Kvinnans geografi

Den kvinnliga geografin är en ”bok om hänförelsen över kvinnokroppens skönhet”. Sin titel till trots, är den inte en guide till kvinnohälsa. Den är alltså inte en spin off till Our bodies – Ourselves, feminismens bibel under 1970-talet. Inte heller är den ett inlägg i kampen mellan könen. Den är ett försök att beskriva och förklara kvinnan.

Med hjälp av forskningen och medicinen skissar författaren Natalie Angier, vetenskapsjournalist vid New York Times, en karta över det kvinnliga. Hon söker spåra ursprunget till den kvinnliga geografin – varför kvinnokroppar ser ut och beter sig som de gör. Hon plockar från historien, konsten och litteraturen och blandar med senaste forskningsrön om genetik, hjärnan, hormoner och evolutionen. Kvinnliga läsare i alla åldrar kommer att bli bildade, öka sin självkänsla och sin stolthet över att vara just kvinnor med rätt till sexuell njutning, rätt till aggressivitet och rätt att åldras med värdighet.

Antikvinnliga allianser
Själv hoppas jag att boken ska läsas av alla de män i vardagslivet, i näringslivet, och kanske framför allt inom universitet och högskolor som behöver få sin syn på kvinnan förnyad. Kvinnan har alltid varit uttolkad av mannen, hon har alltid setts som ett bihang till honom. De flesta män tycker nog fortfarande att kvinnan är ”avvikaren” som för att passa in i systemet måste anpassa sig till normen – mannen.

Hur dessa teorier om kvinnan har gestaltat sig lyfts fram i varje kapitel. När författaren diskuterar kvinnlig respektive manlig aggressivitet avlivar hon myten om kvinnan som det underlägsna könet och upphöjer den kvinnliga aggressiviteten till en klart positiv egenskap. Nyttig läsning för alla, både kvinnor och män, som ska leda stora grupper av kvinnor, t ex inom sjukvården.

Författaren gör jämförelser med våra närmaste inom djurvärlden, framför allt människoaporna, primaterna, hos vilka systerskapet mellan kvinnliga apor aldrig tillåter att de helt kan domineras av hanarna. Vi kvinnor, däremot, har kommit i underläge både fysiskt, ekonomiskt och sexuellt genom männens förmåga att bilda allianser med andra män.

Den smarta kromosomen
Den kvinnliga X-kromosomen beskrivs som ”the smart chromosome”. Den bär på tusentals gener, sannolikt mellan 3 500 och 6 000, medan männens Y-kromosom endast bär 2-3 dussin! Komplicerade processer aktiverar och inaktiverar kromosomerna. Skador, mutationer, på X-kromosomen är en vanlig orsak till mental efterblivenhet; alltså måste X-kromosomen bära ett antal gener som är av betydelse för hjärnans utveckling. Då kvinnohjärnan tycks ha en blandning av faders- och modersgener från X-kromosomerna, frågar sig bokens författare om detta kan vara orsaken till att kvinnliga mentala sjukdomar ofta är mindre förutsägbara än mäns. Teorin är att genom att kvinnors anlag ibland uttrycks från moderns X-kromosom, ibland från faderns, kan sjukdomsförloppet bli mer fluktuerande och varierande än hos mannen, som endast har ett genetiskt anlag – det från moderns X-kromosom.

Menstruationen ska firas!
Det finns gott om teorier om den slösaktiga livmodern och menstruationen, som ofta beskrivs som ett gissel och en förbannelse för kvinnan. Natalie Angier övertygar i sin syn på menstruationen som något ”normalt”, något att glädjas åt, och motsätter sig den bibliska (och kanske av manliga forskare) genom århundraden framförda synen på menstruationen som något orent och syndigt.

”Låt oss hjälpa också andra”, skriver hon. ”När din dotter, brors- eller systerdotter eller yngre syster kommer och skriker: nu är den här!, fira det då med en bägare glass eller en chokladkaka och skåla i ett glas mjölk för det nya liv som har börjat i och med blödningarna.”

I USA är det 3-4 gånger vanligare att operera bort livmodern än i Sverige. Trots att bara hälften av USAs befolkning har detta organ – livmodern – så är det föremål för två av de vanligaste kirurgiska ingreppen: kejsarsnitt och hysterektomi, dvs livmodern tas bort. Orsaken till detta är inte helt klarlagd. I Sverige görs mycket få operationer utan rimliga medicinska skäl. Förutom vid cancer gjordes 70 procent på grund av muskelknutor och mycket rikliga menstruationsblödningar.

I USA finns betydligt fler tvivelaktiga skäl till operationen. Kirurgi betalar sig väl för kirurgen eller gynekologen, och inom vissa religiösa och kulturella kretsar, där det är förbjudet med preventivmedel och sterilisering, kan en sådan operation vara ett bra alternativ för att få barnafödandet att upphöra.

Samtidigt finns hypoteser om livmodern som ett självständigt hormonellt organ. Vi vet i dag att en mängd hormoner, signalsubstanser och tillväxtfaktorer utsöndras från livmodern. Vilken betydelse som dessa har för kvinnans hälsa eller ohälsa är fortfarande oklart.

Livmoderhalsens vara eller inte vara
Och vad betyder livmodern, och framför allt livmodertappen, för kvinnans sexuella njutning? Även detta är ett område med ofullständig forskning som bl a i vårt land har lett till diskussioner om huruvida man ska ta bort hela livmodern eller lämna kvar livmoderhalsen.

Vi har helt skilda traditioner för detta ingrepp. I Sydsverige lämnas ofta livmoderhalsen kvar, medan man i Stockholmsområdet oftast tar bort den. Sannolikt är detta ett resultat av ett starkt inflytande från våra gynekologiska cancerläkare. Lämnas livmoderhalsen kvar finns risk för att livmoderhalscancer utvecklas, den s k stumpcancern. Den var mycket fruktad på 1940- och 50-talen innan allmänna gynekologiska hälsokontroller infördes. I dag är detta sannolikt inte skäl för att avstå från att lämna livmodertappen kvar om kvinnan så önskar.

Östrogenet inte så självklart
Ett brännande aktuellt problem är östrogenbehandling av kvinnor i klimakteriet. Jag måste erkänna att jag länge har haft samma syn som Natalie Angier tillskriver USAs manliga hormonmaffia, dvs att kvinnan är det enda hondjur som överlever sin fruktsamma period och som i dag lever cirka en tredjedel av sitt liv utan den värdefulla produktionen av östrogen från äggstockarna. Om vi nu genom välstånd, gott om föda osv har satt oss själva i den situationen borde vi gå in och ersätta dessa hormoner, det verkar självklart.

Det är nog självklart för de flesta svenska gynekologer. Men för Natalie Angier är det inte det. Visserligen förlorar vi den största delen av det livgivande östradiolet från äggstockarna, men om vi har tillräckliga fettdepåer kan vi under många år tillverka östrogener i kroppsfettet från hormoner som produceras från binjurarna. Detta bör då kunna hålla oss i god form.

Mormor som kulturbärare
Natalie Angier opponerar sig inte mot östrogenbehandling i princip. Men pekar på att dagens kunskap inte säger allt om vare sig risker, som bröstcancer, eller fördelar, som skydd mot benskörhet och hjärt-kärlsjukdomar. Varje kvinna måste bedömas utifrån sina förutsättningar, risker, behov och önskningar oberoende av läkemedelsindustrins glittrande reklambudskap.

Författaren väcker också till liv den gamla ”mormorsteorin”. Om kvinnan fortsatte att föda barn ända in i döden skulle hon inte kunna ta hand om och fostra dem under alla år som de behöver hennes skydd, omvårdnad och uppfostran. Speciellt som graviditeterna blir alltmer riskfyllda med tilltagande ålder. Bättre då att fruktsamheten upphör och att leva kvar som mormor och farmor. Genom historien har också den åldrande kvinnan varit släktens kulturbärare och minne.

Ingen kärlek utan kemi
Kärlekens kemi får ett eget kapitel. Föräldrakärleken med omhändertagandet av barnet är, enligt forskaren Cort Pedersen vid University of North Carolina, den evolutionära förutsättningen för den långa period av utveckling som människobarnets hjärna genomgår. Detta har gjort människan till den intelligenta varelse hon är, jämfört med t ex kusinen schimpansen med vilken vi enligt modern forskning delar 99 procent av våra gener.

Läsaren får också möta den svenska professorn Kerstin Uvnäs-Mobergs forskning rörande lugn-och-rohormonet oxytocin och dess roll för att binda mor och barn till varandra. Det är ett forskningsområde som jag inte tycker har uppmärksammats nog i våra egna vetenskapliga kretsar.

Resan genom kvinnans geografi ger, som alla goda resor, nya tankar. Många är värda att diskutera inte minst bland läkare, inte bara kvinnoläkare utan alla som över huvud taget har att göra med kvinnor som patienter. Jag skulle till och med gärna se boken som obligatorisk kursbok i läkarutbildningen.

Av Kerstin Hagenfeldt, professor vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Enheten för obstetrik och gynekologi, Karolinska institutet, Solna.