Mönstren framträder i historiens backspegel

År 1849 utexaminerades Elizabeth Blackwell från Geneva Medical College i staten New York som den första kvinnliga läkaren i USA. Jag har i en artikel beskrivit hur det gick till när hon antogs som student: ”Innan Elisabeth Blackwell fick tillträde till Geneva, hade hon sökt in vid och avvisats från inte mindre än tolv medicinska utbildningsanstalter. I Geneva kom hon in av en slump; rektorn som ville visa sin liberala inställning till studenternas medbestämmanderätt, lät dem rösta om saken. De röstade ja och Blackwell kom in.

Hon kom in av en slump, skrev jag. Men är det egentligen ett korrekt påstående? För Blackwell själv var det kanske så, ”slumpen” ville att rektorn just då fick en nyck och lät studenterna bestämma, och de i sin tur kanske tyckte att det var en kul grej att anta en kvinna – och så hade slumpen eller vad det nu var haft sin gång.

Men man behöver inte tänka långt bortom det till synes slumpartade i hennes antagning för att möta motsatserna – avsikter, regler, samhälleliga strukturer – som knappast kan beskrivas som slumpmässiga. Dit hör också Blackwells personliga utrustning och karaktärsdrag. Vare sig det var genetiskt betingat eller socialt inlärt var hon envis och optimistisk nog att efter att ha blivit avvisad tolv gånger ändå söka en trettonde.

Och naturligtvis var det inte någon slump, att hon avvisades gång på gång, eftersom dåtidens regler och samhälleliga struktur uteslöt kvinnor från i stort sett alla utbildningar och yrken. Samtidigt var det knappast slumpartat att hon sökte in när hon gjorde. Femtio år tidigare hade hon kanske inte gjort sig det besväret, men på 1840-talet började möjligheter anas för kvinnor att få tillträde till utbildningar och yrken.

Också kaos kan begripas

Den existentiella slumpen, slumpen i den enskilda människans liv, möter vi ofta i litteraturen. Där är den naturligtvis i sin tur noga inplanerad av författaren. Ett exempel är den finländske författaren och Nobelpristagaren F E Sillanpääs roman från det finska inbördeskrigets år: Det fromma eländet. Där råkar huvudpersonen av en ”slump” rätta in sig i ett förbimarscherande led av människor, som visar sig bestå av fångar på väg att arkebuseras. Men när Sillanpää låter sin huvudperson gå under på detta sätt är det för honom egentligen ingen slump. I själva verket är det ett led i den undergång som enligt Sillanpääs samhällssyn väntar den svage i ett hårt samhälle. ”Slumpen” ville att den inträffade just då, men det kunde lika gärna ha skett förr, eller senare.

Krig, katastrofer, olyckor – den existentiella slumpen kan i de sammanhangen synas vara legio. En bomb råkar ”av en slump” döda en människa och inte en annan. Men naturligtvis låter också krigsförklaringarna, den tekniska utvecklingen, de planerande generalerna sig skrivas in i samhälleliga system och förklaringar. Också kaos har i sådana fall en begriplighetsstruktur, åtminstone i ett samhälleligt perspektiv, om inte i den enskilda människans.

Naturkatastroferna då, vulkanutbrotten som när ett askregn föll över Island 1783 och större delen av befolkningen omkom? Eller digerdöden och andra förhärjande epidemier? Var spridningen en slump – vi har alla i skolan läst om den berömda råttan som spred digerdöden över Norden från Bergen. Men naturligtvis var inte platsen, handels- och hansestaden Bergen slumpartad. Just dit borde man väl egentligen vänta att smittan skulle anlända. Om man nu på 1300-talet hade haft vår kunskap om smitta. Vår tids förväntade naturkatastrof, växthuseffekten, är ju inte heller någon slump, utan hänger samman med människors kunskap, handlande och förmåga.

Ser mönster i historien

Vad går mitt resonemang ut på? Att ingenting skulle vara slumpartat, eftersom allt i någon bemärkelse är begripligt och möjligt att, i varje fall hypotetiskt, sätta in i ett förklarande sammanhang? Det är det som vi, kulturernas och samhällenas historiker, sysslar med, likaväl som naturens ”historiker”, de må vara geologer eller biologer. När jag gjorde en sökning bland de ganska många manus som finns i min dator hittade jag bara ett exempel på att jag själv använt ordet slump, det jag återgav ovan. En annan historieforskare skulle kanske hittat fler, men inte många fler, tror jag. Slumpen ägnar vi föga intresse, vi letar efter sammanhang, efter det begripliga, förklarande, förståeliga – det är vår uppgift.

Men naturligtvis finns slumpen i historien. Existentiellt, utan tvivel, men också i sammanhang utöver de individuella. Den gör förutsägelsen svår, ofta omöjlig. Men den hindrar inte oss, historiker och andra, från att ofta med ganska stor precision kunna sätta in slumpens skördar i en begriplig, överblickbar och ibland också manövrerbar verklighet.