Ryssland måste vara en kraft att räkna med

Människor som över en natt berövas sin nationella identitet blir vilsna och desorienterade. Detta var vad som skedde när Sovjetunionen försvann från kartan. Såväl allmänheten som den politiska eliten i Ryssland, och i andra stater som följde efter, måste abrupt inrätta sina liv efter denna nya politiska realitet.

Men trots att det nu är tio år sedan Sovjetunionen upphörde att existera lever landet fortfarande kvar i människors sätt att tänka och resonera. Detta är kanske inte så konstigt med tanke på att de flesta som är politiskt aktiva i dagens Ryssland formade sitt medvetande och sin begreppsvärld under sovjettiden. Det finns helt enkelt inte så mycket annat att orientera efter.

Till denna insikt kom jag sommaren 2000 när jag satte punkt för mer än tre års arbete med en intervjuundersökning bland parlamentariker på central och regional nivå i Ryssland. Arbetet hade fört mig till Moskva, men också till Sankt Petersburg i väster, Chabarovsk längst i öster, Volgograd i söder och Perm vid Uralbergens fot (se sidan 15).

Kluvna inför sovjettiden
Sammanlagt intervjuade jag 85 politiker. Dessutom utfördes för min räkning 25 intervjuer i Moskva med ledamöter i duman, det ryska parlamentet. På så vis fick jag god inblick i hur politiska eliter på mellannivå i Ryssland resonerar kring de största problemen i landet just nu.

Det går en klar skiljelinje mellan medlemmar av ryska federationens kommunistiska parti och övriga politiker. Partimedlemmarna framhåller ofta att enskilda politiska inslag från sovjettiden fortfarande är inspirationskällor för dem. Icke-kommunisterna, å andra sidan, ser med få undantag sovjetperioden som ett skamfyllt inslag i den ryska historien. Här finns alltså en betydande klyfta inom det politiska etablissemanget, och självklart är detta ett allvarligt hinder när det gäller att agera mot gemensamma mål. Det handlar om sår som måste läkas. Alla läger, inklusive de flesta kommunister, är dock eniga i sina fördömanden av terrorn under Josef Stalins tid vid makten (1924-53).

Frågan är alltså om erfarenheterna från sovjettiden döms ut från början till slut eller om det finns inslag att känna stolthet över och låta sig inspireras av. Erfarenheterna från den del av andra världskriget då Sovjetunionen stred mot Nazityskland, 1941-45, är ett exempel på det senare. I Ryssland talar man om ”det stora fosterländska kriget” och syftar på den patriotism och uppslutning kring gemensamma mål som ledde fram till slutsegern över Tyskland. Denna positiva värdering är ett faktum trots att Sovjetunionen då leddes av Stalin.

Minnena av och myterna kring ”det stora fosterländska kriget” tjänar alltså som ett sammanhållande kitt även i dagens ryska nationsbygge. En av intervjupersonerna kallar det ”en seger bortom tid och rum”. Även kraftsamlingen under återuppbyggnaden efter kriget är något som många lyfter fram. Ytterligare en poäng som framhävs är att Sovjetunionen gick ur andra världskriget mycket mäktigare än före.

Historiens betydelse för den nationella identiteten är alltså framträdande i Ryssland. Nuet, å andra sidan, har alltsedan unionsupplösningen kommit att förknippas med politisk och ekonomisk kris, och framtiden är därmed höljd i dunkel. Djup oenighet råder om hur det nära förflutna ska värderas. Därför är det kanske inte så förvånande att finna ett historiskt föredöme med rötter långt tillbaka i tiden, nämligen den ryske tsaren Peter den store (1672-1725). Kriser var dessutom ett särskilt påtagligt tema i den ryska politiska debatten när min intervjuundersökning gjordes under de sista åren av Boris Jeltsins presidentperiod. Men värderingen av Peter den store skulle knappast ha varit annorlunda om min studie hade utförts något år senare. Peters popularitet tycks inte vara särskilt konjunkturkänslig. Även under slutet av sovjetperioden var han en mycket uppburen historisk gestalt.

Peters hårda nypor
Vad är det då hos denne gigant som tilltalar dagens ryska medborgare så? Peter har gått till historien som den tsar som under mycket kort tid moderniserade och omformade jätteriket Ryssland till en stormakt att räkna med. Bara nio år låg mellan förnedringen och nederlaget mot Karl XIIs karoliner vid Narva år 1700 och segern över samma armé vid Poltava 1709. Peter återupprättade den ryska nationella äran. Han var öppen för influenser utifrån i sin strävan att modernisera, t ex från Sverige i fråga om förvaltningssystem och administrativa rutiner. Han slog upp det berömda fönstret västerut genom att grunda Sankt Petersburg 1703 och var kanske den ryska ledargestalt som mest har betonat tillhörighet till Europa.

En oroande underton i dagens ryska hyllningar av Peter den store är att han sannerligen inte var någon demokrat. Såväl bokstavligt som bildligt styrde han med knölpåken i hand. Han lät bygga Sankt Petersburg i träsklandet vid floden Nevas mynning med osedvanligt hårda metoder. Arbetskraften var tvångskommenderad, och hundratusentals människor fick sätta livet till. Att Peter utropas till förebild i dagens situation stämmer därför till eftertanke.

Drömmen om en stark ledare som med hårda nypor kan lotsa Ryssland ur krisen är ett återkommande tema i rysk politisk tradition. Den sortens underström kom upp till ytan under Michail Gorbatjovs dagar. Särskilt livaktig var debatten under 1990-talets första år, i samband med upplösningen av Sovjetunionen. Då hävdades från flera håll att även om landet borde demokratiseras, så måste det ske med icke-demokratiska metoder för att lugn och stabilitet skulle kunna uppstå. Paralleller drogs ofta till det som brukar kallas ”den stora oredan” i början av 1600-talet, då maktförhållandena i riket var oklara och då Ryssland i hög grad styrdes av utländska herrar. Nu hoppades man åter att en stark ledare skulle återställa stabiliteten och göra Ryssland till en kraft att räkna med.

Med USA som måttstock
Detta att Ryssland måste vara en kraft att räkna med upprepas nästan som ett mantra av mina intervjupersoner. Dessutom anser många politiker att Ryssland fortfarande är en stormakt, men de grundar sällan sin bedömning på ekonomiska kriterier. Tvärtom ansluter de sig ofta till beskrivningen av Ryssland som ett ”Burkina Faso med missiler” som förekommit i den politiska debatten sedan slutet av 1980-talet. Trots att Ryssland befinner sig långt ifrån den supermaktstatus som Sovjetunionen hade på sin tid så menar alltså de flesta politiker att Ryssland måste räknas till stormakterna. Landets kärnvapenarsenal, naturtillgångar och den stora befolkningen talar för det. Jag fick ofta en känsla av att politikernas bedömning främst hade sin grund i en innerlig önskan om att Ryssland i framtiden skulle förmå utnyttja sina möjligheter.

USA är den måttstock som många ryska politiker fortfar att mäta Ryssland efter. Inställningen gentemot USA är dock mycket kluven. En del av min undersökning sammanföll i tiden med USAs och Natos bombningar av Jugoslavien med anledning av kriget i Kosovo. Den officiella ryska hållningen var mycket kritisk, och de politiker jag talade med sluter mangrant upp bakom denna linje. De talar om stormaktsfasoner och cowboypolitik, men också om att USA är moraliskt och kulturellt förflackat, helt underlägset Ryssland.

Samtidigt framskymtar en motvillig beundran på många andra områden. Särskilt uppskattar politikerna den omsorg som den amerikanska staten visar sina medborgare utomlands. Detta tema har aktualiserats av att 25 miljoner ryssar har hamnat utanför den ryska federationens gränser genom Sovjetunionens upplösning.

Det är också på andra sätt påtagligt att USA både vad gäller makt och ekonomi står för den status som många vill att Ryssland ska uppnå. En av mina intervjupersoner, kommunist och i övrigt stark motståndare till allt vad USA står för, uttrycker det målande: ”Till och med den amerikanska krigsmakten är utrustad med helikoptrar som konstruerats av ryska ingenjörer.” Detta är för denne USA-kritiker det bästa erkännande som rysk teknik kan få.

Inte för demokratiska experiment
De ryska politikerna har en liknande kluven inställning till Kina. Dels ser de landet som en mycket stark makt, kanske till och med en blivande supermakt. Och Ryssland är tvunget att ha goda relationer till Kina, antingen man vill eller inte. Dels hävdar de flesta att Kinas starka ställning främst grundar sig på den enorma folkmängden. Det finns ofta en lätt rasistisk underton i uttalandena.

Samtidigt kan politikerna, framför allt kommunisterna, uttrycka beundran för den kinesiska ekonomiska och politiska utvecklingsmodellen. De menar att de ryska ledarna borde ha genomfört liknande marknadsekonomiska reformer utan att släppa den politiska kontrollen. Detta antyder i sin tur att inställningen till demokratiska experiment inte är så välvillig.

En annan utländsk modell som vinner brett gillande i alla läger är den svenska. Framför tilltalas intervjupersonerna av det utbyggda sociala skyddsnätet.

Men långt ifrån alla menar att utländska modeller är tillämpbara i Ryssland. Många hävdar att Ryssland är unikt och måste finna sin egen väg. För att finna denna bör man ha den egna historien som ledstjärna, ett resonemang som leder tillbaka till ”det stora fosterländska kriget” och Peter den store. Det är dock oklart hur dessa ärofulla epoker skulle kunna tjäna praktiskt som riktpunkter i dagens politiska verksamhet.

De inre hoten värst
Men att den ryska staten kan bestå och den nationella gemenskapen utvecklas är främst avhängigt av andra faktorer. Det krävs t ex enighet om vad som är landets främsta ekonomiska problem och hur de ska lösas, men också en vision av hur Ryssland bör se ut i framtiden. Detta försvåras av att Ryssland har en så heterogen befolkning. Man brukar räkna med 150 nationaliteter inom den ryska federationens gränser, varav de etniska ryssarna alltså bara utgör en enda. Administrativt är federationen ett lappverk av 89 enheter, som ungefär motsvarar delstater.

Jag menar att den ryska federationens framtida väl och ve hänger på om man lyckas utveckla en nationell gemenskap som bygger på territoriet snarare än på etnisk härkomst. I rysk politik finns dock en oroväckande tendens att identifiera en inre fiende. Det är ett bruk med gamla anor som tar sig starka dagsaktuella uttryck.

Över hälften av mina intervjupersoner menar att Ryssland i dag är utsatt för säkerhetshot utifrån. Under 1997-99, då undersökningen pågick, fanns en ökande tendens att urskilja sådana hot. Hoten anses komma främst från USA och Nato och från den då pågående Kosovo-konflikten. Kina och den islamiska världen ses också som hot. Vad gäller hoten utifrån är alltså mycket sig likt från det kalla krigets tid.

Mer än 90 procent av de tillfrågade upplever dock de inre hoten mot den nationella säkerheten som mycket allvarligare än de yttre, en tendens som håller i sig. Hotens art varierar beroende på region och politiskt hemvist, men tre typer av hot framstår som värst i alla läger:

• separatism och nationalism inom den ryska federationen
• specifika hot från de norra delarna av Kaukasus, främst Tjetjenien
• den sociala och ekonomiska krisen.

Därnäst på listan över inre hot kommer islamisk fundamentalism, korruption, organiserad brottslighet och upplevd inkompetens hos den dåvarande presidenten Jeltsin och hans administration.

En skenmanöver
Hösten 1999 till våren 2000 var många politiska bedömare förbluffade över Putins oerhörda framgång bland ryska väljare. Trots att han sommaren dessförinnan var okänd för den breda allmänheten, sopade han fullständigt rent bland konkurrenterna till presidentposten vid valen i mars 2000. Han hade byggt sin plattform främst på kriget mot den separatistiska nationella republiken Tjetjenien vilket hade återupptagits hösten 1999. Tjetjenien hade i praktiken varit självständigt sedan avtalet med Rysslands federala regering om vapenvila hösten 1996. När kriget inleddes på nytt var Putin nyutnämnd regeringschef.

Vad var hemligheten bakom detta framgångsrecept? Min bedömning är att Tjetjenien uppfattades som ett internt hot, förknippat med flera andra upplevda hot. Genom att bekämpa Tjetjenien konfronterade man i ett slag separatismen, den islamiska fundamentalismen och den organiserade brottsligheten, som länge sagts ha sitt fäste i Tjetjenien. Dessutom stod den upplevda oförmågan hos Jeltsinadministrationen i skarp kontrast till den handlingskraft som Putin demonstrerade genom fälttåget mot Tjetjenien.

Genom den ryska centralmaktens resoluta agerade mot hotet Tjetjenien vann den blivande presidenten tid och slapp ta itu med den sociala och ekonomiska krisen, det kanske värsta hotet på längre sikt. Våren 2000 levde mer än 40 procent av Rysslands invånare under existensminimum.

Framtiden fick alltså ånyo komma i andra hand samtidigt som man ökade den interna sammanhållningen kortsiktigt genom att utse en intern syndabock. Tjetjenien var den perfekta ”andre” mot vilken den egna identiteten kunde bekräftas och befästas.

Fast grepp om rorkulten
Putin strävar efter att stärka Moskvas makt i förhållande till regionerna. De folkvalda regionala cheferna för de verkställande myndigheterna håller t ex på att mista sin direkta representation i parlamentets överhus. Presidenten i Moskva ska även kunna avsätta dem om de bryter mot federationens lag. Dessutom har Putin inrättat sju makroregioner med långtgående tillsyn över de 89 ”delstaterna” och med egna representanter i ledningen. Det verkar onekligen som en starkare hand har slutits om rorkulten.

När jag genomförde min studie var missnöjet med president Jeltsin stort ute i regionerna. Så var det i det s k röda bältet i det kommunistdominerade Volgograd, i den gamla kejserliga huvudstaden Sankt Petersburg, som av hävd känner rivalitet med Moskva liksom i det marginaliserade Chabarovsk i Fjärran östern vars närmaste grannar är Korea, Japan och Kina vid Stilla havet. Av de städer jag besökte är det bara i Sankt Petersburg som det finns en positivt definierad identitet.

Vladimir Putin sade vid ett tillfälle under sommaren 2000 att det i dagens Ryssland är få människor som ”har en aning om vilken stat de egentligen lever i”. Detta är, menade han ”en tidsinställd bomb som måste desarmeras och förstöras”. Huruvida han kommer att lyckas med att stärka känslan av samhörighet återstår att se.

Bo Petersson, docent i statsvetenskap vid Lunds u iversitet. Studien, som artikeln bygger på, har genomförts med treårigt projektstöd från Vetenskapsrådet.

National Self-Images and Regional Identities in Russia

Petersson, Bo
Ashgate
2001