt slags fenomen som kallas röntgennovor. En röntgennova består av en stjärna som kretsar kring en mycket kompakt himlakropp. Den kompakta himlakroppen suger genom sin starka gravitation materia från den omgivande stjärnan. Det är när denna materia sugs in mot den massiva himlakroppen som bl a röntgenstrålning avges.

Nu finns det en fundamental skillnad om den kompakta himlakroppen är ett svart hål eller bara ”nästan” ett svart hål. De näst mest kompakta himlakropparna kallas neutronstjärnor. Skillnaden är att neutronstjärnor lyser, medan svarta hål är just svarta: de omges av vad som kallas en händelsehorisont: den gräns innanför vilken inget ljus – eller något annat heller för den delen – kan tränga ut.

Detta kan astronomerna utnyttja. Den materia som sugs in mot den massiva himlakroppen kommer nämligen också till slut att kollidera med himlakroppen – och då avges energi i ännu större omfattning. Men om det handlar om ett svart hål så sker detta innanför händelsehorisontens fördunklande gräns. Det syns helt enkelt aldrig.

Och mycket riktigt kunde astronomerna skilja mellan två slags röntgennovor: de som avger så mycket strålning att det matchar idén om att det handlar om neutronstjärnor där den omfattande strålningen från själva materiekollisionen syns, och de som avger betydligt mindre strålning – som om det finns något som hindrar oss att se den slutgiltiga materiekollisionen.