Ryssland måste vara en kraft att räkna med
Människor som över en natt berövas sin nationella identitet blir vilsna och desorienterade. Detta var vad som skedde när Sovjetunionen försvann från kartan. Såväl allmänheten som den politiska eliten i Ryssland, och i andra stater som följde efter, måste abrupt inrätta sina liv efter denna nya politiska realitet.
Men trots att det nu är tio år sedan Sovjetunionen upphörde att existera lever landet fortfarande kvar i människors sätt att tänka och resonera. Detta är kanske inte så konstigt med tanke på att de flesta som är politiskt aktiva i dagens Ryssland formade sitt medvetande och sin begreppsvärld under sovjettiden. Det finns helt enkelt inte så mycket annat att orientera efter.
Till denna insikt kom jag sommaren 2000 när jag satte punkt för mer än tre års arbete med en intervjuundersökning bland parlamentariker på central och regional nivå i Ryssland. Arbetet hade fört mig till Moskva, men också till Sankt Petersburg i väster, Chabarovsk längst i öster, Volgograd i söder och Perm vid Uralbergens fot (se sidan 15).
Kluvna inför sovjettiden
Sammanlagt intervjuade jag 85 politiker. Dessutom utfördes för min räkning 25 intervjuer i Moskva med ledamöter i duman, det ryska parlamentet. På så vis fick jag god inblick i hur politiska eliter på mellannivå i Ryssland resonerar kring de största problemen i landet just nu.
Det går en klar skiljelinje mellan medlemmar av ryska federationens kommunistiska parti och övriga politiker. Partimedlemmarna framhåller ofta att enskilda politiska inslag från sovjettiden fortfarande är inspirationskällor för dem. Icke-kommunisterna, å andra sidan, ser med få undantag sovjetperioden som ett skamfyllt inslag i den ryska historien. Här finns alltså en betydande klyfta inom det politiska etablissemanget, och självklart är detta ett allvarligt hinder när det gäller att agera mot gemensamma mål. Det handlar om sår som måste läkas. Alla läger, inklusive de flesta kommunister, är dock eniga i sina fördömanden av terrorn under Josef Stalins tid vid makten (1924-53).
Frågan är alltså om erfarenheterna från sovjettiden döms ut från början till slut eller om det finns inslag att känna stolthet över och låta sig inspireras av. Erfarenheterna från den del av andra världskriget då Sovjetunionen stred mot Nazityskland, 1941-45, är ett exempel på det senare. I Ryssland talar man om ”det stora fosterländska kriget” och syftar på den patriotism och uppslutning kring gemensamma mål som ledde fram till slutsegern över Tyskland. Denna positiva värdering är ett faktum trots att Sovjetunionen då leddes av Stalin.
Minnena av och myterna kring ”det stora fosterländska kriget” tjänar alltså som ett sammanhållande kitt även i dagens ryska nationsbygge. En av intervjupersonerna kallar det ”en seger bortom tid och rum”. Även kraftsamlingen under återuppbyggnaden efter kriget är något som många lyfter fram. Ytterligare en poäng som framhävs är att Sovjetunionen gick ur andra världskriget mycket mäktigare än före.
Historiens betydelse för den nationella identiteten är alltså framträdande i Ryssland. Nuet, å andra sidan, har alltsedan unionsupplösningen kommit att förknippas med politisk och ekonomisk kris, och framtiden är därmed höljd i dunkel. Djup oenighet råder om hur det nära förflutna ska värderas. Därför är det kanske inte så förvånande att finna ett historiskt föredöme med rötter långt tillbaka i tiden, nämligen den ryske tsaren Peter den store (1672-1725). Kriser var dessutom ett särskilt påtagligt tema i den ryska politiska debatten när min intervjuundersökning gjordes under de sista åren av Boris Jeltsins presidentperiod. Men värderingen av Peter den store skulle knappast ha varit annorlunda om min studie hade utförts något år senare. Peters popularitet tycks inte vara särskilt konjunkturkänslig. Även under slutet av sovjetperioden var han en mycket uppburen historisk gestalt.
Peters hårda nypor
Vad är det då hos denne gigant som tilltalar dagens ryska medborgare så? Peter har gått till historien som den tsar som under mycket kort tid moderniserade och omformade jätteriket Ryssland till en stormakt att räkna med. Bara nio år låg mellan förnedringen och nederlaget mot Karl XIIs karoliner vid Narva år 1700 och segern över samma armé vid Poltava 1709. Peter återupprättade den ryska nationella äran. Han var öppen för influenser utifrån i sin strävan att modernisera, t ex från Sverige i fråga om förvaltningssystem och administrativa rutiner. Han slog upp det berömda fönstret västerut genom att grunda Sankt Petersburg 1703 och var kanske den ryska ledargestalt som mest har betonat tillhörighet till Europa.
En oroande underton i dagens ryska hyllningar av Peter den store är att han sannerligen inte var någon demokrat. Såväl bokstavligt som bildligt styrde han med knölpåken i hand. Han lät bygga Sankt Petersburg i träsklandet vid floden Nevas mynning med osedvanligt hårda metoder. Arbetskraften var tvångskommenderad, och hundratusentals människor fick sätta livet till. Att Peter utropas till förebild i dagens situation stämmer därför till eftertanke.
Drömmen om en stark ledare som med hårda nypor kan lotsa Ryssland ur krisen är ett återkommande tema i rysk politisk tradition. Den sortens underström kom upp till ytan under Michail Gorbatjovs dagar. Särskilt livaktig var debatten under 1990-talets första år, i samband med upplösningen av Sovjetunionen. Då hävdades från flera håll att även om landet borde demokratiseras, så måste det ske med icke-demokratiska metoder för att lugn och stabilitet skulle kunna uppstå. Paralleller drogs ofta till det som brukar kallas ”den stora oredan” i början av 1600-talet, då maktförhållandena i riket var oklara och då Ryssland i hög grad styrdes av utländska herrar. Nu hoppades man åter att en stark ledare skulle återställa stabiliteten och göra Ryssland till en kraft att räkna med.
Med USA som måttstock
Detta att Ryssland måste vara en kraft att räkna med upprepas nästan som ett mantra av mina intervjupersoner. Dessutom anser många politiker att Ryssland fortfarande är en stormakt, men de grundar sällan sin bedömning på ekonomiska kriterier. Tvärtom ansluter de sig ofta till beskrivningen av Ryssland som ett ”Burkina Faso med missiler” som förekommit i den politiska debatten sedan slutet av 1980-talet. Trots att Ryssland befinner sig långt ifrån den supermaktstatus som Sovjetunionen hade på sin tid så menar alltså de flesta politiker att Ryssland måste räknas till stormakterna. Landets kärnvapenarsenal, naturtillgångar och den stora befolkningen talar för det. Jag fick ofta en känsla av att politikernas bedömning främst hade sin grund i en innerlig önskan om att Ryssland i framtiden skulle förmå utnyttja sina möjligheter.
USA är den måttstock som många ryska politiker fortfar att mäta Ryssland efter. Inställningen gentemot USA är dock mycket kluven. En del av min undersökning sammanföll i tiden med USAs och Natos bombningar av Jugoslavien med anledning av kriget i Kosovo. Den officiella ryska hållningen var mycket kritisk, och de politiker jag talade med sluter mangrant upp bakom denna linje. De talar om stormaktsfasoner och cowboypolitik, men också om att USA är moraliskt och kulturellt förflackat, helt underlägset Ryssland.
Samtidigt framskymtar en motvillig beundran på många andra områden. Särskilt uppskattar politikerna den omsorg som den amerikanska staten visar sina medborgare utomlands. Detta tema har aktualiserats av att 25 miljoner ryssar har hamnat utanför den ryska federationens gränser genom Sovjetunionens upplösning.
Det är också på andra sätt påtagligt att USA både vad gäller makt och ekonomi står för den status som många vill att Ryssland ska uppnå. En av mina intervjupersoner, kommunist och i övrigt stark motståndare till allt vad USA står för, uttrycker det målande: ”Till och med den amerikanska krigsmakten är utrustad med helikoptrar som konstruerats av ryska ingenjörer.” Detta är för denne USA-kritiker det bästa erkännande som rysk teknik kan få.
